Damer och herrar, vi har glada nyheter. I början av december har jag fått tid på Danderyd. Jag fick kallelsen för någon vecka sedan. Man skulle kunna tro att jag vart glad sedan dess. Jag har istället haft ångest över hela grejen och varit rädd inför besöket.
Jag har fått vänta på återbesöket åtta månader. Åtta fucking månader. På förra besöket sa läkaren tre. Jag berättade att jag hade sådan himla ångest för läkare, att jag behövde klara besked om det var tre mpnader som menades. Hon svarade luddigt. Det blev åtta. Nästan ett halvår extra, och så mycket mer läkarångest.
Förra gången upplevde jag att läkaren inte lyssnade på mig. Men jag tänkte att jag i alla fall har diagnos nu, jag får behandling. Jag får komma tillbaka snart.
Om läkaren inte lyssnar på mig den här gången heller - och allt pekar på det - vad fan gör man?
Det sjukdomen gjort med mig - att jag tre veckor innan läkarbesöket gråter av oro inför det, bokar sidekick att ta med, planerar listor på saker jag måste få svar på, övar på att med besämd röst kräva att med en gång boka återbesökstid, kollar om man får göra ljuduptagning. Jag känner kanske tre procent "läkaren kommer få mig frisk!", resten ångest.
Ta med dig någon, förmedla att du är akademiker och jobbar som psykolog (ok, du kanske inte jobbar inom vården, men det behöver de inte veta), prata rakryggat, utstråla pondus. Framför allt - förmedla mellan raderna att om du inte blir bemött på ett bra sätt och får rätt vård så kommer du att bli en jobbig jävel att ha att göra med. Har skrivit på Skepchick om min tarmvredsincident, och om det här: http://skepchick.se/2012/05/05/evidensbaserad-vard-for-vem/
SvaraRadera/Maria B
Det är jättebra att du tar med någon! Både som stöd och så kan hen hjälpa dig komma ihåg allt du ska fråga och sådär.
SvaraRaderaHelt. Sjukt.
SvaraRaderaHåller tummarna så otroligt mycket för dig! Kicka deras ass!
Jag hade nog funderat på att kontakta nån bra och ACT-kunnig KBT-are för ca 5 samtal. Att som själv varandes KBT-are lyfta sig i håret kanske funkar för fobier och lindrig till måttlig ångest/depression, men det här är så vitt jag kan bedöma både kris och traumatisering, och motiverar professionellt samtalsstöd vad gäller de psykologiska "biverkningarna" av den eländes jävla situationen.
SvaraRadera