En Facebook-vän länkade nyligen till en artikel på DN.se som har rubriken Låg IQ ger fördomar. Innan jag ens hann läsa själva artikeln hann jag tänka att det är rimligt. Fördomar är shortcuts man har för att slippa processa all ny information på nytt. Samma funktion som gör att vi när vi ser en stol inte varje gång behöver analysera vad sjutton man gör med den prylen. Hög intelligens innebär att man snabbt tar in ny information och analyserar den, lägre intelligens innebär att det tar mer tid och ansträngning att analysera infon. Så det är bara rimligt att folk med låg intelligens har större behov av sådana shortcuts.
En av kommentarerna på min bekants länk var nåt i stil med "intressant, men jag undrar hur de gjorde studien, till exempel hur den så kallade intelligensen mättes". "Men jag undrar hur studien gjordes" är i min erfarenhet kodord för "det här är kanske vettigt, men det går emot mina ideologiska uppfattningar". Pär Ström undrar sällan hur man gör undersökningar där man kommer fram till att kvinnor vill stanna hemma och tjäna inga pengar. Feministfolk har samma problem fast åt andra hållet. Att intelligensen var "så kallad" var ytterligare ett tecken.
Det här är förstås bara en kommentar, men den triggade igång mig på att ta och skriva ett inlägg om någonting jag funderat en del på, framför allt på sistone - det här hur intelligens är ett laddat begrepp. I alla fall i samhället i stort. För mig är intelligens ovanligt lite känsligt ämne, av två orsaker. Dels är jag psykolog. För mig är det ett begrepp jag är utbildad till att jobba med. Som oändligheten när jag läste fysik - ute på gatan var det stort och ogreppbart, men i skolan räknade man med det hela tiden. I världen utanför är intelligens nåt man får definiera fritt och som man inte kan mäta, för mig är det ett begrepp som definieras ish lika i flera olika gångbara modeller och kan mätas goodenuff med enkla test.
En annan anledning till varför jag tycker att intelligens inte är ett känsligt ämne att prata om är att jag är rätt ordentligt över medel intelligent. Med alla mått mätt. Och då är det förstås lite som att vara smal i en värld där smalhet efterfrågas, eller att vara vit, eller att vara medelklass. Man tycker inte det är särskilt jobbigt för man vinner ju. Javisst får man ibland skit för att man är för smart, och folk med hög intelligens har sina egna problem, men generellt sett är det förstås asnajs att vara trygg i att man är fett intelligent och behöver inte bevisa det för nån.
Nu när jag skriver det här märker jag att jag inte alls är helt bekväm. Jag har ju ändå sen barndomen lärt mig att folk ibland kan ta illa upp om man inte dummar ner sig. Och jag vill ju inte heller vara en sån som är född med silversked i mun och sen predikar för alla andra att de faktiskt måste växa upp och acceptera att livet inte är rättvist. Som stereotypa Saltis-kids som reaktion på #klasshat, typ. Vill jag va en sån? Nej.
Intelligens är ett känsligt ämne. Precis som vikt. Det är laddat för man vill så gärna att alla vore lika, men det är uppenbart att det inte är fallet. Det är uppenbart att vissa har mer av varan, och andra mindre. Det är uppenbart att det ena är bättre, eller snarare mer fördelaktigt och premierat. Och dessutom - så många har tillgång till våg, men så få har tillgång till intelligenstest. Så tänk om man själv inte är så intelligent? Då är det farligt att säga att högt är bra, och alla försöker prata om det så lite som möjligt, för att inte såra någon och själva inte tappa ansiktet. För att slippa hantera ojämlikheten. (jämför "man väljer själv vilket IQ-poäng man tänker med")
Jag brukar förklara intelligens såhär: intelligens är förmågan att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort.
Om man definierar på det sättet så är det ju självklart att intelligens är användbar pryl inom flera olika områden. Detta att man sällan är bara duktig på ett teoretiskt skolämne, exempelvis. Personer som är väldigt begåvade på ett område är oftast det på andra också, i alla fall bra över medel på annat. Forskningen backar upp det. De intelligensteorier man oftast jobbar med talar oftast om en generell intelligensfaktor som påverkar "underintelligenserna" som verbal eller spatial intelligens. Man kan va bättre på en grej än annan, men det brukar dra åt samma håll.
Jag har ofta hört folk säga att de som är smarta, de är ju oftast inte så socialt duktiga, ofta i samband med att man säger typ att Pelle är inte så bright, men han är ju väldigt social. Som lite hämndplåster på såren och påminnelse om att ingen får vara för bra, för det är inte snällt mot de andra. Tyvärr (eller vad man ska säga) är det inte riktigt sant. Även i det sociala livet är det bra att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort. Det finns andra faktorer också, förstås, men intellektuell kapacitet tar dem till en ny nivå. Men jag tror att man sällan tänker på Stoffe som är duktig i skolan är kung på partyt som "smart". Det är kanske inte hans mest uppenbara egenskap.
Man tänker kanske mer på introverte Sonny som är skitsmart men inte närvarar på partys där Stoffe är kung. Då är "smart" kanske första egenskapen man tänker på, och man drar slutsatsen att intelligens är socialt hämmande. Sedan kan det ju för all del vara så att Sonny blir dödsuttråkad av sina klasskamrater, och det är inte bra grogrund för sociala skills. Ja, jusste, och så tänker ju man lätt på aspie-stereotypen som är lysande på sitt nördområde men har svårt för det sociala. Men det är inte intelligensen som leder till sociala problem, det är Aspergers. Intelligens är en skyddsfaktor för en mängd diagnoser. Tänker man rätt och fort kan man klara sig okej fast man lägger ner största delen av sin mentala energi på att se gröna tomtar eller ha panikångest.
