Jag kanske borde ta och läsa Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik. I Malin Ullgrens recension i DN såg jag nämligen en formulering som triggat ett gammalt blogguppslag: "Våldtäktsbarheten finns inskriven i min jagförståelse, i andras förståelse av mig, i den allmänna definitionen av kvinna".
Det där med inbyggd våldtäktsbarhet, alltså. Jag har inte blivit våldtagen. Men varje gång jag tänker "jag har inte blivit våldtagen" avslutas meningen med "...än". Det känns som det mest naturliga och mest vettiga sättet att förhålla mig till våldtäkt. Jag har inte kommit på det medvetet efter statistiska beräkningar av risken att drabbas av överfall när jag går ute, själv, mitt i natten, med iPoden på. Tanken finns bara där, som en kroppsdel eller som månen, helt självklar.
Varje gång jag ska ut ensam, mitt i natten, med iPoden, tänker jag att det kanske blir ikväll. Det är ett lugnt konstaterande som inte begränsar mig vad jag märker, som inte stoppar mig från iPoden, som inte får mig att ta välbelysta omvägar. Det är bara en tanke som jag lugnt och odramatiskt har lärt mig att leva med på samma sätt som jag lärt mig att leva med mens och viktångest. Precis som mens och viktångest är min ödesaccepterande tanke en del av mig som kvinna.
Och naturligtvis, när jag tänker efter och inte bara tänker tanken, är det helt jävla tragiskt.
Intressant. Andra bloggar om: Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, rapeability, kvinnlighet, helt helt naturligt, ...än
Jag känner igen det där! Men för mig är det inte överfallsvåldtäkter jag tänker mest på, utan vänskapsvåldtäkter och sådant trevligt. Överhuvudtaget känns det som något oundvikligt.
SvaraRaderaÄr det så man tänker om det? Jag gjorde det förr och hade alltid nycklarna i handen som ett impro-knogjärn. Och sen när det var gjort och dealat med (inte överfall alls) så har jag liksom slutat bry mig. Inte alls lika mkt som förr iaf. Jag tar de upplysa vägarna och är medveten om risker men det känns ärligt som att min kille oroar sig mer än vad jag gör.
SvaraRaderaJag hade samma tankegångar från att jag nådde könsmogen ålder till förra året. Efter att ha bott i Sydafrika känns en svensk överfallsvåldtäkt inte bara otrolig, men också rätt harmlös, tråkigt nog. Men, nog lever jag hellre med de känslorna en våldtäkt framkallar med livet i behåll, än döden död, våldtagen med både öron och venusberg avskurna.
SvaraRaderaSverige känns så jävla tryggt, så därför är jag mer rädd för samma som Meidi, med vänskapsvåldtäkter och det kan jag nog aldrig förbereda mig mentalt för.
Jag är mer rädd för att min mamma ska bli våldtagen när hon går ut än att jag ska bli det.
SvaraRaderaMeidi: Alltså, jag skulle aldrig klara av att vara så medveten om kompisvåldtäkt som om överfallsvåldtäkt. Jag skulle inte kunna ha normala vettiga relationer om jag tänkte på det lika självklart och lika ofta. Jag tänker nog att klart att sånt händer, men inte mig, inte mina bekanta. För annars blir man ju galen.
SvaraRaderaSamtidigt kan jag ibland, när jag får känna killkompisars styrka (mest när jag dansar), för ett ögonblick tänka att shit, jag skulle inte ha en chans mot det där. Så det finns ju hela tiden.
Anna S: "Gjort och dealat med" låter SÅ som en del av den där tanken, alltså att det KOMMER att hända och ibland känns det nästan som om det vore trevligt, befriande, att få det överstökat.
Bara för att förtydliga (inte bara för dig) - jag är inte rädd. I alla fall inte så jag känner av det. Jag är bara väldigt medveten. Tänker att det kan hända inatt, tänker "typiskt ställe man blir våldtagen på" när jag hamnar något ödsligtstans. Det känns skönt att jag, trots allt, känner mig bekväm med att ge blanka fan i att begränsa mitt rörelseutrymme.
Elin J: Förstår det. Jag skulle själv vara mer på min vakt i typ Ryssland. Här kan jag skutta halvnaken i industriområden mitt i natten, fan heller att jag skulle i postsovjetien.
Stef: Apropå det - ja ar aldrig förstått hur folk klarar av att ha barn. Man måste ju jämt, hela tiden, vara rädd att det händer ungarna någonting.
Jag tänker också sådär. Jag brukar också som Anna S gå med nyckelknippan i handen, men jag nästan längtar efter att bli överfallen för jag har såna där fantasier om hur jag ska i självförsvar döda den som försöker våldta mig och bli hjälte ;)
SvaraRaderaVänskapsvåldtäkter och pojkvänsvåldtäkter oroar jag mig inte för. Jag kanske är naiv nu, men jag umgås inte med människor som skulle kunna göra något sånt. Om jag skulle misstänka att det skulle hända mig med någon av mina vänner så skulle jag sluta umgås med dem direkt. Misstanken är tillräcklig.
Scharonne: Jag har också fantiserat om att bli överfallen och få spöa någon. Det är så tilltalande med den tanken att det är berättigat våld från min sida. Ingen skulle ha mage att anklaga mig för övervåld vad jag än gjorde (ev. juridiskt men det är en annan femma). Faktiskt kunde jag röra mig på platser jag var medveten om var farliga bara för att få chansen att spöa på ngn.
