Alltså, förutom det där att folk över huvud taget blir provocerade av att en bäbis kläs i kolt. Förutom det. Visst blir man trött på hur gärna saker som man gör för att man faktiskt vill avskrivs som provokation? Det är så lätt att avfärda någon som faktiskt gjort ett livsval som hen gillar som omogen för hen vill väl bara provocera.
De som blir provocerade och skyller det på Clara (blev de provocerade så måste hon ju medvetet provocerat?) kommer dessutom med riktigt klassiska argument. Skräckhistorier om framtiden, till exempel. "Varför inte se saken ur barnens synvinkel. Komma till skolan i kjol?" Vilken skola, han är bara några månader gammal!
Min andra favorit är klassikern i samtal om hemska barnkrnkande saker som genusdagis. Clara uppmanas att låta barnet välja självt. Återigen, lillen kan inte ens krypa än. Vilket välja själv? Om han får sparkdräkt med robot på, har han valt själv? Är det nåt mer bäbisar ska välja själva så att människor inte råkar bli provocerade?
Intressant nog känner jag mig lite provocerad av användandet av "hen".
SvaraRaderaOm vi tar den här snutten:
"gjort ett livsval som hen gillar som omogen för hen vill väl bara provocera"
och skriver om den på det gamla sättet:
"gjort ett livsval som den gillar som omogen för den vill väl bara provocera"
så använder vi ju fortfarande inga genusspecifika ord.
Vad jag undrar är vad fördelen är med "hen" framför "den"? Jag försöker inte vara besvärlig, jag känner inte till den bakomliggande tanken, och luras att tro att det kanske är för att den som kom på den inte tänkt på att "den" fyller exakt den önskade meningen: genusberikat subjekt, utan kännedom om vilket genus.
Nu är svenska mitt första språk, men jag använder "hen" där jag med känt kön hade skrivit "han" eller "hon". Ellr där jag hade skrivit "han eller hon", men jag tycker "hen" är smidigare. "Den" ska väl inte användas om personer, igenkligen?
SvaraRadera"Den" har mig veterligen använts om personer ända sedan svenskan fogade ihop "han/hon" för icke-personer till "den", och därmed skapade just ett "bekönat" genus med ospecifikt kön. Detta står i kontrast till "det", som är neutrum, eller obekönade ord.
SvaraRaderaAtt kalla någon för "det" är stötande.
Den här "han eller hon"-grejen känns som den kan ha kommit över från engelskan, där det inte finns möjlighet att säga motsvarigheten till "den", utan bara "det", och man därför får ta till med längre omskrivningar. Men nu spekulerar jag bara.
Tack för svaret!
Och för att säga något som iaf försöker vara lite on topic, så har du nog satt huvudet på spiken när du säger att om någon känner sig provocerad, så antar de att någon måste ha provocerat.
Förvisso har ju då Clara provocerat, men kanske oavsiktligen. Huruvida något är provocerande är dock inte något som provokatören ensam kan avgöra.
Jag blir alltid förvirrad när jag ska prata om barn. Man kan ju liksom säga "va sött barn ni har", men man kan inte sen fortsätta med "det klär verkligen i småbiligt!". AAAAARGH.
SvaraRaderaHehe, det kanske är därför som man färgkodar barnen?
SvaraRaderaEftersom rosa och blått inte ligger i tiden, men sexuell frigörelse gör det, kan man ge barnen sparkdräkter med snoppar respektive snippor på?
Det vore intressant att veta om det vore mer eller mindre provocerande än pojkar i klänning...
Visserligen är jag för att alla ska kunna klä sig som de vill, men:
SvaraRaderaFöräldrar till barn som kläs "normbrytande" tenderar att klä sig själva väldigt normativt. (Googla "Clara Lindström", t.ex.) Varför? Råkar bara deras smak vara lika med den gällande normen?
Min teori är att de klär sig normerat för att de vet vad som väntar den som bryter mot normen: Utstötning. Visst, man kan stå emot, men inte är det lätt; och det måste ha en bas i en övertygelse som bara kan komma inifrån.
Frågan är nu hur ett litet barn uppfattar detta - kan en ettåring se på de vuxnas ansiktsuttryck att de tycker att ettåringen är helkonstig och defekt? Jag är ingen barnpsykolog, men omvärldens ogillande tror jag inte är bra att utsätta en liten en för om man nu inte måste.
