När du har ont i underlivet, och din partner inte är en kokospalm

De flesta sjukdomar är jobbigare om man är ensam på en öde ö än om man är hemma i sin partners armar. Underlivssmärtor kan det vara lite omvänt med. Du kanske sitter i soffan med en filt över dig och din älskling, och mest av allt önskar att du istället kramade en kokospalm. Kokospalmen skulle till exempel inte lägga armen om dig på ett sätt som kokospalmen tror du gillar, medan du nuförtiden får panik av. Du behöver inte heller oroa dig över att kokospalmen tar illa upp om du säger att du är trött och går och lägger dig tidigt för att slippa ha sex med den. För det är så jobbigt nu, när du har ont och inte riktigt vet hur du ska hantera det med din partner.

Men ja, nu är du där du är då. Du ska prata med din partner om att du har ont. Du kanske faktiskt sitter i myssoffan och funderar på hur du kan undvika sex ikväll. Eller så ska du precis sjunka ned över hans pulserande mandom och känner ajsomfan. Och det kanske är första gången, eller femtimiljonte, eller så har du själv precis börjat märka att det här med ont i slidan, det har inte gått över, fast du har lovat dig själv att aldrig aldrig mer använda Canesten.

Vad kan man tänka på när man ska kommunicera med sin partner om att det gör ont i underlivet? Man kan börja med varför man inte skulle kommunicera. Här är några saker som ofta gör det svårt.

• · Du är rädd för att din partner inte kommer att lyssna på dig. Om partnern inte vet så är det ju ditt eget fel att ni fortsätter ha sex, fast det gör ont. Om du berättar för partnern och han eller hon fortsätter, så… Det är här det blir jobbigt. För då kommer du bli så fruktansvärt besviken på en person du ändå gillar och vill ha sex med. Det är då du måste hantera att din partner sätter sin njutning över din smärta. Det kan vara väldigt jobbig insikt att handskas med, så du håller tyst. Du har ont och skyller på dig själv. För att slippa tänka att den du ligger med gör dig illa. För att slippa tänka elaka anklagande tankar om någon man tycker om.
• · Du är rädd för att din partner får skuldkänslor. Människan är världens raraste, finaste, och vill dig väl. Människan kommer må jättedåligt om hon får veta att hon gör dig illa vid sex. Så du berättar inte, för att inte såra.
• · Du vill inte att sexet ska sluta. Din partner är så helylle att såfort du säger pip så slutar han. Och ibland vill man ju knulla, fast det känns som en miniförlossning. För att det också är skönt. Eller för att du inte vill låta sjukdomen vinna. Eller för att du vill ge din partner den där njutningen han gillar. Dessutom blir din partner kanske så opepp på sex att han inte ens vill fortsätta med saker som inte göra ont, och då får inget sex alls, istället för sex som gör ont.
• · För att du redan sagt det. Och partnern verkar inte ha lyssnat. Hon kanske verkade höra då, just när ni pratade den gången. Men en vecka senare var alla instruktioner om ta det lugnt som borta. Efter några försök med förklaringar och bortglömda instruktioner vill du inte fortsätta. Partnern verkar ju uppenbarligen vara oförmögen till att fatta.
• · För då måste du prata om sex. Och hade gud velat att man pratade om sex hade gud uppfunnit ett bra svenskt ord för fisting. För om nävknull är det som gud har att komma med, så är det banne mig ett bevis på att gud antingen inte finns eller inte vill att man ska prata sex. Har man underlivssmärtor vill man lätt tro att gud finns och hör ens böner, så då är det troligt att gud inte vill att sex ska pratas om. Och du är ju inte dum i huvudet, du fattar att om du ska snacka om dina underlivssmärtor så räcker det med att ”komma ut” en gång. Nähej, då kommer du behöva prata under sexet i fortsättningen heller. Nä heller.
• · För du inte vet vad det heter. För här är just ett till bevis på att gud inte vill att man ska prata om sånthär – man saknar ord. Det finns en hel del underlivsåkommor som är svåra att sätta fingret på, och vården hjälper inte alltid till. Lycka till med att trovärdigt förmedla ”jag vet inte vad det heter, jag vet inte var det sitter, jag vet inte varför det uppkommit, men jag har svinont i muttan utan nån som helst anledning”.
• · Du vill inte vara till besvär. Du gillar inte att låta dina behov styra andra, du är typ vegetarianen som säger att det är okej att äta salladsblad när du ska äta middag med kompisar som tänkte laga köttfärssås. Eller så vill du inte vara svag och ompysslad, för sånt är för losers och du kansjälv. Oavsett motiveringen slutar det med att du hellre lider i tystnad än ber partnern anpassa sig.
• · Om man säger det så blir det på riktigt. ”Magiskt tänkande” kallas det på psykologspråk. Här har du, bäst du kunnat, slagit bort tanken på att underlivssmärtorna håller i sig. Vem som helst fattar att saker som man säger högt materilaiseras upp ur ”det kanske bara är i mitt huvud”-space.
• · Du säger inte för att du inte har sagt det förut. Jag vet inte vad det heter på psykologspråk, men jag personligen refererar till det som ett fall av dumihuve. Undertecknad är något av en expert på dumihuve av detta slag, och kan garantera att det generellt inte leder till något gott. Jobbigheten i att berätta är konstant. Jobbigheten i att förklara varför man väntat så länge växer med tiden.

