"Skärp dig!"

Bild snodd från bokens hemsida på förlaget.

Jag såg den på Akademibokhandelns genushylla i december och ville ha den där och då, men det blev först förra veckan. Den var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men jag är glad ändå. Det var längesedan jag läste någonting med så högt igenkänningsvärde.

Boken handlar om sexism i tekniska miljöer *zoom* på tekniska utbildningar på högskolor *zoom* en datautbildning i Sverige *zoom* en diskussionstråd som behandlar vissa visor i en sångbok kallad Manualen. Främst gäller diskussionen "Lilla Ida". Erson själv är tveksam till att ha texten till den i boken, eftersom det medför att texten sprids. Jag är lite tveksam till att ha den i bloggen, men väljer det ändå. För att ni ska förstå storheten med första kommentaren som ett inlägg som klagar på visans innehåll får.

När som sädesvätskan rinner nerför magen,
lilla Ida hon var bara 14 år.
Och jag ser på henne att hon är rätt tagen.
När jag smeker upp min kuk mot hennes lår.
Hennes ögon äro fyllda utav smärta.
Hennes matta äro fylld av hennes blod,
Och då tänker jag på gamla horan Bärta
i vars fitta man fick in ett matsalsbord.

Ja, det var alltså texten. En Sara skriver att hon inte vill sjunga om våldtäkt och första svaret i den ganska långa tråden inleds med "Först så måste jag bara ställa frågan hur du kan säga att Lilla Ida handlar om en Våldtäckt. Det är vad jag kan utläsa av texten inte det minsta av våldsinslag i denna visa.". Någonting jag alltid avskytt med den här debatten är hur de som står på Den Yttrandefria Sidan gör sig dummare än vad de är. Det vore en sak att hävda att det faktiskt går att tolka visan annorlunda, men att påstå att han inte kan se våldtäktstiolkningen är nog inte det smidigaste som signaturen Johan har gjort i sitt liv.

Resten av diskussionen (som den intresserade kan läsa här) har vi sett förut. Det är "vadå hon kanske njuter av smärta". Det är "jag har en släkting som dog på Estonia, ska vi förbjuda folk att tala om Estonia?". Det är "tjejer har sjungit den här och andra Phula visor och tyckt de var roliga". Diskussionen är från 1995 (min bedömning, jag tror inte det exakta årtalet står någonstans) och visst handlar boken om tekniska utbildningar, men this could be anywhere. Anytime. Anyone. This could happen to you. För som sagt, boken största styrka i mina ögon var att den fångade upp så mycket jag kände igen.

När Erson skriver om olika mekanismer i mansdominerade miljöer, om hur man anpassar sig som kvinna, om hur man kan försöka påpeka sexismen och hur man bemöts då känner jag igen allt, alla grabbdominerade sammanhang jag varit med i. Hur sexismen osynliggörs, hur man är sexfientlig och saknar humor om man inte skrattar åt precis varje skämt som handlar om att tjejer inte riktigt räknas som människor, hur man så gärna vill vara en av grabbarna, samtidigt som man alltid är tjejen. Hur man skrattar tills det börjar fastna i halsen och "no girls on the Internet" inte är kul längre. Hur grabbarna i bästa fall är välvilligt genusmedvetna för att nästa sekund köra över en med sin manlighet. Hur de blir defensiva när sexismen påpekas.

Nyligen var jag på en föreläsning om mångfald i en sal fullspäckad med just unga lovande teknologer. När föreläsaren beklagade sig över att hon hört att det på KTH sjungs en visa om en man som svänger sin kuk, men inga om fladderfitta kommenterade en manlig teknolog att det (jämställdhetsdebatten?) ibland går för långt när folk börjar "se kön i allt". Man behöver inte ens ha hört visan i fråga för att inse att det inte är så långsökt att "se kön" i en sång om en man som svänger sin kuk. Men visst är det ibland lättare att låtsas inte se det uppenbara.

Är man tjej i mansdominerad miljö tvingas man att göra det förr eller senare. Som kille i mansdominerad miljö löper man mycket lägre risk att öppna ögonen. Och man har all anledning att vara glad - av det jag snappat upp har studentkulturen rensats upp sedan diskussionen om "Lilla Ida" utspelade sig på ett forum vid anonym teknisk högskola i Sverige. Men flickor finns fortfarande inte på internet, tekniska utbildningar har fortfarande betydligt färre tjejer än killar och jag kan fortfarande känna igen mig i Eva Ersons bok.

Jag har inte läst hela boken pärm till pärm, så jag tänker inte sätta mitt liv på att jag inte missat någonting viktigt, men av det jag läst ger boken en mycket bra översikt. Från den stora bilden med idéhisotria, kvinnors och mäns väsenskillnad och varför teknik räknas som männens domän till detaljerad analys av internetdebatten. Erson har åsikter och uttrycker dem ibland, men är noga med att skilja på vad hon tycker som privatperson och vad hon tycker som decent i svenska med genusinriktning. Kort sagt tycker jag att det är en bok som kan klart vara värd en genomläsning, inte minst om man är tjej i grabbdominerad miljö och börjar känna att någonting är off, utan att riktigt kunna se mönster.

Eva Erson
Skärp dig! Språk och kön i utbildningsmiljö
Norstedts Akademiska förlag, 2006
ISBN: 91-7227-461-1
Betyg:
Igenkänningsfaktor: -is -is -ibus -ibus -ebus
Språket: -is -is -ibus

Intressant. Andra bloggar om: eva erson, skärp dig!, skärp dig, språk, kön, utbildning, sexism, sexism på tekniska utbildningar, no girls on the internet, rå men hjärtlig jargong, har du ingen humor eller?