Tolerans och mognad

Jag hade en riktigt bra SO-lärare i högstadiet. Inte en sådan man älskade särskilt då, men en sådan vars storhet man i efterhand har fått inse. Saker har har gjort och sagt har fastnat och storheten insåg man först senare i livet, när man faktiskt behövde förstå. Ibland visade han film, och en gång blev det Doktor Zjivago, den klassiska Hollywoodversionen. Vi såg bara halva, läraren insåg nog att det inte blev någon hit hos högstadiekidsen. Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av filmen, utom två repliker. Precis som läraren var scenen ingenting som gjorde större effekt på mig då. De två replikerna, eller snarare deras andemening, har kommit tillbaka på senare år. När jag läste romanen för några år sedan var de inte med i just den formen. Med tanke på innehållet känns det dock rimligt att en sådan scen skulle vara med i en filmatisering av Doktor Zjivago.

Scenen ifråga är följande. Någon, jag tror det är Zjivago, säger att man blir mer tolerant med åldern. Någon annan, jag tror det är Strelnikov, svarar att det är så eftersom man måste tolerera mer hos sig själv.

Jag har tänkt mycket på det på sistone. Jag har blivit mer tolerant med åldern. Mer förstående för andra. Mindre benägen till tvärsäkerhet. Jag har släppt många saker som jag tidigare irriterat mig på, jag stör mig inte lika mycket på andras personligheter, agerande och åsikter. För egen del har jag sett den här utveckligen som positiv. Jag har blivit trevligare, det har blivit enklare och ibland mer intressant att möta människor som inte är som jag. Det är just den här sidan av mig som många, tror jag, uppskattar hos mig i egenskap av person med åsikter.

Bland bloggarna jag läser finns bland annat Fanny Arsinoe och Johanna Sjödin. Jag är intresserad av deras åsikter, men en stor del av behållningen med dem är den tvärsäkerheten på sina åsikter de utstrålar. Den påminner mig om hur ag var för tio år sedan. Ibland får det mig att lägga huvudet på sne och tycka att det ändå är rart, oftast är det någonting jag bara konstaterar. Ibland avundas jag. För mig är den tvärsäkerheten i de flesta fall någonting jag inte längre känner att jag kan ägna mig åt. Längre är nyckelordet, jag förknippar den med ungdom. För så var ju jag förut.

För tio år sedan fanns det mycket jag hävdade att jag aldrig skulle göra. Sedan dess har jag förändrats så mycket att jag gjort en del av detta, inte minst min benägenhet att tänka i termer av aldrig. Det finns saker jag förut passionerat bloggade om (polyamori, exempelvis) som jag numera inte alls är lika intresserad av att missionera för. Trots att jag i de flesta fall fortfarande har samma ståndpunkt. För tio år sedan var livet en mycket enklare historia, mer svartvitt, mer förutsägbart. Sedan dess har jag varit med om så många situationer jag inte trodde jag skulle hamna i att jag har börjat förstå väldigt mycket jag tidigare inte ville förstå.

Samtidigt som det för mig personligen var varit en tillgång att bli mer tolerant, kan jag inte släppa tanken på invändningen i scenen som jag återger i början av inlägget. Har jag blivit mer tolerant, eller bara mer bekväm? Det är ju det som är det förbannat svåra. Att kompromissa, fast utan att kompromissa bort sig själv - finns det en gräns eller är det en skala? Jag tänker gärna att min på senare mer uppenbara vilja att se fler sidor av myntet är ett tecken på mognad, men det kan lika gärna vara tecken på ovilja att ta ställning och låta bli att förstå där det är rimligt att inte förstå. Att man förlåter saker som inte bör förlåtas, och har överseende med sådant som faktiskt bör dömas.

Allt för att man själv har varit där, att man själv gjort fel, och i sin ovilja att döma andra kanske egentligen mest inte vill döma sig själv.