Killar är världens bästa kön

Anna har bett mig att skriva om fenomenet "tjejer som skryter om att de bara har killkompisar". Jag tycker att det är utmärkt initiativ att be mig att skriva om saker, så om nån önskar någonting är det bara att fråga. Jag lovar ingenting.

(fig. 1) Representativt filmgäng

Jag tycker inte att det är särskilt uppseendeväckande eller intressant om en tjej mest umgås med killar. Intressant blir det när tjejen får det att låta som någonting att vara stolt över, och riktigt intressant är det för att det verkar vara någon sorts mönster.

Jag känner mig trött när jag hör en tjej stoltsera med att hon bara umgås med killar som inte är som tjejer, men jag känner också igen mig. Jag har varit där, glad att slippa läskiga tjejgäng och kvinnerier, glad att ha accepterats av grabbarna. Jag minns inte när det gick över, men numera känner jag ingen extra stolthet över att jag har lyckats vinna en persons vänskap bara för att personen råkar vara flera stycker och grabbar. Det var ingen plötslig insikt som fick mig att växa upp och sluta tycka att killgäng var det mest åtråvärda som fanns i det sociala livet, det var en långsam resa med små steg.

Kanske upptäckte jag en gång att tjejer inte är som på film, och tjejighet i gäng inte behöver innebära konstanta ytlig- och våpigheter. Helt enkelt att jag faktiskt inte är den enda kvinnan i världen som är smart, intressant, rolig och värd att umgås med. En av askerna jag vill säga till one woman one of the guys-pridetåg är att de kanske skulle fundera över sin kvinnosyn. Dels bara för sakens skull, och dels kommer man kanske upptäcka att man faktiskt kan umgås med dem om man inte antar att de är förrädiska hyndor som snackar bakom ryggen på en. Ni vet, det skämtsamma pro-bi-uttalandet, att man inte ska nöja sig med halva mänskligheten? Det funkar med vänner också.

En annan upptäckt, som har kommit av att jag umgicks med killar, är att killar inte är så jävla häftiga. Visst var mina killkompisar kul att hänga med, men det var inte för att de var killar utan för att de var mina kompisar. Många killbekanta jag fick på köpet var helt ointressanta. Inte för att de var killar, utan för att de var ointressanta. Helt ovärda att kämpa för att få hänga med och sedan vara stolt för att de var faktiskt killar. Genom ens uppväxt har man som tjej skolats i att man var lite häftigare om man var med grabbar, och sedan insåg jag att verkligheten inte var som, ja just det, fiktion. Med tanke på hur "bli accepterad av hanarna" har alltid framställts som en social seger är det inte konstigt att många tjejer tokhävdar att de var pojkflickor som små eller att de är en av grabbarna nu, men verkligheten är inte en ungdomsbok om häftiga kids som löser brott.

Någonting som jag tycker kan slå mot en efter ett tag av umgänge i manlig miljö och med manliga kompisar är det där med grabbighet. Det ingår i bilden av "hur män umgås" som både män och kvinnor mer eller mindre köper, och till att börja med kan just det vara lockande. Det är inte så jävla snällt och PK hela tiden, det är rått och man känner sig tuff och som en av grabbarna tills det blir allt för uppenbart att man inte riktigt är det. Jag menar inte att alla grabbgäng och grabbmiljöer får någon gång den enda tjejen att vakna till och känna att nu har det generaliserats nedvärderande om kvinnor en gång för mycket (och när hon säger ifrån få svaret "vadå, du är ju inte en tjej" på ett sätt som visar att hon förväntas tacka) men det händer mer i killgäng än tjejgäng.

Tillbaka till tjejer som pratar om att bara umgås med killar som om det var nåt att vara stolt över. En ganska otrevlig följd är att man ofta ser sin plats som Tjejen i Gänget (fig. 1) som någonting exklusivt och det uppstår problem när en annan tjej dyker upp. There can be only one, och dessutom är man kanske inte så positivt inställd till kvinnor till att börja med om man inte vill umgås med dem. Det är inte särskilt sympatiskt.

Umgås med vilka du vill, även om jag personligen skulle tipsa på sympatiska människor av mer än ett kön (ja, kön spelar roll, för det spelar roll för uppväxtvillkoren och erfarenheterna), men tänk på vad du egentligen säger när du väljer bort halva mänskligheten. Och inte vilken halva som helst, utan din egen. Försök inte dra den om att du inte känner samhörighet med andra av ditt kön bara för att du har samma könsorgan, uppenbarligen känner du avsmak mot andra av ditt kön för att de har samma könsorgan och det är precis lika generaliserande, men betydligt mindre sympatiskt. Försök att tänka ett varv till och inse att du kanske inte är den enda kvinnan som inte känner någon lust till kuddkrig, manikyr och backstabbing, så det kanske går att umgås med kvinnor på andra sätt. Försök att inse hur mycket självförakt du utstrålar när du talar nedvärderande om gruppen kvinnor.

Det är dumt att välja bort halva mänskligheten.

Intressant, det tycker i alla fall Anna. Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, mön, killar, umgps med killar, grabbighet, killgäng, gäng, att vara en social varelse, fördomar, generaliseringar, självförakt, kvinnoförakt, pojkflicka, en av grabbarna