Att utmana samhällets normer är inte enkelt, och inte riskfritt. Det är ett jobb för vuxna och inte för barn.
Därför är min plan att mina eventuella framtida barn skall kläs i enlighet med könsnormerna så länge som jag fattar besluten åt dem. Om de ska bryta mot normer skall de åtminstone veta vad de ger sig in på. Annars är ungen bara kanonmat i en strid jag tvingat på den.
Jag skulle ju vilja påstå att Clara inte klär sig så väldigt normativt utan snarare ganska extremt. Normativ kvinnlig klädsel idag är ju inte blommig klänning utan jeans, t-shirt och en kofta från kappahl. "Inte sticka ut-kläder". Det är snarare den gruppen som framför allt klär pojkar som pojkar och flickor som flickor.
SvaraRaderaDen "unga, kaxiga" grupp som Clara tillhör utmanar snarare de tråkiga konventionerna där man ska se ut som alla andra.
Blommig klänning på Clara är könsnormativt för kvinnor. Kanske inte 100% moderiktigt, men 100% könsriktigt. (Jämför med blommig klänning på t.ex. Håkan Juholt.)
SvaraRaderaDet är väl inte normbrytande att klä en bebis i kolt.
SvaraRadera//JJ
Herregud, JAG blir så provocerad av det logiska felslutet att det skulle vara icke-politiskt att klä sina pojkbarn i bilmönster och flickbarn i klänning att det rimligtvis MÅSTE vara så att de skriver det bara för att provocera mig? För så dum kan man väl inte vara?
SvaraRaderaFråga om det gamla inlägget om sexpositivitet. Finns "för att man har betalat för det" med på listan över OK-anledningar?
SvaraRaderaJag tycker det är intressant att läsa dessa diskussioner.
SvaraRaderaOm könsneutrala formuleringar och pronomen skriver Språkrådet:
fråga
Vilket könsneutralt pronomen kan jag använda i följande mening: "Om en elev vill överklaga ett betyg bör han/hon/han eller hon/den/denne först vända sig till rektor"?
svar
För ett trettiotal år sedan gick det ännu bra att skriva han i sådana sammanhang. I dag går det inte längre. Det finns olika sätt att lösa problemet.
Han eller hon: Om en elev vill överklaga bör han eller hon först vända sig till rektor. I en längre text kan många han eller hon bli tjatigt.
Omskrivning till plural: Om elever vill överklaga ett betyg bör de först vända sig till rektor. Det är en bra lösning, men den är inte alltid möjlig.
Omformulering som gör pronomen onödigt: Innan skribenten publicerar sin text måste någon annan först läsa igenom den. Ibland passar en passivformulering: Om en elev vill överklaga sitt betyg bör först rektor kontaktas.
Upprepning av substantivet: Om en elev vill överklaga måste eleven först vända sig till rektor. I ett längre resonemang blir detta tungt och tjatigt.
Pronomenet den: Om en elev vill överklaga bör den först vända sig till rektor. Denna konstruktion börjar bli vanlig. Mestadels fungerar den utmärkt och kunde gott prövas lite oftare.
Däremot är det är ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.
Inte heller är det lyckat att vända på steken och lansera hon som könsneutralt pronomen. Det ger i princip samma problem som han. Denne eller denna är inte heller att rekommendera. Dels är dessa två ord inte könsneutrala, dels ger det lätt meningen en onödigt formell ton.
Jag tycker det är intressant hur mycket fokus det blir på just kläder när man pratar om att barn kan känna sig utanför. Det finns så jäkla mycket annat man kan göra som förälder som gör att barn känner sig "fel". Om man känner att man måste klä dem könskorrekt, ska man också ge dem lagom mat normal musiksmak och samma religion som folk runtomkring har?
SvaraRaderaSen är det ju svårt att rakt av prata om att föräldrar som klär barn mot normen själva klär sig normativt. Liksom, hur skulle Clara klä sig icke-normativt, rent plaggmässigt? Ta på sig byxor?
Intressant det där med barn som ska "välja själva"; inget val är ju helt neutralt/opolitiskt, och hur man än väljer som förälder gör man det åt någon annan, som både är och inte är en egen individ.
