Jag tycker att det här är lite kul.
För första gången i mitt liv går jag medvetet ner i vikt. Det där med att banta är galet intressant, jag har ju aldrig gjort det förr och det är verkligen en helt ny värld. Den där llla texten på baksidan av snaskförpackningar, till exempel, man kan faktiskt läsa vad som står och kalorisiffrorna blir plötsligt betydelsefulla. Jag tycker att det är intressant att upptäcka världar som ligger så nära ens egen, men som man kan leva utan att se. Det är lite av anledningen till varför jag är intresserad av arkitektur, att det går att inte se den världen när man går ner för gatan. Samma sak med mode. Samma sak med, ja, kalorier. Jag har förvisso alltid varit medveten om att man får i sig fler kalorier om man äter en Magnum än om man inte äter en Magnum, men att tänka i termer av hur många man får i sig i relation till vad man har för behov...
Nåja, det är inte det som är kul. Det roliga är att det nya svart om man är cool kvinnlig jämställdhetsmedveten bloggerska är att gå upp i vikt. Jag är lite glad att jag inte är så superpopulär att jag räknas som förebild för unga flickor, för då skulle det vara jättefult av mig att gå ner i vikt, för tänk vilka signaler det sänder ut.
Men å andra sidan, för att man ska vara en sån som går upp tio kilo och vara förebild i kampen mot sjuka skönhetsideal krävs det att man är jävligt smal först. Man ska först gå ner till jättesmal, sedan få läsare som tycker att man är skiiiitsnygg, sedan går man upp tio kilo och äter feministkreddkakan samtidigt som man fortfarande är smal.
Det här har superpotential att låta som personangrepp och hopp på ömma tår. Det är inte menat så. Det är absolut jättebra att folk går upp till en vikt som är bra för dem. Men jag tror inte att någon som gick upp från 55 till 70 skulle ses på samma sätt som till exempel Hanna Fridén när hon går upp från 43 till 60.
Intressant. Andra bloggar om: vikt, gå upp i vikt, gå ner i vikt, vikttrender, förebilder
Hmm. Jag tycker: Först bantar man i lagom takt för att se hur mycket fett man egentligen kånkar runt på (och hur lite muskler man faktiskt har under fettet). Därefter gymmar man två gånger i veckan och tänker på proteininnehåll, inte antal kalorier. Resultat: 62->57 kg i första stadiet och sedan muskeltillväxt med 0,5 kg viktökning. Kalorier är fortfarande en parallell värld för mig och det är helt OK att förespråka bantning så länge man syftar till att plocka fram muskler istf ben. Alltså, att kartlägga kaloriintaget kan vare en bra illustration, men att sedan räkna under själva viktnedgången tror jag inte riktigt på. Bättre att rikta in sig på vad man får och ska äta.
SvaraRaderaBTW. Min viktnedgång finns inte dokumenterad och diskuterad i bloggosfären, utan i en forumgemenskap (för hifi!).
Precis! Och som jag alltid sagt: Normalvikten är den nya undervikten. Det är inte så fint att vara supersmal längre det är bättre att vara sund och normalsmal. Jag är för tillfället en av dem som tvingar upp mig i vikt. Jag manipulerar och kontrollerar ju fortfarande min kropp, men det är mkt mer "pk" än att gå ner.
SvaraRaderaJag glömde massa citationstecken men du fattar ju.
SvaraRaderaAllvarligt talat, Tanja, från en heterosexuell mansgris. Du ÄR snygg och smart, men lite för tunn. Vill du bli REAL HOT, gå upp i vikt. Bli lite mer kurvig-mullig, du vet som Belinda
SvaraRaderaOlsson typ.
Bättre att banta och vara öppen med det än att banta och låtsas att man är har en snabb ämnesomsättning.
SvaraRadera...Eller så är man sjukt övervikig redan från början, och är viktförebild redan från början.