Jag jobbar ju just med kapacitetstest, en studie på sådana. Kapacitet är ordet man i mina HR-sammanhang använder för intelligens och begåvning. Kapacitet (ability) låter inte så farligt om man hoppar över att specifiera vilken sort kapacitet man pratar om. På kontoret är begreppet oladdat. Där är det liksom percentiler och normalfördelningar, och kapacitetstest problematiseras noll. Snarare tycker man att de borde användas mer. Kapacitetstest är nämligen en av sakerna som bäst predicerar hur bra man kommer göra sitt jobb. Mycket bättre än skolbetyg, exempelvis. Eller CV.
I mina jobbsammanhang vill man att kunderna ska använda fler såna test i sina rekryteringprocesser. Som jag förstått det finns det ibland skepsis till sådant. Jag vet inte hur det är med kunderna, men jag tänker på hur sånt diskuteras utanför jobbet. Test ses som hårt, människan blir reducerad till en siffra, vad händer om man ligger lågt? En intervju, där man man se människan, hela hon får komma fram och visa sina styrkor, det blir rättvist. Magkänslan säger intervju, magkänslan tycker test känns obehagligt.
Men vetenskapligt är test bättre prediktor. Dessutom är test rättvisa - alla har samma förutsättningar. En ostrukturerad intervju påverkas av kemin mellan personerna. Gillar man nån ställer man kanske inte de jobbiga frågorna, man förlåter mer - och tvärtom om det är nån man spontant ogillar. Ett test ställer lika svåra frågor till alla. Ett test tar inte hänsyn till om personen är man eller kvinna, mörkhyad eller vit, har dialekt eller är gammal. Men ändå, nånstans i magen känns det så hårt att poängsätta på det sättet.
Under jobbveckorna sitter jag och diskuterar testresultat med personerna som deltagit i studien. Jag berättar att kapacitetstest förutsätter hur bra man kommer göra sitt jobb. Jag berättar också att man varken ska ligga för högt eller för lågt. Har man hög intellektuell förmåga blir man uttråkad på ett lätt jobb - man börjar kanske underprestera av ren motivationsbrist, eller så säger man upp sig efter ett halvår. Ligger man för lågt för tjänsten känns det inte bra och i värsta fall blir man utbränd för att man hela tiden måste jobba mer än man orkar. Undersökningsdeltagarna säger ofta att det är väl ändå avgörande att man passar på arbetsplatsen rent socialt. Jag håller med att det är viktigt. På någon pendeltågsresa hem slog det mig att hur man passar ihop socialt handlar nog också till stor del om att ligga inom liknande IQ-spann.
Så det är sånt jag tänker på nuförtiden. Jag tänker på att intelligens är svårt att tala om, och man talar sällan om hur laddat det är (till skillnad från exempelvis fett). Jag tänker på etik, hur ska man göra när vetenskapen verkar säga en sak som sorterar människor på det här sättet. Och mer etik - att sålla bort dem som hamnar under cutoff, det är ju också bra för deras skull, att de inte får en uppgift som är för krävande, men att sålla på det sättet känns också grymt i ett samhälle där jobbfrågan är så infekterad. Jag tänker på hur jag ska göra för att prata om intelligens utan att låta som priviligerad rövhatt som uppmanar andra att omfamna orättvisan. Ni som orkade med hela vägen, vad tänker ni?
En av kommentarerna på min bekants länk var nåt i stil med "intressant, men jag undrar hur de gjorde studien, till exempel hur den så kallade intelligensen mättes". "Men jag undrar hur studien gjordes" är i min erfarenhet kodord för "det här är kanske vettigt, men det går emot mina ideologiska uppfattningar". Pär Ström undrar sällan hur man gör undersökningar där man kommer fram till att kvinnor vill stanna hemma och tjäna inga pengar. Feministfolk har samma problem fast åt andra hållet. Att intelligensen var "så kallad" var ytterligare ett tecken.
Det här är förstås bara en kommentar, men den triggade igång mig på att ta och skriva ett inlägg om någonting jag funderat en del på, framför allt på sistone - det här hur intelligens är ett laddat begrepp. I alla fall i samhället i stort. För mig är intelligens ovanligt lite känsligt ämne, av två orsaker. Dels är jag psykolog. För mig är det ett begrepp jag är utbildad till att jobba med. Som oändligheten när jag läste fysik - ute på gatan var det stort och ogreppbart, men i skolan räknade man med det hela tiden. I världen utanför är intelligens nåt man får definiera fritt och som man inte kan mäta, för mig är det ett begrepp som definieras ish lika i flera olika gångbara modeller och kan mätas goodenuff med enkla test.
En annan anledning till varför jag tycker att intelligens inte är ett känsligt ämne att prata om är att jag är rätt ordentligt över medel intelligent. Med alla mått mätt. Och då är det förstås lite som att vara smal i en värld där smalhet efterfrågas, eller att vara vit, eller att vara medelklass. Man tycker inte det är särskilt jobbigt för man vinner ju. Javisst får man ibland skit för att man är för smart, och folk med hög intelligens har sina egna problem, men generellt sett är det förstås asnajs att vara trygg i att man är fett intelligent och behöver inte bevisa det för nån.
Nu när jag skriver det här märker jag att jag inte alls är helt bekväm. Jag har ju ändå sen barndomen lärt mig att folk ibland kan ta illa upp om man inte dummar ner sig. Och jag vill ju inte heller vara en sån som är född med silversked i mun och sen predikar för alla andra att de faktiskt måste växa upp och acceptera att livet inte är rättvist. Som stereotypa Saltis-kids som reaktion på #klasshat, typ. Vill jag va en sån? Nej.