SvaraRaderaOm man klär sitt barn "som de flesta andra", d.v.s. könsnormativt (i just denna punkt i historien - att klänning bara är för tjejbebisar är ju rätt nytt), har man ändå lagt en grund som gör det mindre sannolikt att barnet väljer något annat senare. Klänningen kommer liksom hamna utanför kartan för många pojkar (om de inte har storasystrar de ser upp till - är nog rätt vanligt att småbröder vill bli lika fina som systrarna).
Samma sak med religion/köttätande och andra värderingsfrågor där man måste väga mellan att uppfostra sitt barn enligt egen övertygelse eller en idé om "de flesta andra" (dessa "andra" varierar ju dessutom otroligt beroende på t.ex. var man bor).
Håller med A.M. om att man inte ska pracka på barn de vuxnas strider, men som sagt, hur man än väljer får det följder. Minns en liten tjej (kanske 2 år) som kommenterade att min son provade tjejtofflor i en skoaffär, och att jag tyckte det var deprimerande att hon redan visste att det var "fel". Jag är glad så länge min son inte bryr sig så mycket om vem som är tjej eller kille och vad det väntas innebära i termer av koder, egenskaper etc. För mig speglar det en mer "neutral" uppfostran än om man som förälder pratar om tjejigt och killigt om och med sina barn i tid och otid.
Diskussionen började ju med kläder, så jag tänkte att det var lika bra att fortsätta på den inslagna vägen.
SvaraRaderaAngående religion etc. - bra fråga. Det är därför jag drar till med brasklappen "om man inte måste".
Men du missar mitt argument. Det finns mycket som en förälder kan göra för att få barnet att känna sig fel. Sant. Men om föräldern gör det med sig själv, så att barnet s.a.s. får skämmas för sin förälder är det annorlunda än om föräldern gör så att barnet får skämmas för sig själv, medan föräldern helt undviker kontroversen.
Exempel:
Att ha mörk hud t.ex. medför ju t.ex. att vita män skriker "JÄVLA NEGER" åt en, men även om Michael Jackson lyckades så har ju svarta inget val än att ge vidare sina gener.
Att vara muslim eller se ut som en sådan är inte heller så enkelt i dagens samhälle - oavsett om man nu är troende eller bara är muslim på pappret. Ska muslimer därför dumpa sin religion, bli kristna eller ateister för att bättre passa in i samhället? Här finns det ju faktiskt nästan ett val.
Skillnaderna här är:
1. Föräldern delar risken att utsättas för samhällets missnöje. D.v.s. föräldern gör inte ett aktivt val som har som följd att barnet utsätts för något som föräldern själv inte är villig att utsättas för.
2. I det första fallet är alternativet att inte få barn, eller att aldrig släppa ut barnet i samhället. Det känns som ett icke-alternativ. I det andra är det nästan lika svårt - man kan inte bara dumpa en kultur man har levt i hela sitt liv, och även om barnet är fött i Sverige så kommer det alltid att vara lite annorlunda p.g.a. inflytande från föräldrarna. "Svensk" är liksom inte en modul man kan tanka över till hjärnan via iTunes. Att leva ett liv där man hela tiden nervöst döljer sitt ursprung verkar också vara ett icke-alternativ.
Eftersom vi har enats om att barnet inte har en vilja: Är det nu så viktigt för föräldern att barnet klär sig normbrytande att man vill utsätta barnet för det som detta medför? Jag får inte till det.
Jag kommer nog att köra ganska normerande med ungarna: (1) Gör som farsan säger så blir det inget bråk som inte skulle hänt ändå, (2) ät som farsan säger så blir ni hälsosamma, (3) och om ni nu vill göra annorlunda - och ibland måste man - så gör ni det av egen vilja och övertygelse, och med medvetenhet om konsekvenserna (och troligtvis mitt stöd).
Hur ska Clara klä sig normbrytande, rent plaggmässigt? Beror på vilka normer hon vill bryta mot. Kvinnor har ju större möjligheter att välja kläder än män innan det blir normbryt. Dock: Vad som helst som Lady Gaga har uppträtt i torde väl åtminstone bryta mot Kapp-Ahl modet.
Men det har inte så mycket att göra med de exakta plaggen: Min poäng är att Clara nog tänker sig för hur hon kommer att uppfattas när hon klär sig. Om ungen kläs normbrytande utan att den explicit vill det har ju den inte fått samma hänsyn.