SvaraRaderaEller så är man sjukt övervikig redan från början, och går ner och blir "förebild" allt eftersom fettet brinner, sas. Som "Bantarbjörn". Fast då måste man nog vara man för att komma undan med det[se bara alla "Han gick ner 300 kilo på ett halvå"-repotage som dycker upp i bland. Alltid just "Han"]. Och väger man i personbilsklassen är det, tyvärr?, lite svårt att bli accepeterat som modebloggare.
Mattias: Meeh, jag vill ha allt samtidigt. Muskler och gå ner, alltså. I lagom takt.
SvaraRaderaAnna Svensson: Näää, jag tycker fortfarande att det gäller att vara smal, men utan att banta. Naturligt smal. Gärna så man kan vräka i sig en massa onyttigt, men inte gå upp. Fast ja, kanske lite mer normal-smal än anorektisk-smal.
Stefan Hallgren: Dina åsikter om hur jag ska se ut för att du ska tända på mig kommer bli intressanta när du ser ut såhär, såhär eller varför inte såhär. Fram tills dess får du hålla käften för att åtminstode dölja att du inte ens har en attraktiv insida.
Meidi: Jag läste en grej i Cosmo när jag var liten som gick ut på en massa påståenden om "en riktig kvinna" och "en VERKLIGEN riktig kvinna", typ. En riktig kvinna tackar nej till chiokladtårta för att hon bantar. En verkligen riktig kvinna äter tårtan och bantar extra i en vecka bara för att inte erkänna att hon bantar.
SvaraRaderaOch sen undrar folk varför jag hade problem med att omfamna min kvinnlighet när jag växte upp.
Markus: Jag tycker det är rätt många kvinnor i kvällstidningarnas "hen gick ner en miljon kilo!!!". Men de är inte hippa bloggerskor.
Ja smal och vräka i sig absolut. En kärlek till mat ska det vara utan att det syns på kroppen och det är ju som vanligt egentligen.
SvaraRaderaJag tänker att idealet förr var supersmalt och på ett sätt finns det idealet kvar. Samtidigt vet alla hur sjukt det är så den typen av smalhet har fått en dålig stämpel. Det är fult att vara för smal. När Hanna Friden åt upp sig blev folk som galna eftersom det såg ut som den ultimata lösningen. Om inte äta är dåligt måste äta vara likamed bra.
Det visar på karaktär att hon står emot idealen (samtidigt som karaktär kan vara att stå emot den extra kakan). Fast hon egentligen bara lyckats pricka in idealet som finns där smalhetsen, sundhetsen och ätromantiken kolliderar. Normalsmal liksom.
Är jag tydlig alls?
Det var ju en ny grej för mig att, som klassisk idrottsjock som fortfarande cykelpendlar och är allmänt ekorraktig, inse att jag inte kunde äta vad som helst och faktiskt började bli lönnfet. Dock upplever jag inget särskilt socialt tryck. Mörkar jag med min kostmedvetenhet (när jag inte frossar ibland, vilket jag fortfarande kan göra ibland med gott samvete)? Nja, fast det är nog ingen som kontrollerar.
SvaraRaderaAnyway. Något som vi på vårt forum har diskuterat är att välfärdsövervikt misstas för välmående och muskler. Bantar man bort fettet ses man som ohälsosamt smal fast man egentligen har lika mycket muskler som förut (lite alltså) och blivit av med det ohälsosamma. Om man mår dåligt av att hålla en sådan vikt (!=gå ned till) är det däremot obra.
Tanja: Allt på en gång? Svårt. Prova noggrann styrketräning och måttligt med promenader (30 min per dag) samt försök äta protein och grönsaker istället för kolhydrater (utan att vara GI-rabiat). Försök undvika bränna alltför mycket energi samtidigt som du försöker bygga muskler. Undvik lightprodukter med sötma eller kolhydrater istället för fett. Låt bli sötma istället och ät lagom med fett.
För övrigt anser jag att kvinnor borde bygga mer rygg- och axelmuskler. Hållning FTW.
