Tanja Suhinina har inget att prata om, men är en vettig människa ändå

Jag har följt #prataomdet litegrann under senaste dagarna. Det har redan från början känts som ett bra initiativ som jag inte kan bidra till. Det är inte det att jag aldrig haft sex jag borde låtit bli. Inte så att jag aldrig tjatat. Men jag känner ändå att jag faller utanför när jag läser det som står på allt taggat #prataomdet. I jämförelse är mina erfarenheter av gråzoner väldigt väldigt vita.

Jag har aldrig blivit utsatt för sex när jag inte visat att jag är med på det. Inte ens av pojkvänner som (det vet ju alla) har rätt att sticka in den när som helst, för allt annat vore sängdöden. Inte ens bara en hand innanför trosorna. Inte ens bara hångel.

När det varit i närheten av sådana situationer har jag kunnat sätta stopp för dem, säga nej, och bli respekterad för det. Ingen har sagt att jag överreagerar. Även om jag låtit väldigt anklagande i situationer som inte vart grabbarnas fel det minsta.

Jag har aldrig varit med om kondomtjafs. Det närmaste jag kommit är ett ONS som frågade om jag tog p-piller. Jag blängde och sa att det inte spelar roll för jag tycker det är självklart med kondom. Och det var det, inget mer trassel.

Jag har aldrig haft kompisar som utnyttjat min utsatthet och vår närhet till att få sex av mig fast jag inte ville.

De flesta historier jag läst på prataomdet.se är rena science fiction för mig. Jag kan inte föreställa mig i den situationen.

Jag vet inte varför det är så, men jag kan se saker som kan ha bidragit. Jag har haft väldigt få engångsligg. Rätt få partners överlag, faktiskt. Jag festar inte så att jag inte åker hem till mig själv så ofta. Jag dricker inte mig full. Jag är ganska fuckoff av mig generellt och det påverkar nog även sexuella gränser. Personer jag haft längre relationer med har varit mycket vettiga.

I stort kan jag helt enkelt säga att jag har varit förskonad. Hade enbart mina erfarenheter räknats hade man kunnat dra slutsatsen att världen inte är en hotfull plats. Men det är inte enbart mina erfarenheter som räknas, och världen är betydligt mer dyster än vad jag sett. Det borde vara en enkelt grej att förstå, men jag har sett människor i min priviligerade situation vara riktigt rövhattar i samtal om gråzonsex. Jag har sett många människor utgå från sin egna av tur eller skicklighet skyddade position och bete sig som att gråzonsövergrepp inte finns, eller att de är lätta att skydda sig från. Det känns trevligt att veta att mina positiva erfarenheter inte har fått mig att vara en idiot.

Nej, jag har inte blivit utsatt för övergrepp. Det har aldrig fått mig att gå runt och hävda att det innebär att ingen annan har det heller. Det har aldrig fått mig att säga att en av tolv (tio, åtta...) måste vara en för hög siffra, för jag har aldrig varit med om nåt sånt och typ knappt mina kompisar heller. Att jag inte har sådana erfarenheter får mig inte att avfärda att andra människor har det. Det är inte ens det att jag går med på att visst det kan förekomma men kan inte vara så vanligt. Att det inte hänt mig betyder inte att det inte händer andra, ofta.

Ja, jag kan hitta förklaringar till varför just jag har sluppit. Detta innebär inte att jag anser att om alla bara skärpte sig och gjorde som jag så skulle allt bli bra. För nej, allt skulle inte bli bra, allt skulle inte lösa sig, det finns ingen garanti. Man kan möjligen minska riskerna, men aldrig vaar tillräckligt försiktig, helt enkelt eftersom övergrepp begås av någon annan. För att inte tala om det självklara i att en stor del av gråzonsberättelserna handlar om situationer som inte är gråzoner, i lagens mening. Och i samma lagens mening har alla rätt att slippa bli påsatta i sömnen - inklusive folk som super, knullar runt, och blir ihop med svin.

Låter jag som att jag borde få en medalj för att jag inte beter mig som en rövhatt? Det var inte meningen. Jag tycker inte det är värt medalj, jag tycker det är en lägstanivå för att över huvud taget räknas som en vettig människa. Om många pratar om det, om många olika historier kommer fram, då kan vi kanske få ett mirakel av julfilmsmått. Textvågen kanske petar upp en och annan träskalle över gränsen. Ju mer man pratar om det, ju fler olika historier offentliggörs, desto svårare blir det att hävda att kränkningarna är ett problem som drabbar väldigt få personer, och förresten är lätt att undvika, och förresten är deras eget fel.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet