Ingen svamp i grekisk sallad

Hösten 2009 var svamprik. Upprepade gånger under den allt mer kalla och otrevliga årstiden satt jag på min praktikplats och knappade in "svamp igen, börja behandla" på mobilen för att skicka det till en människa av den typen som kan bära på svamp utan att själv få besvär. Själv hade jag besvär. Det kliade, det sved och slemhinnorna var sköra och försökte få bort allt det trevliga från sexuellt umgänge. De misslyckades. Jag fick svamp om och om igen. En kompis som håller på att utbilda sig till sjuksyrra frågade om jag som hade svamp hela tiden inte kunde tänka mig att ta en paus från att knulla tusen. Jag höll för öronen och sade "lalala". Alla vet att sambandet mellan oskyddade vaginala samlag och oförbättrade svampslemhinnor försvinner om man håller för öronen.

Till slut gick jag till gynekolog och fick recept. Svampen försvann och ett par månader kunde jag ligga utan att efteråt skriva tio i topp-listor på varför just jag inte skulle få vestibulit. Sedan började det klia och vips förvandlades min fitta återigen till champinjonkällare. Jag tog ett receptpiller och toppade med Pevaryl. Det hjälpte något. Jag insåg att det var dags för drastiska åtgärder. Det var dags för full on huskurattack. Jag tänkte genom alla metoder som jag läst om på Internet.

På den vägen fick mitt badrumsförråd av behållare med tjejprodukter sällskap av en petflaska med vinägerlösning, ett tips jag fick av Julia Skott. Poängen är att vinäger har lågt pH, och svamp tycker mycket illa om sura miljöer, medan de bakterier man vill ha i fittan vill bo surt. Skapar man rätt miljö löser mikroorganismbalansen sig automagiskt. Petflaskan åkte fram jämt till att börja med, och sedan vid behov när jag hade kladdat in fittan i pH-misslyckade vätskor som blod eller sperma. Sedan jag börjat med vinägervatten har jag inte haft några större problem med svampsymptom.

Ovanpå detta har jag sett till att använda olivolja. Att tvätta sig med olivolja är ett tips jag hört lite varstans (inte minst hos Elin Grelsson). Jag har varit lite dålig på att göra det regelbundet, men oregelbundet har jag smort in mig med olivolja, som givetvis är ironiskt extra jungfrulig, vid tillfällen då fittan utsätts för extra påfrestningar. Eller bara för att det är trevligt att vara len.

Och givetvis, självklart, naturligtvis hade jag inte glömt fittans bästa vän vid tillfällen när känslan efter sex kretsar kring att det där var nog en dålig idé. Jag tror inte yoghurt hjälper när denna känsla orsakas av att man knullade med fel person, men när känslan uppstår av underlivsirritation är yoghurten ens bästa vän. När man just haft sex är det få saker som kan kännas särskilt sköna i jämförelse, men att smörja in fittan med yoghurt är inte bara uthärdligt utan direkt trevligt.

Olivolja, vinäger och yoghurt gör att mitt sexliv är sexliv och inte sexdöd eller sexzombie. Men när de dräper svampen dräper de effektivt all illusion om att sex bara händer, magiskt och problemfritt. De skapar en kass miljö för jäst och romantiskt skimmer. För här är jag, en vuxen kvinna, som klockan två på natten drar på mig morgonrock för att grabbens kombo inte ska råka se mer än han förmodligen vill. Och jag smyger ut till toaletten och smörjer in mitt underliv med salladsdressing.

Medan grabben i sin postkoitala dvala letar upp ett ställe i sängen där lakanet är minst fuktigt står jag vid kylskåpet och fräser åt att yoghurten är smaksatt. Det är inte så att det skulle gå emot min värdighet att ha jordgubbsmak på medelhavsdieten jag matar mitt underliv med, men smaksatt yoghurt innehåller socker och det är kontraproduktivt. Eller så hittar jag mirakelpaketet från Arla, häller ut lite i handen och tassar till toaletten för att känna den helande kylan mellan benen och kurra av vardagslycka.

Varje gång jag gör det dör en Harlequin-hjältinna.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, realism, svamp, svampinfektion, huskus, vinäger, yoghurt, fitta, fittbesvär, olivolja, romantik