Alla är flickor för Pärlan!

När jag gick på gymnasiet var jag "dalta inte med mig"-feminist. Tillsammans med mina kompisar satt jag och ondgjorde mig över allt tjat om att det inte finns starka flickor i barnböcker. Flickor kan ju identifiera sig med andra figurer än flickor. Och det hade vi förstås rätt i, men det är bara en sida. Den andra sidan kom mer och mer fram när jag senare i livet kom att tänka på hur det egentligen var när jag gick på dagis och i lågstadiet. Att visst levde jag hellre in mig i Jim Hawkins än... öh... hans mamma? Finns det fler kvinnor i Skattkammarön?

Jag minns alla dagisfajter med andra flickor om vem som skulle få vara Pärlan när man lekte Räddningspatrullen. För hon var enda tjejen. Det var alltid fajt om att få vara tjejen när man lekte någonting från TV. Senare i livet har jag upplevt obehaget som uppstår när tjejens ställning i ett i övrigt manligt gäng hotas när en till tjej kommer in.

Pärlan var hur som helst mer värd att slåss för än många andra kvinnliga figurer, för man skulle för en gång skull slippa vara söt och präktig. Jag minns att jag redan som barn ofta kände mig helt desperat när den enda kvinnan som fanns att välja på var så som många vuxna i min omgivning önskade att jag var, och vilket jag ständigt misslyckades med (jag failade dessutom med att vara pojkflicka, snacka om att aldrig få känna igen sig!) - den omvårdande, blåhåriga Malvina i Buratino ger mig fortfarande ångestkväljningar.

Lekar med litterära förlagor såg ut som stereotypa bolagsstyrelser och som flicka fick man vara glad om man över huvud taget släpptes in. Jag minns att mina medsystrar i dagisgruppen försökte övertyga pojkarna om att musen i Tom & Jerry var en hon. Faktafel, fick jag lära mig i efterhand (Jerry är liksom inte ett helt vanligt namn i Ryssland och alla vet ju att utländska tjejnamn ofta slutar med i-ljud), men annars skulle vi ju aldrig få vara med överhuvudtaget. I alla fall i de relevanta delarna, för man lekte liksom inte romantiska sidospår i Tom & Jerry eller De tre musketörerna.

Nu klagade jag på genustrubbel av gammal vana, men naturligtvis fanns andra standardnormer med. Skilsmässa var det inte en jävel som skrev om (utom Krapivin, men jag läste inte Krapivin som liten, tack och lov) och när de väl skrev om var skilsmässa någonting hemskt. Kär blev man i någon av det motsatta könet (enda tjejen i huvudpersonen eller huvudpersonen i enda tjejen, eller kanske huvudpersonen och enda tjejen i varandra). Etc etc etc. Heteronormen oroade jag mig inte över som liten för jag visste ett bra tag inte ens att man kunde vara homo, men det är ingen efterhandskonstruktion när jag säger att jag kände mig exkluderad av de ständiga kärnfamiljsskildringarna.

Det här med exempel skriver jag för att jag har, i diskussioner om barnböcker, ofta hört att barn inte alls är "sådär PK som vuxna" och inte ska utsättas för indoktrinering. Barn kan relatera till vem som helst och bryr sig inte om huvudpersonen är svart eller vit eller grön eller bög. Men tänka sig, jag har massor av otrevliga barndomsminnen som förknippas med stela könsroller och familjenormer i film och böcker. Och jag önskar att allt berodde på att jag växte upp i en mer sexistisk miljö än mina svenska jämnåriga eller att jag läste rätt mycket klassiker, men vi kan nog vara eniga om att kulturen/underhållningen som riktas till barn i dagens Sverige inte är så jävla progressiv hela tiden.

Urrk.

I DN idag kan man läsa två debattartiklar om barnböcker och hur utgivarna kan förhålla sig till att värdera böckerna ur andra synvinklar än konstnärlig kvalitet.

Först Karin Salmson från Vilda Förlag - Våra böcker ökar toleransen.
Sedan replik av Lotta Olsson (Salmssons inlägg är kommentar på hennes uttalanden i Kulturnyheterna) - Propaganda kan inte motverkas med annan propaganda.

Jag kan förstå båda och hejar på Karin Salmsson. Hon uttrycker sig bättre. Hon pratar om normer och värderingar, inte propaganda. Jag ser inte alls hur hennes perspektiv hotar konstnärligheten. "Jag tror inte att man motverkar propaganda med annan propaganda, och skönlitteraturen har en långt större uppgift än att vara propaganda" skriver Olsson och hon verkar missa två för mig självklara punkter. Den ena är att en bok kan uppfylla två krav samtidigt - vara konstnärligt intressant och ideologiskt uppbyggande. Den andra är att all skönlitteratur förmedlar någon sorts budskap, vare sig det är meningen eller ej. Det är alltså inte i sig skadligt för det konstnärliga värdet att ha budskap i böcker, det gäller bara att sköta det väl. Även normala normer kan sabba läsupplevelsen om de används idiotiskt.

Att Olsson använder ordet "propaganda" ser i sammanhanget ut som ett tecken på total brist på argument, likaså att hon spelar ut PK-kortet genom att dra in gamla böcker som innehåller ordet "neger", och att hon försöker få in någon sorts poäng med att barnlitteratur inte ska vara slätstruken (om jag förstår rätt) är ytterst förvirrande. Hon skriver ju själv att "[b]ra litteratur ger både fantastiska skönhetsupplevelser och vilda, spretiga och obekväma bilder av verkligheten. Ibland går den på tvärs med allt vi tror på, ibland flätar den in sig i våra värderingar. ". Ja men då så? Då är det väl fantastiskt att någon anstränger sig för att det ska finnas fler bilder av verkligheten i barnlitteraturen?

För det finns massor av högkvalitativ barnlitteratur som förmedlar gårdagens normer och värderingar, jag ser ingen anledning att slänga gamla böcker bara för att författaren kallar svarta för negrer, i enighet med hur man gjorde när boken skrevs. Men det behövs även böcker som förmedlar dagens normer och värderingar. Och även morgondagens. Det är faktiskt framtiden barnen ska leva i.

Intressant. Andra bloggar om: Karin Salmson, Lotta Olsson, barnböcker, ungdomsböcker, skönlitteratur, normer, värderingar, PK-kortet, propaganda

För övrigt skriver Malin om sexistisk atmosfär och svårigheter med att ange exakta koordinater.