Nämen privat.

Eh, hej.

Jo, jag tänkte bara säga att jag inte mår så bra. Eller, såhär är det.

Jag har höstdepressioner. Det har jag haft i stort sett varje höst de senaste elva åren, minst, förmodligen längre tillbaka ändå. 2007 var nästan helt lugn, 2008 var jag stressad och lyckades fixa semester mitt i terminen, 2009 var piss, och i år hade förmodligen varit något bättre om det inte var för att sommaren varit kass och jag är konstant sjuk.

Depression, alltså. För er som sluppit undan kan jag berätta att det suger. Man mår dåligt och är ledsen utan anledning. Jag blir inte entusiastisk över någonting och har ingen livslust. Jag blir orklös, och får tydliga smällar på minnet och tankeförmågan. Jag tänker långsammare än normalt. Jag minns mindre än normalt. Jag kan inte koncentrera mig. Som tur är jag sjukt smart, så jag klarar mig.

Den här terminen har handlat mycket om depressioner. I skolan, alltså. Jag hade en aha-upplevelse när de pratade om hur depression påverkar dt sociala livet, och hur det sociala påverkar depression. Att ha ett rikt och omväxlande umgänge är bra för att skydda en från att deppa ihop. Men umgås är också nåt som deprimerade ofta skär ner på, man orkar inte med människor. Så ens kompiskrets krymper under en depression. Det kan bli en ond cirkel om depressionepisoderna är återkommande.

Det förklarade genast varför jag är så kass på att behålla ytliga kompisar. Nära vänner kan jag. Men inte bekanta. För varje höst tackar jag nej till förslag om att umgås för jag orkar inte och jag orkar inte heller höra av mig. Sen krälar jag ur depressionen, men då får jag ju dåligt samvete över att jag vart kass kompis. Och ni vet hur det lätt kan bli när man har dåligt samvete över att inte ha hört av sig till en person - man fortsätter att inte höra av sig. Lika bra förresten att inte skaffa nya kompisar om man är så kass på att hålla kvar folk.

Upprepa nästa år.

Varför skär jag ner på umgänge och party? För att jag inte är så jävla kul att umgås med om jag är deppad. Mycket i att klara sig genom depression handlar om att göra saker ändå, fast man är ledsen. Gå upp, läsa skolböcker, diska. Man får gråta samtidigt, men man diskar, duschar, går och handlar. Men man gör det, man får saker gjorda. Och det här går noll med umgänge. Jag kan inte umgås med nån och umgänget blir gjort fast jag stirrar in i en vägg, zonar ut och snyftar. Det funkar inte så. Grejen med umgänge är att man ska reagera på den andre på ett adekvat sätt. Jag reagerar inte när jag är deppad och det blir lätt tillgjort och stelt om jag fejkar. Elin skrev om att vara engagerad nyligen och jag svarade, och hon svarade jättefint till mig, men jag har (karaktäristiskt nog) inte svarat och berättat att jag blev riktigt rörd och glad.

Så ja, om hösten blir jag nedtryckt av en våt filt och livet blir till en kamp för att klara vardagen med värdigheten i behåll, och helst utan att gråta på offentlig plats. Det är nästan det jävligaste. När jag är deprimerad är då jag kämpar mest i livet. Och det är en styrka som ingen ser. Tvärtom verkar jag som mest skör då, precis då som det krävs styrka för att ens kunna uppnå den nivån av skörhet. Det är när jag är som mest patetisk som jag verkligen förtjänar medalj. Folk har sagt att jag måste vara så stark som lärt mig ett nytt språk eller så duktig som skrivit en bok. Allt det där är småpotatis jämfört med mina höstkamper. Men ingen fattar. Det känns ensamt.

Men jag klarar det mesta rätt bra, så länge livet flyter på okej så funkar jag. Jag stannar kanske hemma mer än jag borde, jag gråter mer och jag blir inte lika upphetsad över projekt, saker och människor som normalt. Men jag lär mig att handskas med monstret bättre för varje år. Jag är sjukt duktig på strategier och lösningar och få saker gjorda fast livsgnistan är sådär. Jag lärde mig massor förra hösten och den här hösten skulle bli bättre. Det skulle det säkert också blivit, om jag inte blev sjuk i juni.

Jag fick underlivssmärtor. Typ svamp fast inte svamp. Som inte blev bättre av en veckas dansande i Herräng, ni minns hur varm sommaren var? Smärtor ledde till stress, jag vaknade om nätterna och jag var stel i hela kroppen. Relationstrassel som råkade tillkomma då förvärrade stressen. Stressen förvärrade relationsproblemen. Underlivssmärtorna förvärrade relationsproblemen. Alltihop ökade på stressen.

Gynundersökning visade ingenting. Antibiotika fick mig att må illa, inte kunna äta ordentligt, jag blev ännu mer svag och orklös. Antibiotikan dödade av alla bakterier och mitt stackars underliv utsattes för ett utopiskt projekt att döda av allt för plantera ny och underbar bakterieflora. Jag kopplade så småningom hur allt - stressen, spänningarna, relationstrassel - hängde ihop och började göra avslappningsövningar. Det hjälpte något. Det blev nästan helt bra i början av oktober.

Sedan började allt om igen. Smärtor, jag tog ut spiralen för att det kanske skulle hjälpa, relationstrassel. Sexlusten levde ett sprattlande zombieliv. Jag blev sjuk i allt, gick genom antibiotikakurer fyra och fem sedan augusti. Återigen utan att kunna äta som en människa. Återigen med avdödad bakterieflora och besök till gynakuten. Och stress, ångest, tårar, vakna mitt i natten av att det gör ont, lustdöd, hopp och förtvivlan. Nu är allt på väg mot att eventuellt bli bättre. Jag återställer återigen bakterierna. Det svider bara lite. Snälla snälla snälla?

Jag vet att det kan vara värre. Jag klarar ju ändå skola, vilket är det viktigaste. Relationerna har inte sprängts i luften, studentorkestern där jag fixar med dansgruppen rullar på. Men jag är så himla sliten nu. Bara smärtorna hade jag klarat. Eller enbart depressionen. Eller både och om jag visste att jag kan få adekvat vård. Allt samtidigt, och att vården bryr sig varken om depp eller underlivssmärtor om man inte orkar slåss mot vårdmaskinen (och jag orkar en del, men inte tillräckligt för att åstadkomma mirakel), det blir lite för mycket.

Eh hej.

Varför bloggar jag ens om det här? Jag vet inte riktigt, faktiskt. För jag behöver inte riktigt sympati. Inte råd heller, om det är depressionsråd. Har nån nåt vettigt om underliv, säg gärna till. Jo, nu vet jag. Jag har tänkt på det här alla gånger som folk kommenterat bloggen, eller twittrat och sagt att jag är bra, och jag inte orkat reagera. Förlåt att jag inte alltid svarar. Jag blir så glad som jag överhuvudtaget förmår över att det finns människor som tycker att det gör en skillnad i världen att jag finns. Tack. I'm still here, jag orkar fortfarande skriva och tänka. Fast lugnt, och i snömodd, och lite avtrubbat sådär. Men jag vaknar nog till så småningom, gör jag alltid.

PS. Jusstja. Folk jag umgås med IRL som nu inte vet vad ni ska göra. Allt är som vanligt. Att jag skriver det här förändrar ingenting för det har alltid vart såhär, det är bara att ni kanske inte märkte nåt. Jag är samma som alltid. Gör som ni alltid gjort.