Alla dessa reaktioner är efter omständigheterna fullständigt rimliga. Det är den typen av reaktioner som gör att vi överlever utan att problemlösa ihjäl oss för minsta lilla. Men, som Dumbledore uttryckt det, kan det komma tillfällen där man måste välja mellan vad som är rätt och vad som är enkelt. Om du vet att det rätta är att ta upp smärtorna med en partner, men ändå inte gör det, då är det ett sådant tillfälle. Tänk efter varför det är så svårt att prata om det. Vad är du rädd kan hända om du berättar? Finns det något sätt att berätta, utan att det du är rädd för händer? Finns det kanske redan nu situationer där du kan prata om det, och samtidigt situationer där du undviker det?

Man kan tänka att det finns två sätt att berätta för partnern – det generella och det konkreta, så att säga. Det är en sak att berätta att man har underlivssmärtor i största allmänhet. Alltså, att ha Snacket där man sitter ner och säger ”jag vill berätta någonting” och sannolikheten är stor att partnern blir lättad att det bara var underlivssmärtor och inte St Marys-virus. Det är en hel annan sak att säga till att just ett konkret sextillfälle (typ det man håller på med nu) kändes smärtsamt. Ibland kan ett sätt vara enklare, eller mer passande, än det andra. Vissa personer har lättare för att säga till på plats, andra hellre tar sammanfattande långa samtal. Fundera på vad du har lättast för, men också vad du kanske behöver göra fast det är svårt. Och vad som funkar bäst för dig och din partner.

Om partnern är av engångskaraktär blir ett Allvarligt Snack kanske inte way to go. Inte när ni redan står och suger saliv, och det enda snacket som fått dispens att finnas är ”hem till dig eller hem till mig?”. Då är man ofta mer förvisad till att kommunicera under tiden, och det kan förstås bli knepigt eftersom ni inte är kalibrerade mot varandra. Här är lite grejer att tänka på:

• · Ett bra sätt att få som du vill är att ta initiativet och själv styra in sex på vad du vill göra, innan partnern hinner föreslå någonting du måste avböja.
• · Sätt lättbegripliga gränser. Om du vill att partnern ska smeka blygdläpparna men inte gnugga klitta kan det vara svårt för henne att fatta vad du vill om du inte säger det. Sätt i så fall kanske hellre gränsen vid ”rör inte innanför mina yttre blygdläppar”.
• · I vårt samhälle finns det en föreställning om sex som ett spel där tjejen jagas och säger nej på skoj för att killen ska jaga henne. Vissa tycker att den här föreställningen är kass och förlegad. Andra tycker att sex skulle tappa halva sin krydda utan den jakten. Oavsett vad man tycker finns föreställningen och den kan ställa till det för dig när du vill dra en gräns. Man vill förstås inte verka otrevlig mot ny partner man sexar upp, så det är lätt att man mildrar sitt ”nej, inte innanför trosorna” med ett leende och flörtig blick. Tyvärr kan partnern tro att man teasas och vill visst innanför trosorna, fast lite senare. När du sätter en gräns är det därför bättre att vara tydlig och allvarlig, framför allt om du tidigare spelat svårflörtad för att få honom i närheten av dina trosor.
• · Engångsligg kan vara fel läge att berätta om diagnoser som folk i allmänhet (tyvärr) inte känner till. ”Jag har ont” eller ”sköra slemhinnor” är förklaring nog för de flesta, ”vulvodyni” eller ”biverkningar från svampmediciner som jag fick efter att jag hade urinvägsinfektion” är snarare förvirrande. Om det du anger som förklaring låter som obskyr sjukdom, säg gärna att den inte smittar. Om det du anger är en obskyr sjukdom som smittar, informera hemskt gärna din partner och ta dig till en läkare.
• · Det må vara en självklarhet, men det tål att upprepas. Bara för att din partner förväntar en sorts sex betyder inte att du är skyldig henne det sexet. Inte heller är du skyldig att kompensera med annat sex, bara för att du inte kan ligga på det sättet partnern antagit at ni ska.

I längre och fastare relationer där sex är ett återkommande inslag finns helt andra nyanser att ta hänsyn till om man ska prata om smärtorna.

Ett ideal många i teorin skriver under på är att samlagssmärtor inte är någonting man ska behöva breaka när man haft dem ett tag, utan någonting man kan ta upp kontinuerligt. Oj hoppsan, nu gjorde det ont, ska vi byta ställning? Oj, hoppsan, nu gjorde det ont igen. Det är bra om man kan vara öppen med varandra om att sex gör ont. Dels för att man lättare kan märka ett mönster om man kontinuerligt kommunicerar om det. Om du själv märker att första stöten gör ont i någon vecka är risken stor att du glömmer det. Om du efter sex säger ”förresten, du, det gjorde lite ont när du gled in, precis första stöten” så är oddsen bra för att nån av er kommer ihåg att ta extra glidmedel nästa gång.

Men en annan bra anledning är faktiskt också att smärtan avdramatiseras om den får utrymme i vardagssexet. Sex gör faktiskt ont ibland, och det betyder varken att du är förstörd eller att din partner är elak som gör dig illa. Om man från början kan erkänna att smärta (och då menar jag den dåliga sorten) kan förekomma vid sex, så blir det lättare att hantera smärtan när den blir ett större problem.

Att berätta om att man har underlivssmärtor kan vara jobbigt, vare sig relationen är ny eller om ni varit tillsammans länge. Du har kanske samlat mod och ork för att ta det här samtalet och vill gärna ha stöd och förståelse. Istället får du en partner som reagerar som allt annat än ansvarstagande vuxen människa. Tyvärr är det så att i det här läget får du vänta lite med att bli omhändetagen och låta partnern få utrymme för att reagera. Du har ju ändå haft tid på dig att förbereda dig, tänka genom det, gå genom ett par av krishanteringsfaser och surfa runt på bloggar. Partnern har fått höra det först nu. Om det tog en tid för dig att smälta så kommer det även ta tid för partnern.

En väldigt rimlig reaktion en partner kan få är att hon känner sig upprörd över att du inte berättade på en gång. Hon kanske känner sig dum, lurad och bortgjord - där trodde hon att hon gjorde det skönt för dig, men du bet ju bara ihop och fejkade smärtfri njutning. Det är verkligen förståeligt att du gjorde som du gjorde med att vänta med att berätta, men det är lika rimligt att bli ledsen av det som partner. Sätt ribban för samtalet och berätta varför du inte berättat tidigare och hur du tänkte.

Som du kanske märker tycker jag att du ska vara mogen och förstående. Det innebär verkligen inte att det är fel att ha jobbiga känslor kring underlivssmärtorna. Det är självklart jättesynd om dig och jätteorättvist att det gör ont i dig, medan många andra spatserar runt friska. Det är självklart att du ibland blir bitter, eller arg, eller att du vill rulla ihop dig till en boll och gråta. Det är inte konstigt att du kan bli arg på din partner om han eller hon hanterar situationen dåligt. Det är inte heller konstigt att ibland bli arg på partnern fast partnern hanterar allt bra, helt enkelt för att partnern är närmast till hands.

Men det är skillnad på att ha känslor och att bete sig hur som helst. Om det finns gamla oförrätter är det inte snällt att använda ditt ömmande underliv som medel att hämnas genom. Det är inte snällt att passa på att vara elak bara för att din partner inte kan sätta hårt mot hårt när det är så synd om dig. Spela inte martyr så att du biter ihop genom sexet bara för att sen säga att det gjorde ont. Be om ursäkt om du flippade på partnern för att han sa att string är sexigt. Bli inte sur på partnern för att hon inte kan läsa tankar.

Var inte heller elak emot dig själv. Har man underlivssmärtor kan man känna sig otillräcklig, nyckfull, oförutsägbar och jobbig. Ena dagen känner man sig frisk, andra dagen har man hundra ont och noll sexlust. Kom då ihåg att det inte är du som hittat på att det ska göra ont. Det är den dumma sjukdomen. Som du förhoppningsvis försöker behandla eller hantera så gott du kan. Så även om det blir jobbigt för partnern med alla svängningar, så är det inte du mot partnern. Det är ni mot smärtorna. När du säger ”jag tror inte jag kan ikväll, jag har ont och känner att jag spänner mig av bara tanken på att hålla handen” så är det inget du hittat på, utan bara ett tillstånd som redan finns och som du helt enkelt vidareförmedlar till din partner. För din partner inte har direktlinje till din fitta. Och om ni går mot det fittan säger så är det ni två som går mot det, men du som får ta konsekvenserna. Att bli sur på dig när du bara vidareförmedlat vad fittan säger är att döda budbäraren.

Ett kvinnligt underliv är rena voodoon för många, även tjejer men nog främst killar. Det är liksom en underlig kroppsdel som är jättefin, men kan vara lite läskig, spotta blod, lukta fishy, smaka jättegott och uppenbarligen bära på obegripliga sjukdomar. Är du själv drabbad har du sannolikt läst på jättemycket på internet, eller varit hos läkare. Då kan man bli lite hemmablind och glömma att partnerns kontakt med fittan är att peta på den så det blir skönt. Partnern kanske reagerar konstigt för att partnern inte fattat vad du pratar om. Var jättetydligt när du förklarar och förvänta dig inte att allt sjunker in på en gång. Om det finns hemsidor du haft nytta av, visa dem för människan.

Om din partner är en tjej kan det bli lättare eftersom ni har liknande kön, men det kan vara en falsk trygghet (klart det kan, det här inlägget är ju till för att jag ska skriva skräckscenarion). Ni kanske tror att din partner fattar vad du menar med ”det gör ont” för att hon haft svampklåda nångång. Medan det för dig kanske gör så ont att du gråter. Det är din fitta som gör ont, inte hennes. Berätta hur det är för dig.

Om ni är i en befintlig relation och inte pratat om smärtorna förut kan samtalet verkligen dra upp alla era tidigare sätt att förhålla er till gemensamt sex. Sannolikt kommer samtalet om ditt underliv även leda in på en diskussion om hur sexet varit hittills, och även om hur kommunikationen kring sex fungerat. Är det ett minfält till område kan du göra klokt i att tänka genom hur du ska prata om det utan att bli anklagande. ”Jag har ont i fittan och jag har lidit i det tysta för att du säkert inte skulle lyssna för du ger mig aldrig oralsex fast jag bett om det!!!” är typ inte bra. Det är sällan som kommunikationen brister i bara ena änden, så var beredd på att även acceptera att du haft en del i att ert sexande inte varit optimalt. Återigen är det säkert så att du har en bra anledning att göra som du gör men det har nog din partner med.

När din partner är införstådd i läget kan man börja prata om framtiden. Hur smärtorna ska påverka ert sexliv, till exempel. Vilken typ av sex ni kan ha, vilken typ av kommunikation fungerar för er, om det är något i er relation förutom sexet som påverkas. En sak jag tror är bra att ta upp öppet är vems problem det kommer vara. Det är ju du som har smärtan, men det påverkar er båda. Hur ska ni hantera det? En konkret fråga är till exempel om partnern ska vara inblandad i behandlingen. Om du hamnar i samtalsterapi kring smärtorna kan det vara bra att ha några sessioner med partnern, eller bara för partnern. En annan konkret fråga är hur mycket och på vilket sätt din partner kan prata om det med utomstående. Det är ju någonting som han kan behöva få kompisstöd om, men det är din kropp det gäller. Det är fullt möjligt att ni har skilda uppfattningar om det, så prata gärna genom det.

Självklart är det svårt för partnern att helt dela din börda, för det är ju ändå din kropp det gör ont i. Prata om vad som han eller hon kan göra. När jag hade ont över en längre period frågade en person mig ibland hur jag mådde. ”Det gör ont men det är okej” sa jag, och han sa ”nej, det är inte okej att det gör ont i dig”. Den lilla insatsen betydde jättemycket för mig. En annan person hade en kort checklista på vanliga symptom han frågade mig om lite då och då (”Svider det? Ömmar det?” etc) och jag svarade kort på hur det kändes. Det var riktigt bra för det fick mig att känna efter och tänka på mitt underliv även när det inte gjorde ont. Spontant märkte jag ju mest av underlivets existens när det betedde sig jobbigt, så jag missade lätt att allt faktiskt var okej större delen av tiden.

Någonting som många personer mer ihållande underlivssmärtor verkar tycka är riktigt jobbigt är att man tänker på det så mycket. Jag tror att en sak som hjälpte så mycket med saker mina partners sade var att de frågade mig om hur jag mådde spontant, på eget initiativ. På det sättet kände jag verkligen att de också tänkte på det, och inte bara brydde sig när jag klagade för att sen glömma allt. Den typen av visad solidaritet hjälpte mig, men för någon annan skulle den kunna vara stressande.