Frannie: Men eller hur! Jag har vänner som ger sina barn veganmat och alltid får kommentarern "men hur kan ni välja åt dem att de ska vara veganer, de kanske inte vill det!", varpå min vän svarar att hans föräldrar ju valde åt honom att han skulle äta kött under sin uppväxt, vilket han i retrospektiv verkligen inte velat.
SvaraRaderaMan får ju helt enkelt välja det man själv tror på åt sina barn och sedan får de välja om när de har förmågan. Jag tror personligen inte på att klä min dotter i alltför flickiga kläder eftersom det automatiskt medför att hon blir behandlad på sätt som jag itne vill att hon ska bli behandlad på.
AM: vita ska alltså inte adoptera svarta barn?
SvaraRaderaPeachme: Jag begriper inte frågan.
SvaraRaderaAnonymus Maximus: Jag tror att peachme undrar om du är av den åsikten att vita människor inte bör adoptera svarta barn. Det är nämligen exakt det hon skriver i sin fråga. Och det är en logisk följd av ditt resonemang i tidigare inlägg, varför frågan får anses berättigad.
SvaraRaderapeachmebaby, ska det ju vara. Ber om ursäkt.
SvaraRaderaJag ser inte hur det är en logisk följd eftersom föräldern i det fallet inte kan påverka barnets hudfärg. Hela grejen faller därmed in under fallet "måste man så måste man". Är alternativet att barnet far ännu mer illa som föräldralös så är ju valet enkelt. Precis som svarta som bor i Sverige idag kan välja att aldrig släppa ut barnen utanför hemmet så finns det ju egentligen inget val.
SvaraRaderaJag har flera gånger skrivit att måste man bryta mot normer så måste man. Jag tänker inte ens försöka definiera någon sorts maxim som ska kunna appliceras in i absurdum.
När det gäller kläderna så har ju den vuxne gjort ett aktivt val för barnet. Motsvarigheten i fallet vit vuxen / svart barn vore om den vuxne tog ett barn av vilken färg det vara månde och målade blackface på ungen. Mitt argument är att den vuxne i det fallet kan måla blackface på sig själv, om det nu är så viktigt.
Det existerar ju inget "måste", inte ens ett "bör". Föräldrarna kan ju lika gärna adoptera ett vitt barn. När de väljer att adoptera ett svart barn, väljer de alltså att bryta mot normen.
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt situationen som målas upp. Om ett barn ska adopteras finns det ju oftast faktorer som väger mycket tyngre än eventuellt normbrytande, och då blir ju ett eventuellt normbrytande något man får ta helt enkelt.
SvaraRaderaSå hur är läget med den här svarta ungen? Spelar det någon roll för den om den adopteras eller inte av den hypotetiska vita familjen?
Normbrytande blir det av ungefär samma slag som om en pojke klär sig i klänning. Att den ena normen skulle vara viktigare att underordna något sekundärt än den andra, är godtycke.
SvaraRaderaAM: jag såg en lucka och måste peta i den, helt enkelt.
SvaraRaderaFredrik Stangel säger precis det jag ville peka på.
@Stangel: Men det handlar ju inte om en pojke som klär sig i klänning. Det handlar om en vuxen som klär pojken i klänning. Lite av agency vs. structure.
SvaraRaderaJag tycker även att iden att alla normer är likvärdiga är främmande. Det är bara godtycke, som du säger, om man saknar en värdegrund. Vad gäller det adopterade eller inte adopterade barnet så finns det ju en norm som säger att man ska ta hand om barn. Säg att barnet riskerar att dö om jag inte adopterar det. Om jag nu adopterar barnet bryter jag mot normen att alla ska vara vita i Sverige. Om jag inte gör det dör barnet och jag bryter mot normen att man ska ta hand om barn.
Är det helt godtyckligt om jag tycker att det inte är värt att offra något för vithetsnormen, men att normen att ta hand om barn är värd att offra något för? Kanske på ett väldigt abstrakt plan - det skulle ju i teorin gå att göra tvärtom. Men jag tror att man då rör sig i en värld som är väldigt teoretisk, väldigt tillrättalagd, och svår att göra något med då den inte säger något.