Intelligens är ett känsligt ämne. Precis som vikt. Det är laddat för man vill så gärna att alla vore lika, men det är uppenbart att det inte är fallet. Det är uppenbart att vissa har mer av varan, och andra mindre. Det är uppenbart att det ena är bättre, eller snarare mer fördelaktigt och premierat. Och dessutom - så många har tillgång till våg, men så få har tillgång till intelligenstest. Så tänk om man själv inte är så intelligent? Då är det farligt att säga att högt är bra, och alla försöker prata om det så lite som möjligt, för att inte såra någon och själva inte tappa ansiktet. För att slippa hantera ojämlikheten. (jämför "man väljer själv vilket IQ-poäng man tänker med")
Jag brukar förklara intelligens såhär: intelligens är förmågan att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort.
Om man definierar på det sättet så är det ju självklart att intelligens är användbar pryl inom flera olika områden. Detta att man sällan är bara duktig på ett teoretiskt skolämne, exempelvis. Personer som är väldigt begåvade på ett område är oftast det på andra också, i alla fall bra över medel på annat. Forskningen backar upp det. De intelligensteorier man oftast jobbar med talar oftast om en generell intelligensfaktor som påverkar "underintelligenserna" som verbal eller spatial intelligens. Man kan va bättre på en grej än annan, men det brukar dra åt samma håll.
Jag har ofta hört folk säga att de som är smarta, de är ju oftast inte så socialt duktiga, ofta i samband med att man säger typ att Pelle är inte så bright, men han är ju väldigt social. Som lite hämndplåster på såren och påminnelse om att ingen får vara för bra, för det är inte snällt mot de andra. Tyvärr (eller vad man ska säga) är det inte riktigt sant. Även i det sociala livet är det bra att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort. Det finns andra faktorer också, förstås, men intellektuell kapacitet tar dem till en ny nivå. Men jag tror att man sällan tänker på Stoffe som är duktig i skolan är kung på partyt som "smart". Det är kanske inte hans mest uppenbara egenskap.
Man tänker kanske mer på introverte Sonny som är skitsmart men inte närvarar på partys där Stoffe är kung. Då är "smart" kanske första egenskapen man tänker på, och man drar slutsatsen att intelligens är socialt hämmande. Sedan kan det ju för all del vara så att Sonny blir dödsuttråkad av sina klasskamrater, och det är inte bra grogrund för sociala skills. Ja, jusste, och så tänker ju man lätt på aspie-stereotypen som är lysande på sitt nördområde men har svårt för det sociala. Men det är inte intelligensen som leder till sociala problem, det är Aspergers. Intelligens är en skyddsfaktor för en mängd diagnoser. Tänker man rätt och fort kan man klara sig okej fast man lägger ner största delen av sin mentala energi på att se gröna tomtar eller ha panikångest.
Jag jobbar ju just med kapacitetstest, en studie på sådana. Kapacitet är ordet man i mina HR-sammanhang använder för intelligens och begåvning. Kapacitet (ability) låter inte så farligt om man hoppar över att specifiera vilken sort kapacitet man pratar om. På kontoret är begreppet oladdat. Där är det liksom percentiler och normalfördelningar, och kapacitetstest problematiseras noll. Snarare tycker man att de borde användas mer. Kapacitetstest är nämligen en av sakerna som bäst predicerar hur bra man kommer göra sitt jobb. Mycket bättre än skolbetyg, exempelvis. Eller CV.
I mina jobbsammanhang vill man att kunderna ska använda fler såna test i sina rekryteringprocesser. Som jag förstått det finns det ibland skepsis till sådant. Jag vet inte hur det är med kunderna, men jag tänker på hur sånt diskuteras utanför jobbet. Test ses som hårt, människan blir reducerad till en siffra, vad händer om man ligger lågt? En intervju, där man man se människan, hela hon får komma fram och visa sina styrkor, det blir rättvist. Magkänslan säger intervju, magkänslan tycker test känns obehagligt.
Men vetenskapligt är test bättre prediktor. Dessutom är test rättvisa - alla har samma förutsättningar. En ostrukturerad intervju påverkas av kemin mellan personerna. Gillar man nån ställer man kanske inte de jobbiga frågorna, man förlåter mer - och tvärtom om det är nån man spontant ogillar. Ett test ställer lika svåra frågor till alla. Ett test tar inte hänsyn till om personen är man eller kvinna, mörkhyad eller vit, har dialekt eller är gammal. Men ändå, nånstans i magen känns det så hårt att poängsätta på det sättet.
Under jobbveckorna sitter jag och diskuterar testresultat med personerna som deltagit i studien. Jag berättar att kapacitetstest förutsätter hur bra man kommer göra sitt jobb. Jag berättar också att man varken ska ligga för högt eller för lågt. Har man hög intellektuell förmåga blir man uttråkad på ett lätt jobb - man börjar kanske underprestera av ren motivationsbrist, eller så säger man upp sig efter ett halvår. Ligger man för lågt för tjänsten känns det inte bra och i värsta fall blir man utbränd för att man hela tiden måste jobba mer än man orkar. Undersökningsdeltagarna säger ofta att det är väl ändå avgörande att man passar på arbetsplatsen rent socialt. Jag håller med att det är viktigt. På någon pendeltågsresa hem slog det mig att hur man passar ihop socialt handlar nog också till stor del om att ligga inom liknande IQ-spann.