SvaraRaderaDock måste jag berätta för dig att du är naiv som tror att du kan veta vem av dina vänner som har potential att våldta. Det är en vanlig tanke men om det verkligen syntes utanpå skulle det inte finnas så många våldtäkter i nära relationer som det faktiskt gör.
Tanja Suhinina: Jag känner nog igen medvetenheten och sättet att hantera den. Och den har jag ju fortfarande på ett sätt. Men det är ju också på det viset att det jag var medveten eller rädd för var ngt helt annat. Det blir ju ens egna påhittade bild liksom. Är du med? Jag har svårt att formulera detta. Men det är ju intressant hur många (tex jag) påverkas av medvetenheten om ngt som man har hittat på. Det är så mycket som tas ut i förskott.
men du som pluggar psykologi, av det jag läste på gymnasiet är det som har fastnat teorin om tanksescheman, inre scheman och så vidare, men att de går att ändra. det går att ändra sina rädslor precis som tankar om vikt. det är väl det som är hela idén med psykologi, eller iaf med edn behandlande delen, att man kan ändra sig och må bra.
SvaraRaderajag är inte särskilt rädd för våldtäkt, lätt att säga osv, men självklart kan man ändra hur man känner.
Jag är en storvuxen kille och märker av det där om jag är ute och går sent på kvällen. Ensamma tjejer som jag möter ser rädda ut. Det är kul för då känner jag en sådan makt.
SvaraRaderaAnna: Det där med påhittade bilden är relevant till ditt inlägg om boken, va? I så fall förstår jag. Jag har varken blivit våldtagen eller läst boken, men det du skriver känns mycket vettigt.
SvaraRaderaEmma: Alltså, jag kan inte påstå att den här tanken stör mig så mycket i vardagen. Och det är just det som är så hemskt - att jag inte mår dåligt av en tanke som egentligen är helt fruktansvärd. Om du förstår.
Anonym: Jag känner ofta av att en kille sm går lite bakom mig är medveten om vad jag kan tänkas tro om honom. Jag brukar ofta vända mig om och söka ögonkontakt, liksom nicka att "jag ser dig, det är okej, jag är inte rädd".
Synd att du tycker att det är kul att göra tjejer rädda.
Det är ju inte meningen att göra någon rädd... jag gör ju inget annat är går där. Nu är det ju killar som oftast utsätts för våld så egentligen är det jag som borde vara rädd.
SvaraRaderaTanja: Tack. Och ja det där med den påhittade bilden är mycket relevant till mitt inlägg om boken. Du får se till att kika på den, vore kul att höra vad du tycker.
SvaraRaderaAnonym: "Egentligen är det jag som borde vara rädd"
SvaraRaderaBorde någon vara rädd?
Rädd för vad? "Ska" tjejer sluta vara rädd för våldtäkt bara för att killar oftare blir nedslagna?
Får bara en människa åt gången vara rädd? Och hur rimligt är det i så fall att du är den rädde av dig och tjejen - risken att hon spöar ner dig är, enligt statistiken som du pratar om, rätt låg.
Anna: Jag ska försöka. Får se om jag orkar köpa den. Jag är inte så galet intresserad av våldäktsdebatten, egentligen, så det känns som att det kommer dröja innan jag omgorkar läsa och då kommer det vara jävligt Maj 2008 att blogga om den.
Man "borde" vara rädd om rädslan är befogad och den därigenom gör att man undviker fara. Att bli våldtagen av en främling när man är ute och går är trots allt inte särskilt sannolikt. Betydligt större sannolikhet är att råka ut för en trafikolycka men inte är man rädd att röra sig ute i trafiken för det. I exemplet med mig och tjejen är rädslan mer befogad för henne, däremot om jag möter ett aggressivt gäng tonårskillar är det till viss del befogad av mig att hålla mig undan. Nu är ju känslor frikopplade från intellektet så i praktiken är det meningslöst att sitta och säga vad man "borde" vara rädd för.
SvaraRaderaJodå Tanja, nog skulle du ha en chans! Om era respektive mål vore att besegra den andre i slagsmål, så hade du nog små chanser. Ja. Men hur mycket är de genomsnittlige våldtäktsmannen, överfalls- eller bekant, beredd att offra för att kunna genomföra sin våldtäkt? Säkert bra mycket mindre än vad du är beredd att offra för att inte bli våldtagen.
SvaraRaderaKontakt: jag säger inte att jag skulle vara chanslös, absolut inte. Bara att det är väldigt konstigt att med våldsstatistik som stöd påstå att det är den stora starka killen som borde vara rädd i en situation då en kille och en tjej möts i en mörk gränd.
SvaraRaderaJag tycker att det där med "gjort och dealat med" låter missvisande enkelt.
SvaraRaderaNaturligtvis menar jag inte att våldtäkt är lätt att hantera. Bara att det känns som det ofta känns inför någonting jobbigt med oundvikligt. Att det vore najs att få det överstökat.
SvaraRaderajag upplever det precis som du, tanja. jag är inte heller direkt rädd när jag är ute sent, eller på ensliga platser, men det finns alltid med mig som ett faktum- jag är kvinna, och därmed vålttäktsbar.
SvaraRadera