Relationsanarki - mina favoritreaktioner

65%. Yeah right.

Alla i vanliga svenska bloggosfären har väl redan märkt att SvD har skrivit om relationsanarki, en för er som missat - här. Som vanligt är det kommentarerna (i det här fallet twinglylänkarna) man ska läsa för sin dagliga dos av dumhet. Det finns en sammanställning på Sexfakta för er som inte orkar gräva själva.

Min favorittyp av reaktion är "det här skulle aaaaaaldrig funka om folk hade barn".

Den här julen kommer jag fira med mamma, mammas nye pojkvän och hans tre barn från två olika förhållanden, min nyskilda moster och hennes två barn som hon har med en man som har en son som han inte umgås med från ett tidigare äktenskap samt mormor och mormors sambo som har en adopterad vuxen son med en kvinna som han fortfarande är officiellt gift med trots att han har varit sambo med min mormor i femton år. Sedan ska vi sannolikt dra till någon av min sambos föräldrars nya familj.
Alla i den här röran är monogama, utom mig och min sambo.

Är man inte monogam skyddar man förhoppningsvis sig, precis som monopar gör, tills man väljer någon att skaffa barn med och då ser man till att skaffa barn med just den människan. Med dagens vetenskap går det att fastställa faderskap. Vad är problemet? Vad är det som kompliceras av att folk inte är mono? Är barnet framavlat på det vanliga sättet har barnet två biologiska föräldrar som är två ochbiologiska hur man än vänder och vrider på saken. Är barnet adopterat eller inseminerat eller så så är föräldrarna ännu mer fastställda.

Min andra favoritreaktion är antagandet att folk som inte är monogama är inkapabla att känna svartsjuka och är aldrig rädda att förlora nån de gillar.

Typ, varför skulle just vi inte få? Typ, öh, jag har hört att man slipper svartsjuka i monogama förhållanden, för då har man ju lovat att inte vänstra.

En besläktad reaktion är f ö det där med "ooooh lilla polyflikka tror hon har funnit lösningen på alla relationsproblem med det har hon inte!". Och sedan argumenterar man för allt som kan gå snett i en polyrelation. Det är alltid roligare att argumentera mot påhittade motståndarargument.

En tredje favorit är att man blir poly för att slippa hantera svåra känslor, arbeta för sina relationer, utvecklas och mogna.

Det där sägs ofta av folk som några rader tidigare påstår att polyrelationer är för komplicerade för att funka i praktiken. Men, dude, då blir man ju poly för att man gillar utmaningar.
Fast äsch, att man är kär i flera och älskar flera handlar i slutändan alltid om att man vill knulla runt helt ansvarslöst. Det fattar ju vem som helst. Därför är det extra viktigt att tappa hakan när det visar sig att jag är up for grabs, fast jag har sambo och allt.

Avslutningsvis - fjärde favoriten, en vanlig reaktion när jag berättar om mitt förhållande. Det brukar komma efter att jag säger "äta kaka, behålla kaka". Reaktionen är "alltså, jag vill också! fast jag skulle inte vilja att min partner hade det så".

LULZ.

PS. För att förtydliga och utifall nån undrar, jag är inte helt bekväm med allt Andie Nordgren säger, så jag använder inte termen relationsanarki. Jag brukar säga mono och poly, och med mono menar jag typ "två pers har svurit sexuell och romantisk ensamrätt" medan poly är typ allt annat. Gränserna är inte klart definierade, men jag för ingen superseriös debatt här, så ordens intuitiva betydelser räcker.

Intressant! Andra bloggar om: relationsanarki, polygami, monogami, poly, mono, man får hata så många man vill men bara älska en man inte är släkt med, polygama vill bara knulla runt, öppna förhållanden