Så det är sånt jag tänker på nuförtiden. Jag tänker på att intelligens är svårt att tala om, och man talar sällan om hur laddat det är (till skillnad från exempelvis fett). Jag tänker på etik, hur ska man göra när vetenskapen verkar säga en sak som sorterar människor på det här sättet. Och mer etik - att sålla bort dem som hamnar under cutoff, det är ju också bra för deras skull, att de inte får en uppgift som är för krävande, men att sålla på det sättet känns också grymt i ett samhälle där jobbfrågan är så infekterad. Jag tänker på hur jag ska göra för att prata om intelligens utan att låta som priviligerad rövhatt som uppmanar andra att omfamna orättvisan. Ni som orkade med hela vägen, vad tänker ni?
Nu har jag ju just medverkat i en rekryteringprocess där vi förmodligen hade haft väldigt stor glädje av ett sådant test. Nu fick vi själva sitta och försöka sätta poäng på meriter osv för att sålla fram vilka som skulle få komma på intervju.
SvaraRaderaAtt personen i fråga kommer väl överens med arbetskamraterna är viktigt nog, speciellt på små arbetsplatser, men mycket av det du tog upp nu var saker vi diskuterade länge och väl. "Kommer den här personen bli uttråkad av det är?" "Klarar den här personen av att skriva rapporter om det här?". Osv.
Nu sitter jag väl i samma jävla privilegierade position som du (nåja, det finns grader i himlen också), men spontant tycker jag inte vi ska hymla om att vissa har förutsättningar som andra inte har, även om det handlar om intelligens.
Det jag spontant tänker på re hur överkvalificerade sticker från jobbet ganska fort, är att de i enklare jobb ändå kan göra ett bättre arbete medan de är där - om de har motivationen. Och det om något är ännu svårare att mäta på ett sätt som verkar "rätt" för både magkänsla-och-huvudkänsla. För de med lägre intelligens som kämpar hårt, visst kan de bli utbrända, men de jobbar iaf på till dess (och talar vi ungdomsjobb i butik t.ex. så är det ju rätt normalt att man antingen slutar fort eller blir nån mellanchef efter ett tag. Eller glatt sitter kvar i kassan i åratal, får man har sin Hobby/Familj/Liv och bryr sig inte om vad kneget handlar om så länge man får lön). Och de med intelligens vet att det är bättre att jobba tre månader och få goda vitsord än att slöa runt, framförallt när man inte har något annat än en (halvklar) humanistisk universitetsexamen att komma med i övriga.
SvaraRaderaMen de lata? Vare sig de är för dumma för att fatta att, öh, du är vikarie och ryker så där om du inte jobbar på, eller de smarta som bara skiter i allt de anser "under" sig... ja, de är nog snarare det egenliga problemet. (På simplare jobb då).
Ursäkta mitt lilla rant, men jag hade vissa uppdämda känslor angående att vara "överkvalificerad" (men likförbannat arbetslös och pank)
Som en som också ligger rejält över genomsnittet i IQ (och dessutom har provocerande svårt att bli fet) kan jag bara hålla med. Känsligt är det. Prata om det avslappnat går i allmänhet inte. Och ja, folk vill gärna ifrågasätta intelligensbegreppet. Har dock läst att de som har IQ runt 117 är mest framgångsrika och tjänar mest pengar. Att de klarar avancerade jobb och känner sig stimulerade nog att stanna, men de som har väldigt hög fladdrar rastlöst runt hela livet.
SvaraRaderaDet där med att passa ihop socialt och IQ-span är något jag grubblat på en hel del. Jag är akademiker med en IQ på sisådär någonstans mellan 130 och 140. Och jag blev i början helt ställd över folk jag träffade.
SvaraRaderaVanligtvis jobbar jag i en bubbla med folk med ungefär samma akademiska bakgrund som jag. Samma med mina vänner. Och deras vänner. Och nu helt plötsligt.
Folk som kontrollerades delvis av sina känslor. Så mycket bråk sinsemellan för att folk inte kunde läsa eller skriva texter rätt. Folk med så mycket bakgrundsproblem. Ibland så svårt att hitta samtalsämnen. Helt enkelt så mycket mer problem på ett sätt som jag inte var van vid.
Den där känslan av att man i hela sitt liv levt i en bubbla.
Jag tänker att vill du utveckla det där med socialt IQ-spann? Ligger också på IQ 135+ men är mycket mer lik Sonny än Stoffe. Ibland känner jag att det beror på uttråkning, men ganska ofta hänger jag helt enkelt inte med. Inte på ett aspergers-förstår-inte-sociala-koder-sätt utan jag upplever det som att jag inte alls tänker lika snabbt som alla andra, kommer på rätt saker att säga etc. Inget jätteproblem, jag klarar mig, men tillräckligt för att jag ska känna mig socialt underlägsen andra.
SvaraRaderaH:
SvaraRaderaTänker på klassinlgget di skrev nyligen. Att folk som du har ju t ex nytta av att fatta att inte alla har lika lätt för att lära sig, så de blir inte "vadå jag klarade mig, det är bara att vilja tillräckligt hårt så kan alla det".
DC:
Studenter/ungdomar som inte tänker karriär än är ju ett kapitel för sig. Jag tror också man tänker att generellt så kommer en lat person prestera mer om hen har hög kapacitet än låg. Men jo, hur mycket man vill och motiveras är ju en annan dimension, den får man hitta på andra sätt.
