Don't hate the game

Jag har under våren reagerat på att det har pratats mycket om Neil Strauss bok Spelet (The Game). Jag fattar inte varför, för boken kom ju för ett par år sedan, men det kändes att nu i våras blev den på något sätt åter aktuell. Jag undrar vad sjutton hade hänt. Var det för att den kom i tandem med Dirt? Blev den omskriven någonstans? Var SvDs artikelserie från i våras (start här) symptom eller orsak? Ett tag trodde jag att jag hallucinerade, men Meidi tycker också att det har varit mycket The Game på sistone. Så uppenbarligen inte.

Jag har inte läst boken, men läst en del om pickupping på Internet. Forum, hemsidor, artiklar. Både pickupgrabbarnas sida och mediernas (som ofta är orättvisst förlöjligande, för det är ju så lätt att förläjliga män som lär sig att ragga). Jag tycker fortfarande att det hela är mycket fascinerande.

För min bild av saken är att man tar rätt vettiga råd och sedan packeterar dem på äckligaste möjliga sätt. För mycket av det pickuppare lär ut är oerhört förenligt med det som enligt mig är "vettig kvinnosyn". Ni vet, behandla tjejer som du behandlar dina polare, för tjejer är människor. Till exempel. Eller att tjejer faktiskt är rätt kåta av sig och gillar sex. Eller att man inte ska tafsa. Jag har på olika pickupsidor läst om både horan och madonnan-komplexet (killarna uppmuntrades att lägga av med att ge fan i att tänka på det sättet) och det där med att tjejer kan vilja ha sex men ändå säga nej på grund av hur samhället ser på kvinnor som knullar runt. Ofta har pickuptexter, om man såg till innehållet snarare än ytan i texterna, vara rena rama skolböcker i tillämpad jämställdhetstänk.

Samtidigt har ytan ofta varit frånstötande slemmig. Man inleder med att kalla tjejer targets, vilket är smått avhumaniserande. Sedan fortsätter man i samma anda, genom hela mäbnskliga attraktionsprocessen. Det är väldigt oapptitligt. Och just denna kontrast mellan vettiga tankar och motbjudande fasad är vad som fascinerat mig så med pickuprörelsen.

Jag hamnar väldigt sällan i vanliga raggningsmiljöer (som krogen, som ofta framställs som enda möjliga stället att träffa det motsatta köner på)(pickuprörelsen verkar ytterst heteronormativ, så det är de som är heteronormativa, inte jag) så jag kan inte säga så mycket om själva raggningsteknikerna och hur de fungerar just där och huruvida jag skulle nappat. Enligt vissa spelar min åsikt ingen roll, för de där teknikerna gäller bara djävligt attraktiva kvinnor. Jag kan dock inne annat än empiribaserat hålla med om att jag finner en av raggningskonstens huvudvapen - retsamheter - roliga. Mycket för att jag själv är bra på det, så jag ser det som inbjudan till kukmätning om vem som kan komma på bästa comebacks.

Det är för övrigt intressant att jag aldrig har sett någon sida förklara hur en kille ska bete sig om tjejen inte blir ställd av hans Roliga Retsamhet, utan kommer med en ännu roligare sådan. För det är ju lätt att verka smart och rolig när man haft tid att förbereda sig, men det blir nog lätt panik om man är n00b på området och plötsligt hamnar i den oförutsedda situationen "tjejen öppnar munnen och det kommer ut nåt som inte är fniss". Det här är lätt om man redan kan det. Om det syns det allra minsta att det är inlärt blir det bara pannkaka.

Här kommer vi till pickupgrejens stora paradox. För det som alla pickupinriktningar unisont säger är att det värsta man kan göra om man vill få tjejer är att verka desperat. Få saker skriker desperat så högt som att man har läst The Game/har gått på training/ har kollat webbsida och tillämpar det. Syns det så är man död och uträknad. Enligt teorierna. Säkert i praktiken med. Och det hade ju varit en sak om män och kvinnor levde på olika planeter så att män kunde hålla sina raggningshemligheter för sig själva och initiera unga pojkar på deras tolvårsdag, men nu råkar tjejer ha samma tillgång till Strausslitteratur som killar.

Jag läste ett tag en lettisk portal, pickup.lv (på ryska, basånivet), och där postades det glatt från möten och "quests" (killar samlas en dag och utför något uppdrag för att öva på att snacka med okända tjejer), både namn och bilder. Och föer er som inte har koll på Lettland, om ni tror att alla känner alla i Sverige och att ALLA känner ALLA i Stockholm, så har ni inte varit i Riga. När befolkningen i hela landet är typ två miljoner är six degrees of separation överkurs, det är typ two degrees som gäller. Att offentligt visa sig i ett pickupsammanhang är inte ens att leva farligt, det är garanterat socialt självmord.

En annan rolig historia i "sända ut fel signaler i Neil Strauss-sammanhang" hände när jag och Hydra Förlags grundare Björn Elzén för första gången skulle diskutera hur Phonephucker-boken skulle se ut. Björn plockade fram The Game och började hajpa den. Jag satt och visserligen höll med om att bokens upplägg inte var helt fel att inspireras av för en möjlig Phonepchuker-adaption, men framför allt var jag road åt den oplanerade humorn. Det är nämligen så att Neil Strauss har gjort värsta grejen av att han rakar huvudet, det ska visst vara det enda rätta om man vill lapa djungeljuice fast man börjat tappa håret. Av ren slump sammanfaller Neil Strauss och Björn Elzéns frisyrer och Björn är dessutom rätt lik Strauss. Så där satt han och såg väldigt "den här boken förändrade mitt liv!" ut, och verkade dessutom vara ytterst omedveten om det.

Ett halvår senare satt jag i en SVT-bil och pratade med en kvinnlig reporter om att hon skulle intervjua mig först och sedan ville hon gärna prata med förlaget, framför allt den där Björn, för han ser ut som Neil Strauss. Tänka sig, det var inte bara jag som kopplade så.

Men seriöst, jag undrar varför pickupmästarna inte bara kan skriva att man ska respektera tjejer och behandla dem som människor. Varför man i pickupsammanhang känner sig tvungen att använda en terminologi som får det att se äckligt ut och gör det lätt att förlöjliga pickuppers i media. Kan det vara "snälla killar får inga tjejer"-tänk, att man till varje pris måste undvika allt som påminner om att vara trevlig för då är man en toffelhjälte? Mystiskt det där. Och varför är det så mycket snack om The Game just nu?

Någon tycker säkert det här är intressant. Andra bloggar om: pickupping, pickup, raggning, neil strauss, the game, spelet, slem, tafs, kvinnor är människor, kvinnosyn, mysterier

PS. En svensk blandning av högt och lågt i raggningsfilosofin kan hittas på Charismatic Revolution, t ex.
PPS. Björn Elzén är snygg och jag tror faktiskt att han är rätt framgångsrik hos the ladies även utan Neil Strauss hjälp. Desutom är han trebarnsfar och gift, så försök inget.