Romancing the våldtäkt

Jag har nu läst ut Våldtäkt och romantik.

Någonting kändes väldigt konstigt. Någonting var väldigt väldigt off.

Någonting i fråga var det Anna Svensson har skrivit om i flera inlägg (här, här, här, här). Våldtäkt och romantik består av två delar, två sorts kapitel som turas om. Dels kapitel som handlar om diskussionen, syn på våldtäkt, olika feministiska inriktningars sätt att hantera våldtäkt på, teorier, ismer, kopplingar. Dels kapitel som bygger upp en historia om en våldtagen kvinna, från kvällen innan, genom våldtäkten, genom tiden efter, genom magiska piller, tills våldtäkten inte finns där längre. Ingenting i bokens upplägg skiljer delarna åt. Historien är berättad i jag-form.

För läsaren är det självklara att anta att händelserna är självupplevda av Katrine Kielos. Det är de inte. Varken den våldtäkten eller någon annan, Kielos har inte blivit våldtagen.

Jag menar absolut inte att få det att låta som någonting dåligt. Att hon inte blivit våldtagen, alltså.

Jag menar att Katrine Kielos måste vara fullt medveten om att läsaren kommer att läsa de av berättarjaget självupplevda delarna som självupplevda av Kielos. Hon måste vara fullt medveten om vad det innebär i att den delen inte ifrågasätts. Hon väljer ändå att aldrig förklara att fiktionen är just fiktion, att den finns där för att illustrera bokens andra kapitel, de med ismer och analys. För inte kan väl någon mena att Neil Gaiman-plankade

This is a work of fiction. All the characters in it, human or otherwise, are imaginary., excepting only certain of the fairy folk, whom it might be unwise to offend by casting doubts on their existence. Or lach thereof.

fyller den funktionen, att tydliggöra vad de narrativa kapitlen har för ursprung och funktion?

Kielos har haft rykte om sig att ha blivit våldtagen. Kielos har, som jag förstått det, ofta tigit när tillfällen att dementera uppstod. Kielos har nu, i samband med boken, sagt att erfarenheterna inte är hennes egna. Men det spelar ingen roll, ingenting om Kielos som person utanför boken spelar roll, för boken ska kunna stå utan att man vet vem sjutton Katrine Kielos är. Och utan bakgrundsresearch är det en bok skriven av en kvinna som har blivit våldtagen och som till hälften handlar om hennes resa. Och i och med det en bok där man som läsare inte får ifrågasätta hälften av innehållet, för man ska inte ifrågasätta subjektiva upplevelser.

För den fiktiva delen är inte fiktion för fiktionens skull, utan illustrativ fiktion som knyter an till teorierna, till poängen författaren vill få fram. Och alltså borde kunna ifrågasättas på helt andra premisser än egna subjektiva upplevelser eller skönlitteratur.

Varför gör hon så? Varför välja en väg som får henne att framstå som om hon försökte få billig legitimitet och immunitet? Vad fanns där att vinna? Alla poänger som boken har i övrigt (jag hittar inget nytt, men å andra sidan har ju Kielos själv sagt att hon inte tillför någonting eget, bara formulerar om) förloras mot bakgrundskänslan av att författaren försöker lura läsaren.

För övrigt tycker jag att omslaget är intressant. Vad var tanken med att välja att ägna hela omslaget åt författarporträtt? Vad var tanken med själva bilden - ögonkontakt, smink, snygg, särade läppar?

"Snygga brudar säljer"? "Hur smart man (kvinna) än är måste man dessutom vara snygg för att få finnas"? Det här är berättarjaget när hon är sexig och utmanande men tom inombords? En signal att man inte får våldta någon, inte ens tjejer som ser på en sådär och särar på läpparna sådär och uppenbart är medvetna om effekten? Att alla kvinnor, inlusive författaren, är våldtäktsbara?

Intressant. Andra bloggar om: katrine kielos, våldtäkt och romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, legitimitet, immunitet, subjektivitet, judging a book by its cover