Att vara arbetslös och pank är... alltså, ja. Suger. Det är också en sak jag tänkt mycket angående det här med nya jobbet. Där är typ arbetsmarknaden oproblematisk. Oladdad. Jag kom ju direkt från ett halvårs jobbsökande, det var enda intervjun jag blev kallad till. Och jag har vänner som söker jobb och får inget, jag har själv sökt jobb utan att få även tidigare. För mig är jobb känsligt. På mitt jobb är det helt annan stämning runt ämnet. Där kan man tro att jobb finns och folk får dem. Där finns inte perspektivet arbetslös och pank. Väldigt underlig bubbla. Ska jobba hårt för att inte sugas in.
Maria:
Jomen, 117 är ju en standardavvikelse över, precis sådär lagom högt =)
Tjo:
Nu vet jag inte riktigt om problem och så, har ju sett en del smuts bland fint folk också. Men det brukar onekligen vara nyttigt att få komma utanför bubblan och inse att världen är så jävla mycket större än man är van vid. SÅ man inte blir en sån där "jag känner faktiskt ingen sån, alltså finns såna inte".
Som universitetslärare jobbar jag på en arbetsplats där begåvning, kunskap och hög produktivitet värderas högt. Vi har uttalade mål om att excellera i det vi gör. Helst ska vi kunna jämföra oss med de bästa universiteten i världen.
SvaraRaderaVi använder inte IQ-tester vid anställningsintervjuer utan tittar istället på antal publicerade artiklar i högt aktade vetenskapliga tidskrifter. En gedigen vetenskaplig meritlista väger tungt inte bara om den huvudsakliga arbetsuppgiften är forskning, utan även vid anställning av bland annat lärare.
Det är också vetenskapliga meriter som krävs för att göra karriär inom universitetsvärlden. Det är lättare att bli prefekt, dekan eller rektor om man först blir professor, vilket kräver att man är framgångsrik som forskare.
Min erfarenhet är dock att en lång publikationslista inte nödvändigtvis gör en person till skicklig lärare, administratör, chef eller styrelseledamot. Därför blir jag förvånad när du skriver att forskning visar att den som är begåvad på ett område brukar vara det på fler. Kan det verkligen stämma?
När vi anställer lärare brukar de sökande få ge varsin provföreläsning. Föreläsningarna bedöms nog med en hel del magkänsla och det blir också någon enstaka gång fel. Tror du att ett kapacitetstest bättre skulle förutsäga när en forskningsmässigt meriterad person skulle fungera bra som lärare?
Om det trots allt finns andra relevanta mått än enbart IQ som kan förutsäga hur bra en person kommer att utföra en arbetsuppgift så tycker jag inte att det grymma är att dra en gräns vid lägsta tillåtna IQ, utan att reducera en människas begåvningar och färdigheter till en enda variabel.
Om IQ istället är en variabel bland flera blir det kanske lättare att prata med de sökande om det? Att säga att "den här tjänsten kräver att man hänger med i utvecklingen och ständigt lär sig nya saker, vilket nog kan bli jobbigt för dig som verkar behöva anstränga dig en del" behöver då kanske inte bli så mycket mer laddat än att säga att "den här tjänsten är väldigt social, vilket nog kan bli jobbigt för dig som föredrar att jobba på egen hand" eller "den här tjänsten kräver att man hanterar konflikter, vilket kan bli jobbigt för dig som är lite konflikträdd"?
Sedan går det kanske också att få till en dialektisk retorik, där man pekar på att det finns både för- och nackdelar med både hög och låg intelligens? Om det till exempel är så att hög intelligens korrelerar med nyfikenhet och öppenhet och låg intelligens korrelerar med att vara mer jordnära och nöjd med det enkla är det bara olika sätt att vara på, inte bättre eller sämre.
Alla svenska män har gjort ett intelligenstest vid anställning åtminstone en gång – vid mönstringen. Samtidigt testar man syn, hörsel och fys för att lätt kunna välja ut telegrafister och kanonmat. Åas ger det nog en långvarig aversion mot pappersbaserade antagningsprov.
SvaraRaderaVid sökning till utbildningar är det få som har något emot prov, eftersom utbildningar till så stor del går ut på att göra prov. Men vid anställningar? Där känns intelligens- eller personlighetstester mer som en övertro på vetenskapen än rent vetenskapligt. Vill man se hur någon sköter ett arbete kan man låta honom göra ett arbetsprov, som att måla en stol eller sortera papper – saker som har med arbetets faktiska innehåll att göra. Mer avancerade/formaliserade antagningsprov är säkert bra för NASA och militären, men på vanliga kneg? Om en vanlig knegare inte duger är det kanske chefen det är fel på.
Skyndar mig, svarar kort
SvaraRaderaSimon:
Hej! Jag känner att jag vet så pass lie om din situation att jag inte riktigt seriöst kan svara på frågan, tyvärr.
Fyrfarg och Iggy:
Arbetsprov är på samma nivå som kapacitetstest i hur bra de förutsäger framtida arbetsprestation. Dock är test mycket lättare att administrera. Sen är det förstås olika från bransch till bransch. I vissa sammanhang kör man ju alltid på arbetsprov - typ illustratörer.
Intervjuer kräver ju att man är rätt begåvad socialt - något som inte alltid är viktigt för jobbet. Det gäller att kunna bedöma vad som är rätt intryck att ge, rätt saker att säga och att kunna "charma" folk. Det är absolut inte något som alla har, även om dom kan vara lämpade för jobbet i övrigt.
