Smal och stadgad

Det är bättre att vara rik och frisk

än fattig och sjuk
-ryskt ordspråk

För mig är det vardag att tänka på blogginlägg när jag inte har något annat bra att tänka på. En del tankar går i stil med "oj, det här som händer nu måste jag skriva om, och den bästa formuleringen är..." och en del är långa genomtänkta saker som inte är så tidsbundna, utan allmänna funderingar som jag kan blogga om när jag har tid och det det inte finns nåt aktuellt att blogga om. Ett inlägg av den senare sorten filade jag på något havår in i min relation med Fredrik Stangel, för sisådär tre år sedan alltså. Jag skrev det aldrig. Något år senare tänkte jag på det oskrivna inlägget och insåg att jag inte längre kände så och att det var bra att jag mindes att jag skulle skriva det, för annars hade jag inte kommit ihåg känslan. Ett och ett halvt år in i relationen skulle jag inte längre kunna sätta fingret på känslan. Då hade jag redan vant mig.

Det oskrivna inlägget handlade om att jag verkligen tyckte om att vara med Stangel för att jag tyckte om Stangel. Men jag kunde samtidigt inte undgå att märka att det fanns en enorm sekundär vinst med att vara med grabben och det var att det var så mycket enklare att leva när jag hade pojkvän. Det var så många sociala sammanhang som plötsligt blev mycket lättare att hantera, det var så många frågor som plötsligt blev lättare att besvara. Det blev så mycket enklare att veta vilken ruta man skulle placera sig i. Det blev så mycket enklare att kallprata och svara på frågor och känna igen sig i media.

Jag har aldrig varit ute efter att hitta en pojkvän eller flickvän, och överallt förutsätts det att man antingen är ihop eller vill vara det. När jag var singel och not looking passade jag inte in i den bilden, men det störde mig inte nämnvärt. Visst irriterade jag mig vid enskilda tillfällen, som när släkten frågade mig om jag hittat någon fin kille än, men jag såg det som just enskilda tillfällen.

När jag blev ihop med Stangel föll jag in. Hade jag tänkt tanken nu i efterhand, att jag plötsligt passade in i normen och upplevde det som en lättnad, hade jag absolut kunnat se att det var så, men samtidigt sett tankegången som mycket teoretisk. Men tack vare det genomtänkta oskrivna blogginlägget kan jag återkalla känslan, den otroliga lättnaden från en börda jag var så van vid att jag inte ens märkte den. Att jag blev normal, att jag kunde känna igen mig i tidningarnas artiklar och omgivningens förväntningar var en mycket påtaglig känsla. Ingen intellektualisering.

♥ era alla hjärtans-modeförebilder ♥

Från det ena till det andra. När jag var liten, alltså dagis-liten, var jag ganska spinkig och retad för det. Där jag växte upp var äppelkindade barn som åt ordentlig fortfarande hajpade. Någon gång i skiftet mellan dagis och skola började jag plötsligt äta. Och få beröm för det. Det var ungefär då jag blev inte smal. Jag kom dessutom in i puberteten tidigt, fick mens när jag var tolv, och det första som växte var naturligtvis inte den i högstadiet åtråvärda naturtillgången "bröst" utan den minst av alla åträvärda naturtillgången "lår".

När jag får anfall av "jag är tjoooock" brukar Stangel påpeka att jag aldrig ens varit mullig. Stangel har, tragiskt nog, helt rätt. Det mesta jag vägt med mina 165 centimeter utan klack är 60 kilo. Det ger BMI 22, och enligt min Wii Fit är det under ideal-BMI. Likförbannat har jag under större delen av mitt postpubertala liv upplevt att jag vägt för mycket. Liksom, sådär lite för mycket. "Bara hon skärpte sig skulle hon vara smal"-för mycket.

Och sedan, någon gång under skolåret 2005-06 gick jag ner fem kilo. Och blev smal.

Jag försökte leta bilder som skulle visa den enorma skillnaden, men jag hittar inte riktigt någonting som riktigt pedagogiskt visar vad som blev så annorlunda. Den tydligaste skillnaden är nog ansiktet, jag får dubbelhaka lätt och har alltid varit avundsjuk på tjejer vars kroppsfett sätter sig någon annanstans än på kinderna. Här kommer hur som helst ett någotsånär representativt urval av bilder som visar hur jag såg ut när jag vägde som mest.

