You're gonna carry that weight

Jag blir oändligt fascinerad av att ämnet "vem i ett heteropar står för notan" fortfarande dyker upp i diskussioner i Sverige. Som här. Men jag lever ju i nån sorts egen bubbla där jag gör som jag vill.

I en av kommentarerna står det att om en kvinna i Polen envisas med att bära sin väska så tar mannen illa upp för att han tar det som en förolämpning mot hans styrka. Lite att fundera på, enligt kommentaren. Påminner mig om en grej jag tänkt på förut, men inte bloggat om.

Om man (i Polen) som kvinna envisas med att säga nej till hjälp och släpar runt på sin tunga väska, så talar man om för den som erbjöd sin hjälp att den är klen och inte klarar av jobbet. En förolämpning m a o.

Min pojkvän är starkare än jag. Och en egenskap jag verkligen gillar hos honom (inte tolererar, utan aktivt uppskattar) är att han kan se mig bära en tung väska utan att ta den ifrån mig. Min väska. Jag har packat den. Jag har räknat med att jag ska bära den. Stor Tanja. Kan själv. I detta kan själv ingår också att jag kan be om hjälp om jag faktiskt vill ha hjälp med väskan, och då räknar jag med att han avlastar mig, åtminstone en stund. Så blir det också.

I Östeuropa tar de mina väskor ifrån mig. Jag brukar inte tjafsa, men jag gillar det inte. Jag packar faktiskt inte väskan för att bekräfta mannens manliga manlighet, jag packar väskan för att jag har mina prylar i den och det är helt för min skull jag bestämt att jag ska ha med en massa skit. Möjligen för att bekräfta min könsroll, för att det brukar vara necessären och skorna som väger, men verkligen inte för att bekräfta någon annans. Dessutom tränar jag styrka, så att ta min väska är indikation på att jag inte kan packa och dessutom är klen. Lite att tänka på.

Så jag gillar att min kille inte tar min väska. Eller när vi har handlat och jag får den tunga påsen. Ja, män är generellt starkare. Ja, han är starkare. Men vad spelar det för roll om det som ska göras är att vi bär mat hem, och kassen inte är i viktklassen som jag inte förmår lyfta, men han klarar?

Apropå artighetspåhitt från andra kulturer. På min första jobbresa var vi ett gäng framför allt britter. Jag gick lite bakom en av herrarna när jag skulle ut från hotellet på morgonen och plötsligt stannade han vid dörren. Jag stannade också, tänkte att vi kanske väntar in någon. Insåg sedan att jag skulle gå före. Har enormt svårt att förstå vad någon har att vinna på den oklara proceduren. Resten av resan satsade jag på att hinna öppna bildörren innan nån mansperson skulle hinna fram och hjälpa mig med detta.

Men ja. Framför allt skulle jag säga att jag uppskattar när min pojkvän inte tar min väska.