SvaraRaderaVad gäller test håller jag inte riktigt med, dock. Det finns väl också en praktisk intelligens, att man lär sig väldigt bra och snabbt av att göra saker, och kan se praktiska lösningar? Jag har läshuvud, och kan analysera situationer på papper, men är skitdålig på att konstruera och hitta lösningar på vissa praktiska problem. Min pappa däremot, är lika teoretiskt lagd som en spade, men är superduktig på att fixa och greja.
Det är där jag tycker det är fel att skilja på intelligens och ointelligens, för jag tror att det finns mer än så. Min pojkvän kan inte lära sig saker han läser, men han lär sig jättebra genom att höra eller se bilder.
Men, såklart, det är omöjligt att helt hitta en testform (oavsett om det är att kolla på meriter, intervju, arbetsprov eller test) som gör alla rättvisa.
Min första tanke är att det är riskabelt att låta forskning som säger, typ, "i nio fall av tio är IQ det bästa tillgängliga instrumentet för att avgöra lämplighet för denna typ av tjänst" glida över i en tumregel som blir, typ, "i tio fall av tio låter vi IQ avgöra vem vi anställer". Tror också det finns ett problem i att IQ är lättare att mäta/forska på än vissa andra mer personlighets- och livssituationsrelaterade faktorer av betydelse, och att det därför är lätt att övervärdera IQs relativa värde. Denna övervärdering kan ytterligare förvärras av att personer som jobbar med sånt här ofta har god intelligens som en central del av sitt självförtroende, vilket kan bidra till ännu mer fokus på IQ som en värdefull egenskap.
SvaraRaderaSocialt är det min upplevelse att bra spontant kommunikativt flyt intellektuellt har man vanligtvis med folk vars IQ inte diffar från ens egen med mer än ca en standardavvikelse, kanske lite drygt. Annars får man hålla på och översätta till och från tankevärldar med olika grundläggande struktur. Så vitt jag kan bedöma fungerar det ungefär likadant oavsett var på skalan diffen ligger. IQ är ju inte den enda faktorn, om folk intuitivt och förutsättningslöst kan "känna in" helhetssammanhang är t.ex. av stor betydelse för mig personligen. Men den förmågan korrelerar ju hyfsat med IQ. Att både hög och låg IQ kan vara socialt hämmande är ju rätt naturligt, andelen människor man känner sig "hemma" med minskar ju drastiskt ju längre ut åt svansarna på normalfördelningskurvan man befinner sig. En normalbegåvad person känner sig förmodligen någorlunda intellektuellt "jäms" med majoriteten av alla de möter. För mig rör det sig om kanske en eller två på hundra. Vilket är rätt socialt hämmande. Och då har man inte ens börjat sortera för intresseområden, livssyn, personkemi o.s.v.
"Men jag undrar hur studien gjordes" är enligt min erfarenhet inte bara ofta kodord för att forskningsresultaten är problematiska ideologiskt. Minst lika ofta handlar det om att att forskningsresultaten, eller snarare de övergeneraliserade slutsatserna utifrån data, misstämmer med gedigen upplevd erfarenhet. Och i min värld väger kloka människors tolkning av sin gedigna livserfarenhet rätt tungt vid en jämförelse med rätt många av de tolkningar utifrån data som görs inom forskningen.
Själv är jag skitstolt över att vara skitsmart, bl.a. för att jag har en del rätt stora brister på andra områden, men försöker vara noga med att bedöma situationen/sällskapet innan jag säger/visar det öppet. Allmän tumregel är att ligga lågt om inte närvarande personer rätt genomgående har gott intellektuellt självförtroende. För mig en direkt parallell till att inte flasha för mycket och för stolt med sin utmärkta hälsa (om jag nu hade haft en sån) i ett sällskap med normalskröpliga eller rentav sjuka personer. Vanligt folkvett.
Överlag vet folk, oavsett deras IQ, om intelligensens betydelse. Det eventuella problemet ligger inte där. Det är snarare frågan om HUR man pratar om den som är viktig. Den som har en bra hammare tror lätt att allting är spik. Och det finns en viss tendens för folk med hög IQ att använda den till en massa saker där den faktiskt inte är det vettigaste verktyget. Och förbise att andra, med lägre IQ, faktiskt ofta har bättre verktyg. Ett stort, varmt hjärta till exempel. Det är inte alldeles ovanligt att folk med hög IQ har mindre fördomar rent intellektuellt, men större fördomar i sina emotionella reaktioner och beteenden. Bland annat mot folk med lägre IQ.
Det verkar finnas en direkt IQ-parallell till att kortväxta ofta sträcker på sig lite extra och långväxta ofta hukar sig/sjunker ihop, av sociala skäl. Ett sätt att göra sig mer normal. Vettig strategi, men hämmande. Och risk för att det blir vanor som man ägnar sig åt även när de inte behövs. Permanent självfördumning, typ.
När vi ändå pratar rekrytering. Finns det några bra etablerade metoder för att komma runt rapporteringsbias från referenser? T.ex. att tidigare eller nuvarande arbetsgivare inte vill/vågar vara riktigt öppen kring den sökandes brister?
SvaraRaderaHåller med Jo till fullo.
SvaraRaderaVill tillägga fyra observationer från min erfarenhet av rekrytering:
1. Folk som börjar med att berätta vad de har i IQ har det inte. Och jag har fan en intergalaktisk hyperdimensionell rymdhjärna så jag vet vad jag pratar om.
2. CV visar om personen kan stava till det som efterfrågas, inte om de har det. Det är alltså inte en rekryteringsmetod som man kan jämföra andra metoder med - den är för kass.