@Peachmebaby: Jag fattar fortfarande inte din fråga, därför att du utelämnar hela resonemanget. Det är som om du bara skrev "Du har fel. Jag tänker inte säga hur.". Att du ställde frågan som ett motargument fattar jag. Kanske är det tänkt att jag själv ska begripa exakt hur din fråga fullständigt förintar mina argument, men jag gör det inte; för jag tycker mig redan ha svarat på den väldigt utförligt. Så kan du inte vara snäll och försöka förklara?
Jag fattar inte heller vad Stangel vill ha sagt, så du måste ge mig mer än bara en referens till honom.
AM: Jag tyckte att jämförelsen med svarta/muslimer haltade tänkvärt.
SvaraRadera1. Föräldrar klär pojke i klänning. Pojke blir utsatt, föräldrar delar inte risken.
2. Svart barn är utsatt, men (de svarta) föräldrarna delar risken.
3. Svart barn har vita föräldrar. Svart barn är utsatt, men föräldrarna delar inte risken.
Där kommer frågan om huruvida vita ska adoptera svarta barn in.
Och vad gäller adoption, vare sig barnet är svart eller någon annan färg, så adopterar de allra flesta människor därför att de vill ha barn, inte för att rädda barn från svält eller för att de far illa. Föräldrarna har därmed alltså gjort ett aktivt val att adoptera ett svart barn. Det går liksom inte säga att normen är att man ska ta hand om barn, den är inte applicerbar här.
Förstår du nu?
Jag håller helt med peachmebaby i ovanstående kommentar.
SvaraRadera@Peachmebaby:
SvaraRaderaSkillnaden ligger i föräldrarnas handlingsalternativ.
1. Föräldrar kan dela eller ta hela risken själva, men gör det inte.
2. Föräldrar kan dela risken, och gör det.
3. Föräldrar kan inte dela risken.
1. Att dra så stora växlar på någon föregiven "risk" är mer eller mindre att påstå att genusfrågor har en så samhällsomstörtande kraft att det är förenat med fara för liv och hälsa att bryta några sådana normer.
SvaraRadera2. Att påstå att föräldrarna inte är normbrytare i fallet med pojkklänningen, är att inte ha läst särskilt många alls av de kommentarer som återfinns i det föreliggande blogginlägget hos UnderbaraClara.
3. Att ålägga föräldrarna ansvar för att hets riktas mot ett litet barn med "fel" kläder är idiotiskt. Om samma argument förts i en debatt som handlats om något av de åskilliga fall som finns där barn mobbats för att de haft billiga kläder (eller bara av fel märke), skulle argumentet ha avfärdats direkt.
@Stangel:
SvaraRadera1. Det är inte riskens storlek som är problemet. Det är fördelningen av den. (Angående riskens storlek så vill jag bara notera att Stockholm Pride har utsatts för stenkastning och deltagare misshandlats. Visserligen drabbar detta bara några få av alla deltagare, men mellan oss två vita straighta män i manliga kläder - nog var det ett tag sedan vi riskerade en redig sten i skallen för att vi gillar att klä oss som vårt eget kön och gillar det motsatta?)
2. De är inte normbrytare på samma sätt. Det är en skillnad på att (a) ha ett barn som har "fel" kläder på sig och (b) att ha det själv. De normbrytande föräldrar jag har sett nöjer sig med (a) men inte en enda tar steget till (b). Varför? Är det så att alla normbrytande föräldrar bara av en slump råkar tycka att normerande kläder är just deras stil?
3. Ansvaret för mobbingen ligger på mobbarna. Detta betyder dock inte att valet mellan att som förälder klä sitt barn så att sannolikheten för mobbing ökar och att klä dem så att sannolikheten minskar är helt likvärdiga. Världen är som den är, med mobbare, och vi måste fatta våra beslut baserat på världen som den är och inte som vi vill att den skulle vara. Av olika skäl (ekonomiska, t.ex., i fallet med "billiga" kläder; principiella, etc.) så kan man välja att klä barnet så att risken för mobbing ökar. Detta är inte automatiskt fel. Men det känns instinktivt fel för mig om en förälder är villig att öka risken för sitt barn mer än den är villig att öka risken för sig själv - och det är sådana vibbar jag får av de normbrytande föräldrar jag läser om.
Faaan. Tanjaaa! Nu har det hänt två gånger de senaste dagarna att jag kommenterat och fått upp "vi kan tyvärr inte genomföra din begäran" eller vad det nu står. Båda gånger på det här inlägget. Så frustrerande!
SvaraRadera