En sak som man i stort sett kan garantera är att underlivssmärtor make people talk. Ni kommer behöva ta fram sätt att kommunicera på som funkar med att lyckat sex börjar definieras som ”det gjorde i alla fall inte ont”. Ni kommer att behöva lägga om vissa vanor. Ni kommer att behöva hitta nya sätt att vara intima på. Det är normalt att sexet blir mindre spontant när sex gör ont. Man kan inte längre göra det i hissen om du behöver glidmedel, kondom, och en halvtimmes uppvärmning. Att sex inte blir av automatiskt kan leda till att ni har ännu mindre sex än vad ni kan och vill ha i ditt nuvarande tillstånd. Så make it happen, tänk på vilka omständigheter som behövs nu och fixa dem. Det kanske innebär att ni får lägga er en halvtimme tidigare, så att båda är pigga nog att komma i stämning. Det kanske innebär att ni får fixa en rosa fluffig korg med alla sextillbehör ni behöver nuförtiden, så att allt är på samma plats.

Ni kommer säkert misslyckas i kommunikationen ibland, och då får ni reda ut det. Gärna så fort som möjligt. Hellre ”du… när jag för fem minuter sedan sade att det gjorde ont menade jag att vi skulle återgå till hångel, inte att du skulle gå upp och spela onlinepoker” än ”du fattar fan aldrig att jag vill ligga kvar fast jag har ont och typ hångla, du går alltid upp och spelar poker om du inte får sticka in den!!!”. Att man fått mysteriska smärtor kompenseras oftast inte av att ens partner utvecklat telepatiska förmågor. Om du känner att din partner inte har hört eller förstått dig - tänk först om stackaren fått en ärlig chans att höra och förstå. Även om du sagt någonting betyder inte att partnern hörde samma sak som du trodde du sade. För min del har jag lärt mig att ”trösta mig” av många uppfattas som ”få mig att skratta”, och det är typ sämsta sättet att trösta mig på sedan 1984. Så om jag ska ha en chans att bli avledsnad får jag utveckla att ”trösta” betyder ”ge snytpapper, håll om, säga såjasåja”.

Respektera att din partner har önskemål som inte alltid överensstämmer med dina. Du kanske vill (som i exemplet uppe) backa lite till smärtsäkert sex om typ penetration inte funkar. Din partner blir däremot kanske helt avtänd och vill gärna göra något annat ett slag. Det är faktiskt partnerns rätt att avbryta sex när han eller hon vill. Om det finns någon sexform som din partner inte ville syssla med innan du fick ont är chansen stor att hon inte plötsligt vill det bara för att du har ont. Kommunikation gör att man undviker missförstånd, inte att alla får det precis som de vill.

Detsamma gäller givetvis din partner. I hela inlägget förutsätter jag att de du ligger med inte vill dig illa. De kan vara mänskliga och göra misstag, men de vill jobba med relationen och tillsammans med dig hantera smärtorna på bästa möjliga sätt. Jag tar upp möjligheten att man inte vill berätta för att man är rädd att partnern inte kommer lyssna, men jag tror också att i de flesta fall visar det sig att rädslan var obefogad, om man försöker. Tyvärr finns det människor som faktiskt struntar i att de orsakar någon oönskad smärta. Och är du med en sådan hoppas jag att du vet vad du bör göra, och att du kan göra det. Just när man har underlivssmärta är man extra sårbar för att tänka att ingen vill vara tillsammans med en. Att man ska vara tacksam för att någon är beredd att vara med en, även om det innebär att personen har sex med en mot ens vilja. Att han eller hon som inte kan ta ett nej är ändå så snäll som vill ta i dig, med tanke på att du är trasig och inte funkar. Men nej, det är verkligen inte storsint att strunta i sin partners smärta. Det är elakt, sannolikt olagligt, och ett tecken på att man borde undvika partnersex. Om du hamnar i en sådan relation, hoppas jag att du har krafter att ändra situationen.

Ta hand om dig. På egen hand, eller med partner. Med hjälp av vården, om det verkar vara ett ihållande problem. Ta hand om dig, för det är det enda rätta i längden, även om det kan vara jobbigt i stunden. Även om det innebär att du måste vara besvärlig, ha kilometerlånga förspel, och ta ord som "inre blygdläppar" i munnen.

Hoppas jag kunde hjälpa till lite.