Pedofil betyder...

Jag vet inte varför jag inte skrivit om det tidigare, åtminstone inte i den här bloggen. Kanske för att det borde vara självklart för alla sedan länge.

Pedofil betyder inget annat än att ens sexuella tändningsmönster är att vara attraherad av förpubertala barn.

Pedofil betyder inte att man någonsin haft sex med barn.

Pedofil betyder inte att man vill ha sex med barn på riktigt.

Pedofil betyder inte att man konsumerar barnporr, vare sig fotografisk, tecknad eller textuell.

Trots att pedofil betyder att man tänder på barn och inget annat används ordet slarvigt, och det är inte alltid så noga när ord används slarvigt, men här är det livsavgörande.

När man använder "pedofil" synonymt med "någon som har utnyttjat ett barn sexuellt" (och det är lika fel åt bäda hållen - man behöver inte tända på barn för att våldta ett barn) är man med och skapar ett samhälle där oskyldiga människor monsterförklaras. Där tändningsmönster blir synonymt med handling, där man inte förtjänar att leva för att man är wired så att man inte kan leva ut vissa av sina fantasier i verkligheten.

Och det görs hela tiden. Det görs i media. Det görs i vardagssamtal. Det görs på min utbildning där jag får bita ihop och inte tjafsa emot varje gång någon pratar om att vi ska vara beredda att kanske en dag sitta där och behandla människor som gjort hemska saker, som pedofiler.

Det görs av människor som aldrig tänkt på det. Det görs av människor som borde veta bättre. Det är därför jag flippade på Genderrorist häromdan när han verkligen försökte skilja på tändningsmönster och brott i ett inlägg, men kallade ändå förövare för "aktiva pedofiler". Skulle man någonsin kalla en man såm våldtog en kvinna för "aktiv hetero"? En kvinna som våldtog en kvinna för "aktiv homosexuell"? Visst är det inte helt rättvis jämförelse, man kan utöva tändningsmönster på vuxna människor på ett lagligt sätt, men kallar man personer som förgripit sig på barn för pedofiler drar man likhetstecken mellan brott och tändningsmönster.

Denna ihopblandning kan få katastrofala följder på personligt plan. För tänk er allt ni hört om HBT-ungdomar i konservativa miljöer. Att inse att man är annorlunda, att försöka sluta tända, att tränga bort, och misslyckas, att bära på en stor hemlighet, att inte kunna berätta för någon, att veta att det vore förödande om det någonsin kom fram, att känna sig som en monster. Tänk allt det där och tänk nu att man kan vara en ungdom som istället för att märka att hen tänder på personer av samma kön upptäcker att hen tänder på barn.

I dagens Sverige lever homofobin kvar, men det är åtminstone på pappret okej att vara gay. Det finns framtid att hoppas på, även om man är lesbisk flicka i stereotypaste småstan ni kan tänka er. Tänder man på barn är det någonting man måste bära med sig hela livet. Man kan gå genom livet utan att utöva sin läggning, men kommer det ut kan man vänta sig ett socialt helvete. Så man får bita ihop, inte berätta för någon, aldrig, någonsin, utom kanske någon man känner att man kan lita på (och tänk om den personen sedan inte håller sitt ord), utom kanske anonymt på Internet. Leva med att hela tiden bli dömd för handlingar man inte gjort, för tändningsmönster man inte valt, att ständigt höra att man är det lägsta som finns, att man förtjänar att kastreras, brännas, lynchas.

Självklart förtjänar ingen beröm och medalj för att hen inte förgripit sig på barn trots att hen tänder på dem. Men ingen förtjänar stigmatiseringen som människor vars enda fel är att de råkar tända på barn utsätts för.

Så snälla - tänk på hur ni uttrycker er i frågan.

Bland det viktigaste jag nånsin skrivit. Läs även andra bloggares åsikter om pedofil, pedofili, förövare, våldtäkt, ord, stigmatisering