Anna: "där smalhetsen, sundhetsen och ätromantiken kolliderar" låter... bra. Eller, det låter som en diktsamling av ytterligare en ung tjej som pratar tjejproblem. You know.
SvaraRaderaJag tror jag förstår =)
Mattias: Men joooock! Du är så seriös med det här =)
Matmässigt verkar jag äta ungefär som du säger. jag har rätt bra intuition för vad kroppen vill ha, förutom det där med SOCKER, men det förstår jag ju att det är dumt. Annars består min kostomställning mest av att jag försöker äta-var-tredje-timme, äter frukost, taggar ordentligt och så. Kalorierna kommer in mest när jag tillämpar medvetenhet om vad sjutton det är jag stoppar i mig när jag småäter eller äter mellanmål eller så.
Hur gör man för att bara gå 30 min/dag?
Jag har alltid haft en dröm om att bli författare. Egentligen tycker jag det bara är jobbigt när folk skriver bra istället för förståeligt.
SvaraRaderaTanja: Vi läser månne inte samma blaskor. I mina brukar det uteslutande vara Bantarbjörnwannabes, och brödtext om hur många personbilar de gått ner den senaste veckan. Att jag inte ser damerna kanske beror på att jag väljer att inte göra det? Att jag är så van vid att se motbjudande överviktiga män[Mig själv, t.ex.], att det blir något normalt, medans fettoflickorna faktiskt framstår som osunda?
SvaraRaderaFöresten, när vi ändå är inne på ämnet... Skulle följande koncept vara genomförbart: Man kidnappar en Nostradamus-typ, som får sia om hur mode kommer att gå, säg, 2013. Sedan tillfångartar vi producenterna av den tidens modekläder, och trycker bara upp dem i storlek XXXXXXXXXL. Skulle vi då få en generation av smällfeta coola och hippa bloggerskor, eller skulle de se sig slagna och plötsligt ägna sina liv åt något annat?
Seriös, jag? Bara ett flyktbeteende när jag borde koncentrera mig på att få ett jobb och skriva min restuppsats så att jag får ut examen...
SvaraRaderaVad gäller 30 min gång syftar jag inte på att gå mellan hus på campus utan raska promenader på över 20 min där man blir varm. Iofs slipper jag många sådana eftersom jag cyklar, men när jag exjobbade i Södertälje började jag gå till pendeltåget. Det fick mig att gå ned i vikt i höstas, men jag tror att cyklandet håller nere min muskeltillväxt just nu.
Det där med sötsug verkar vara en hake för många (inkl min kära sambo). Själv kan jag hoppa över lunch utan att lida nämnvärt. Hmm. borde nog äta lite nu innan det är middagspicknickdags.
Hanna Fridén väger fortfarande lite i förhållande till hennes längd utifrån snittet.
SvaraRaderaDumt förvisso att jämföra med det normala, men jag missar hennes poäng då många nog skulle hålla med mig om att hon fortfarande är smal.
Handlar allt om skillnaden? Jag kan tänka mig att 63 kg är mycket för den som vägt 40.
Jag tycker också det är jättebra att folk går ned/upp det de behöver för att vara hälsosamma och må bra, men det här berömmet underviktiga får när de går upp i vikt fungerar nog snarast som att skuldsätta och berömma underviktiga samtidigt. För samhället fortsätter att erbjuda bantningstips från alla håll (de tjänar pengar på det) och samtidigt säger folk att OM DU ÄR UNDERVIKTIG ÄR DU PÅVERKAD AV SAMHÄLLET OCH DÄRMED SVAG. Vad man än gör med sin kvinnliga kropp är det något som inte duger. Män anklagas däremot aldrig för att vara dåliga förebilder, hur smala, tränade eller feta de än är. Möjligtvis hånas de och de förväntas tåla det också. Men ja, det ses som att män inte behöver några förebilder men att kvinnor behöver det. Jag skriver säkert jätteosammanhängande, men jag är trött.
SvaraRaderaNej, det är inte ett personangrepp. Det är ett exempel! Ett korrekt sådant, dessutom.
SvaraRadera