3. Arbetsprov behöver inte vara på just den arbetsuppgift som personen ska utföra - men jag brukar be folk att visa upp något som de har gjort själva. De vet ungefär vad de ska jobba med, och borde kunna hitta något som de har producerat inom acceptabel träffradie från detta. Bara något som de kan peka på och säga "jag har gjort detta". Det är en utmärkt startpunkt för att se vad personen är kapabel att göra. Om arbetet har defekter är det ännu intressantare, eftersom man kan ge sig in i en diskussion om tid/pris/kvalitet, och se hur mycket koll personen har på detta.
4. Det stora problemet i rekrytering är att de som gör rekryteringen oftast inte kan något om jobbet som ska utföras och miljön det ska utföras i. Jag har inte träffat någon rekryterare som haft bättre träffsäkerhet än en på fem - och med det menar jag att fyra av fem av förslagen inte kommer vidare till intervju.
(Hoppsan, det här blev långt)
SvaraRaderaHej Tanja! Jag har läst din blogg i åratal men aldrig riktigt känt mig hågad att tillföra någonting själv, men nu kände jag mig rätt jävla mycket i målgruppen plötsligt. Folk som känner mig kommer få det väldigt enkelt att lista ut vem jag är som skriver, antar jag...
Jag har diagnosticerats med Aspergers syndrom (sen om jag skulle täcka in diagnostikkriterierna idag 6 år senare låter jag vara osagt), ligger runt +2.2 SD på IQ-skalan i seriösa test (fick dock nu senast bara 111 på FRT-A trots att jag hade nästan 40° och influensa).
Jag har helt klart mycket fördel av min generella intelligens för att kunna sortera information och fånga upp sinnesintryck och därmed klara av att umgås med människor, och är rentav jävligt skärpt som hobbypsykolog och kan råka empatiskt läsa folk som vore de öppna böcker om de inte är väldigt mycket på sin vakt. Detta till trots ett handikapp som påstås/missförstås hämma empatisk förmåga och social kompetens.
Jag får problem som kan anses relatera till min diagnos, men de uppträder i specifika sammanhang, och verkar snarast prestationsnedsättande på grund av att jag måste spendera mer tid med att hantera irrelevant trams och en massa sinnesintryck.
Däremot känner jag inte att vara "du som är intelligent" har varit ett positivt privilegium, visserligen är det lite småkul att folk kommer med diverse frågor om abstrakta ting, men samtidigt blir det väldigt mycket jantelag i vardagen också, och jag har hamnat i mycket drama helt enkelt för att bekanta känt sig överkörda och förbisprungna i vardagligt umgänge och inte själva kunnat förhålla sig till det eller hjälpa till att hantera situationen konstruktivt.
Sen lite apropå ditt nya jobb:
Jag är idag runt 25, har varit arbetslös på sjukersättning sedan 2009, och dessförrinnan några år utöver, längsta egentliga anställningen var på ett supernördvänligt startup i storleksordningen någon månad.
Senast jag sökte ett jobb var för ett halvår sedan, det var en sån där massannons för säsongsrelaterat lagerjobb, bästföredatum 3 månader, och rekryteraren som höll i kalaset hörde av sig och meddelade att jag inte blivit kallad till intervju för att mitt CV ansågs ha en otillräcklig grad av seriositet. Sådan är nivån därute. Människan ifråga påtalade för övrigt att denne jobbat som jobbcoach på AF, jag vet inte vad man ska säga om det...
Kort sagt, jag har hur jävla mycket kapacitet och kreativ förmåga över som helst, men det blir inget av det, det är omöjligt att bli sedd som en potentiell tillgång någonstans ens där de mest bara söker varma kroppar, och jag har faktiskt tappat tron på att det lönar sig att försöka, och för att rekryterings-folk och hela kategorin med CV-skrivning när man inte har nåt som helst vettigt att skriva där, ger mig närapå suicidångest. Tjohej, bidragsinlåsning!
Så jag hejar på ivrigt från åskådarplats och hoppas innerligt att ni får genomslag för er metod. Skulle i princip ställa upp på prov-provtagningen för den delen, om det fortfarande är aktuellt, det har bara några praktiska förbehåll, men det är problem som är till för att lösas.
I övrigt vill jag passa på att heja på rent allmänt, av bitar av din blogg senaste året att döma är du en förebild för att bita ihop och gå mot framgång även i motvind!
Jag tror spontant att du har rätt när du tänker att liknande iq-spann och social trivsel på jobbet går ihop. Men i det spannet behövs också olika personliga egenskaper som kan komplettera varandra, tex en pushig och en nogrann som drar i varandra när det behövs.
SvaraRaderaJo:
SvaraRaderaHaha, jag väntade på att du skulle kommentera med just detta, att IQ är lätt att mäta jämfört med mycket annat. Tänkte blogga om sånt i forskningsskolan sen =)
Intelligens skapar ju också problem och så, och diffa är jobbigt åt båda håll. Men jag tänker ändå att man i de flesta sammanhang får lite extra poäng av att tänka fort och rätt.
Jag har just gjort färdigt en psykologutbildning och söker jobb i samma bransch som Tanja, och det är en enormt intressant diskussion, kanske främst för att den är socialt vansklig att hålla. Rekrytering och testning har jag arbetat väldigt mycket med och det är väldigt lätt att se anställarens sida där testen som finns i väldigt hög utsträckning förutsäger arbetsförmåga och hjälper anställaren att göra ett bra val. När det gäller just anställaren så är vetenskapen såpass massiv kring intelligensens betydelse för arbetsprestation att det är ett bra sätt att sortera folk tills dess att man har ett fåtal kandidater kvar.
