Paint it black

Gustav skriver om svartsjuka, Elin skriver om svartsjuka, Niklas skriver om svartsjuka. Svartsjuka är uppenbarligen det nya svart, så jag skriver också om svartsjuka. Dessutom har Elin efterfrågat. Jag är inte helt superledig just nu, så inlägget är inte så aktivt genomtänkt, och kanske därför ganska personligt och jag-jag-jag. Men kanske inte mindre intressant för det.

Jag tror inte jag öppnar några nya horisonter när jag säger att man kan vara obekväm med hur svartsjuka behandlas i vårt samhälle jämfört med andra negativt laddade känslor. Det finns något vackert och poetiskt över svartsjuka, och man uppmuntras att uppskatta sin partners svartsjuka mycket mer än man uppmanas att uppskatta partnerns ilska. Det är ett inte helt ovanligt förekommande relationstips att göra sin partner lite svartsjuk (för det och fler goda råd - läs artikeln i Cosmo med titeln Få honom att avguda dig), medan det är sällan man får höra att man ska få sin partner att känna sig lite klädsamt arg, bedårande rädd för att bli nedspöad eller gulligt självföraktande. Mindre uttalat, visst, småddissighet kan ju t ex påpekas vara attraktivt, och jag tror det ligger någonting i att simulera negativa upplevelser. Ilska rekommenderas ju också ibland, men aldrig i termer av "gör din partner lite småarg" utan mer att man inte ska vara alltför konflikträdd och faktiskt våga ta upp jobbiga saker, inte att man ska provocera fram det eller vara tacksam om partnern blir arg. Svartsjuka är däremot en negativ känsla som hajpas öppet. Visst är det i termer av lagomsvartsjuka när det kommer till verkliga världen, men även mer extrem svartsjuka kan framställas som fin i litteraturen - ett svartsjukemord är ju tusen gånger mer ädelt än att kniva nån för pengar.

Så kan man se det.

En annan sak är att trots att svartsjuka uppfattas som ett typiskt problem som kan dyka upp i relationer finns det inte särskilt mycket samtal om hur man ska hantera den. För svartsjuka ska man helst inte hantera, den ska bara bort. Antingen ska orsaken till den bort ("Min tjej gillar att klä sig utmanande och jag blir sotis. / Nisse" "Säg till henne att hon ska tänka på hur hon klär sig och vilka signaler hon sänder ut och hur du uppfattar det, så får hon klä på sig lite. / Relationsexpert") eller så ska man utrota den ("Jag blir svartsjuk när min tjej pratar med andra killar. /Nisse" "Nisse, du är dum, sluta genast, tänk positivt, att din tjej pratar med andra är ingen anledning att vara svartsjuk så sluta med det. /Relationsexpert"), inte att leva med den. Jag pratade nyligen om poly med en journalist och han sade nåt i stil med "jag kommer även ställa dumma frågor, typ 'men blir det inte problem med svartsjuka'", och det är en av de vanligaste frågorna som ställs om icke-monogami. Frågan är ju dum, för klart det kan bli problem, precis som i monorelationer. Men det man egentligen undrar är nog "om man inte är monogam måste man ju antingen inte könna svartsjuka (hur funkar det?) eller kunna leva med svartsjuka (hur funkar det?)".

För svartsjukespelet går ut på framkalla-eliminera. Flörta med Nisse - förklara för Kalle att det ändå är han som räknas och Nisse är som en bror för dig. Det är så jag förstår det. Om Maja ger Kalle anledning att vara konstant svartsjuk på Nisse, om Kalle är konstans svartsjuk trots Majas bedyranden, rör det sig om patologi.

Och närvarande svartsjuka verkar antas vara så ohanterbar att många helt enkelt antar att icke-monogama inte känner svartsjuka, alls, någonsin. Det förklarar hur de kan leva sina relatrioner. Det ger den antagande "normisen" frikort från att behöva tänka på sin relationssyn - antingen har man inget svartsjukecentrum i hjärnan eller så har man det, och har man det behöver man inte tänka utanför mono-normen. Förresten är det överlappande med patologisering av icke-monogama (tänk Dan "anknytnigsstörningar" Josefsson eller Sara Danius häromdan).

Så kan man också tänka.

Man kan tänka, återigen, på sanktionerad och icke-sanktionerad svartsjuka. När man förväntas känna så och omgivningen förväntas bry sig och ta hänsyn (kärleksrelationer) och situationer där svartsjuka är larvig och någonting man ska arbeta bort, absolut inte någonting som andra ska uppmuntra (vänskap, syskonrelationer).