Peterhof, sommaren 2004. Fotograf: min pappa.

Flempan, våren 2004. Fotograf: Tomas Antila

Flempan, vintern 2004-05. Fotograf: Tomas Antila

Flempan, hösten 2004. Fotograf: Tomas Antila

Köpenhamn, hösten 2004. Fotograf: Tomas Antila

Stockholm, nyår 2005. Okänd fotograf.

Det där var "före", nu kommer "efter": bilder från när jag är smal, i någorlunda representativt urval.

Hemma, sommaren 2008

Phonephucker-releasen, september 2007, fotad av mammas pojkvän.

Flempan, våren 2007. Fotograf: Fredrik Stangel

Sommaren 2007. Fotograf: Michaela Idhammar

Flempan, höst/vinter 2006. Fotograf: Fredrik Stangel

I köket, nyss. Fotograf: Fredrik Stangel.

Jag vet inte om det syns så mycket skillnad, jag vet inte om skillnaden mellan just de här två uppsättningarna bilder känns så stor. Men i praktiken var omställningen minst sagt betydande. Mina tankar innan nedgången, att jag egentligen bara låg några kilo över smalgränsen, besannades. Någonstans mellan mina 60 och 55 fick jag komma in i en hel ny värld. Jag fick till exempel leva med det smala människor alltid klagar på - att folk kommenterar kroppen och suckar "du är så smaaal" på ett sätt ingen annan viktkategori behöver tåla. Inte en kotte hade oprovocerat kommenterat mina valkar över jeanskanten, men däremot revbenen som syns under tajt topp. Intressant nog kom det mer från människor som inte kände mig innan jag gick ner än från gamla bekanta.

På ett sätt kände jag inte igen min nya kropp. Jag kan fortfarande ibland stirra på en nytagen bild eller min reflektion i spegeln och tänka "What? Är det jag?!".

På ett annat sätt kände jag igen den nya kroppen allt för väl. Jag såg på de nya linjerna, nya proportioner som kom fram, nya skuggor, ben och senor jag tidigare inte visste att jag hade. Det var inte bara den allmänt smalare siluetten som jag ju kunde förväntat mig, det var detaljer som jag aldrig tidigare tänkt på, små benmarkeringar i axlarna och i armbågarna, sättet som musklerna plötsligt syntes när jag rörde mig. Det jag såg i spegeln var en sådan kvinna som syns överallt. Plötsligt fick jag den kroppen som jag sett så många gånger i reklamen, på TV, i tidningarna. Jag fick en kropp som tilläts ta plats (ironiskt nog), inte tillräckligt smal för att själv få vara i offentligheten som kvinnokropp, men i alla fall smal och alltså representerad. Och det var först då jag insåg att jag några år tidigare och kilo tyngre fick jag inte synas. Att jag hade varit exkluderad hela tiden.

Lappis, 2005. Awwwwwww: jag, Stangel och Majakovskij.

De här två upplevelserna är nära förknippade för mig, för de speglar samma process. Hur jag på ett bananskal halkade in i värmen och plötsligt insåg att whoa, jag varit ute hela tiden. Att plötsligt inte synas där jag är för att jag avviker, utan synas överallt för att jag är normal.

Det här är något av en reaktion på Sofia Dahléns inlägg Smal där hon efterlyser människor som kan blogga om smalhet bättre än hon och sedan nämner mig som en av de bloggarna som redan gör det. Otroligt smickrande och väldigt förlamande, förstås, för Sofia skriver bra och på helt annat sätt än jag och plötsligt kommer förväntningarna och jag själv vill prestera. Någonting bra om normer och synlighet och förväntningar. Att det jag hade väntat mig av viktnedgången var kanske att jag skulle bli mer konventionellt snygg, men absolut inte den svindlande känslan av att kunna känna igen sig i tusentals bilder på kvinnor. Eller snarare, och det kanske är en viktig formulering, att plötsligt känna igen bilderna i sig själv. Men det blir bara tjejblogg av alltihop. Den vanliga följden av att man utgår från sig själv och sina egna erfarenheter. "Hej jag har gått upp/ner i vikt och nu ska jag berätta om det". Någon som känner sig manad, här är stafettpinnen. Take it, it's yours.

Intressant. Andra bloggar om: smal, normer, parförhållanden, synlighet, att känna sig representerad, förväntningar