SvaraRaderaSamtidigt har vi ju den andra sidan, som naturligtvis är mindre het att forska på - för den som vill bli anställd, och exempelvis råkar ha lägre IQ-kvot eller arbetskapacitet i något avseende, går detta att träna upp? Är sådana människor dömda till utanförskap eller ovalfrihet av jobb? Eller, är hela trenden där testning (på goda grunder) ersätter meritförteckningar och intervjuer av ondo eftersom det delar upp folk på det viset?
Just det där med att alla inte är bäst på något, utan att vissa är bäst på allt och andra bäst på inget, är ju något som sticker i ögat... jag har hittat (och letat) mindre efter forskning som visar hur man bäst karriärvägleder människor som inte är bäst på något, särskilt nuförtiden när envar gör bäst i att vara sin egen entreprenör.
Spännande inlägg!
SvaraRaderaNär jag läste kommentarerna började jag undra en sak, alla ni som skriver vilken iq ni har, hur vet ni det? Har ni själva tagit initiativ till att testa (i så fall hur?) eller har ni liksom bara snubblat över någon som absolut vill intelligenstesta er? jag har ingen aning om vilken iq jag har själv, men det skulle ju vara spännande att veta...
Kristina:
SvaraRaderaJag har ingen exakt IQ-siffra som jag själv skulle räkna som fullt giltig (d.v.s. framtagen med psykologernas vanliga IQ-test, WAIS). Men högskoleprovet, mensas onlinetest, illustrerad vetenskaps onlinetest och en vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-storutredning på arbetsförmedlingen för jättelänge sen (de tyckte jag borde bli ingenjör, men det sket jag i) säger alla ungefär samma sak om vilken nivå jag ligger på. Vilket dessutom stämmer rätt bra med min egen och min sociala omgivnings mer subjektiva uppfattning.
Anonymus Maximus:
"intergalaktisk hyperdimensionell rymdhjärna"
Ungefär så känns det, ja. Jag norpar den.
Tanja:
Jag vet inte om jag länkat till den här förut:
http://raft.wash.org/thinkers.html
Bland folk där det är vanligt med kusinäktenskap hur blir det med den genomsnittliga intilligensen där?
SvaraRaderaJag undrar över det här med relationen mellan intelligens och "hårt arbete". Jag upplever själv att jag har kapacitet som ligger över snittet, och har också blivit intelligenstestad av en psykologstuderande bekant vid ett tillfälle, vilket gav vid handen att jag ligger över medel, men lik förbannat så har jag absolut inte toppbetyg i allt i skolan t.ex. har aldrig haft det heller. I ämnen som intresserar mig får jag oftast högst betyg men jag har EXTREMT svårt att motivera mig i annat, och ofta kör jag fast i saker som kräver mycket arbete, även om det inte är SVÅRT.
SvaraRaderaJag har liksom aldrig lärt mig att arbeta för att uppnå en viss nivå därför att jag alltid klarar mig ändå, till och med när jag är oerhört ointresserad hamnar jag ju någonstans i mitten av betygsskalan.
När jag började på universitet för sex år sen (...) så kommer jag ihåg just att min studievägledare sa att det inte räckte med att bara vara smart, att man måste ARBETA också för att klara sig på uni. Min erfarenhet blev ganska snabbt att nej, det måste man inte alls (studerar iofs humaniora, vilket kan vara hela förklaringen) så därför har jag liksom fortsatt glida fram här någonstans i mittfåran, trots att jag VET att jag egentligen har kapacitet att hamna mycket högre. Det är verkligen enormt frustrerande att motarbeta sig själv på det sättet (genom att alltid följa minsta motståndets lag).
Är det här vanligt? Hur tänker man kring det när man rekryterar?
Tänkte bara säga - läser alla kommentarer men hinner ej svara pga hinner inte. Ska sen. Puss!
SvaraRadera@sven: Det finns IQ test-sajter där du kan hitta svaret. (Eftersom din fråga är vanlig på nationella sajter så kan även denna artikel vara av intresse.)
SvaraRadera@Linnea: Själv tänker jag att det beror på hur utvecklat det är. Om jag tittar på ditt arbetsprov och ser att du har lagt ned mycket tid på de delar som allmänt anses roliga, och inget på de ack så viktiga "tråkiga" bitarna (och jag vet vilka dessa är, tro mig) - ja, då har vi ett problem.
Men om hela arbetsprovet är komplett och snyggt, och du sedan är ointresserad av något som är helt skilt från arbetsuppgiften - varför ska det spela någon roll?
Man kan säga så här: klarar du av att få ut tillräckligt med glädje och motivation ur de roliga delarna av arbetet för att ta dig över de tråkiga?
Hur kräsen är du?
Möjligen intressant i sammanhanget?
SvaraRaderahttp://blogs.scientificamerican.com/streams-of-consciousness/2012/02/08/what-you-need-to-succeedand-how-to-find-out-if-you-have-it/
Fick just till en liknelse som sammanfattar min åsikt om det här med intelligens:
SvaraRaderaIQ är som BMI
D.v.s., det stämmer i stort och är väldigt användbart, men om man vill ha information av en sådan kvalitet att man kan agera utifrån den på individnivå i "viktiga" frågor måste andra faktorer räknas in.
Till Linnea (om du skulle råka gå tillbaka hit...):
SvaraRaderahttp://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/ruben-fick-baklaxa-trots-att-han-ar-mattesnille_6529928.svd
SvD har haft en artikelserie om just vad de kallar "särbegåvade" och lite om vilken effekt det kan få. Bland annat det du beskriver att man, om man inte är motiverad, kan motarbeta sig själv. Jag är likadan. Dock ej så smart som jag var när jag var yngre. ;)