Jag är en sådan som många antar inte blir svartsjuk, och sedan blir förvånade när jag inte bara är kapabel till svartsjuka, utan dessutom inte ens försöker låtsas något annat. Däremot känner jag oftast svartsjuka i situationer där den uppfattas som gullig och lite lustig, den tas inte på allvar på samma självklara sätt som monogamfolkets partnersvartsjuka. Det blir så uppenbart hur svartsjuka inte ses som en känsla på egna villkor, utan en känsla reserverad för konceptet förhållande där den inte bara får förekomma, utan även kanske till och med rekommenderas.

För mig uppstår svartsjuka när jag känner min position hotad. Det rör sig inte om att det kommer någon ny in i bilden som kanske ersätter mig, utan att jag försvinner ut ur bilden. I min värld är det ju inte samma sak, men för monofolk är förstås ny person ett hot på ett helt annat sätt. Jag är riktigt glad att jag slipper känna så. Hur som helst är denna relationssynskillnad inte ens relevant för situationer där jag blir sotis, för mina svartsjukeanfall har rört sig om vänner. Folk jag har romantiksextjafs med - no problem. Vänner däremot... Bästa vännen minns nog hur jag morrade när han blev ihop med hans senaste och jag plötsligt försvann ur hans liv. Jag och vännen har pratat om det, han kände sig smickrad och jag förstår varför, men utomstående brukar ofta tycka det är lite gulligt. Sådär lagom inte allvarligt, och "oj vad intressant" och ingen skulle nånsin uppmana honom att se till att inte bete sig så att jag blev sotis.

Paradexemplet är dock det där med min danspartner. Det finns en snubbe jag dansar lindy med. Han dansförstår mig som ingen annan någonsin har dansförstått mig. Jag dansförstår honom episkt. Yadda yadda. För min del är det helt lugnt att han dansar med andra, men när han börjar prata om nån annan följares förträfflighet lite väl systematiskt, eller när någon följare i närheten plötsligt blir bra på nåt jag önskar jag var bra på men inte är... då jävlar. Ojojoj. Det känns i bröstet, i magen, jag vill slita benen av följaren och tvinga henne att äta upp sina dansskor. Ungefär. I somras hade partnern inte dansat med mig på ett tag, och när jag hade sett honom dansa två snygga danser med annan partner, fast han visste att jag ville, var jag tvungen att rusa från lokalen, hitta en mörk gränd och gråta lite innan jag kunde gå tillbaka. (Det småregnade också, och mitt smink rann lite)

Det som är relevant är att ingen tar det här på allvar. Ingen säger åt min förare att han ska skärpa sig. Samtliga människor jag känner skulle nog inte tycka att jag var nååågot över gränsen för vad som ör okej om jag krävde att han inte gick på kurser med andra följare. Jag känner inte att jag har rätt att ställa till med svartsjukedrama. De flesta fattar inte att jag menar allvar när jag säger att jag blir svartsjuk, och behandlar läget därefter. Partnern själv tycker det är lustigt, även om han numera har kopplat att jag inte skämtar. I wouldn't want it any other way. För visst är det sjukt jobbigt. Det rör sig om 100% äkta svartsjuka med smärta och psykosomatik och allt. Men i slutändan är det så jag tycker det är rimligt att svartsjuka ska hanteras. Som vilken annan jobbig känsla som helst, inte den läskiga undantagskänslan som inte ska få förekomma utom som krydda.

Samtidigt suger det förstås att det inte tas på allvar. Inte i mitt personliga dansfall, utan på ett större plan. För det är samma svartsjuka, oavsett om man är sotis på sin danspartner eller sin särbo, oavsett om man är svartsjuk på en vän eller ett syskon. Det gör lika ont och är lika ensamt oavsett om svartsjukan rör en relation där svartsjuka anses kunna förekomma eller en relation där det inte ska vara meningen att man känner så.

Intressant. Här ska det vara etiketter när jag pallar!

Ja! Men ni där! Jag ska vara med i radio! I P3, tisdag klockan 20:06. Repris i P2, och webbradio, info här. Här är texten, jag tror inte jag sagt hälften av det de skrivit.

25-åriga Tanja Suhinina kallar sig för feminist och poly - det vill säga polyamorös och för relationsanarki och öppna förhållanden. Tanja läser psykologlinjen vid Stockholms universitet och skriver dessutom bloggen Ablativ, som handlar om allt från sexualitet till politik och psykologi. Tanja menar att öppna relationer handlar om att inför varje ny människa vara helt öppen för att göra riktiga möten möjliga, och att det handlar om alla aspekter av möten - inte bara sex som många kanske tror. Hon upplever att hon ofta hamnar i en försvarsposition när det kommer fram att hon inte bara är positivt inställd till öppna relationer, utan att hon faktiskt lever så själv, trots att hon har en pojkvän som hon bor ihop med.

Men det lär bli något närmare det jag sa i radio. PLUS! Man kan chatta med mig! Jag är naturligtvis överlycklig över att jag får chatta-med-lyssnare för jag aldrig gjort det förut. Det blir nog sweet!