Din perfekta matchning är förstås inte DIN perfekta matchning

Er som pratar om perfekta pusselbitar vill jag tillägna denna bit av att pusselbitar generellt inte är naturligt monogama.

Jag pratade nyligen med en person som sade sig vara monogam om hur hen kom på att hen var monogam. Det blev ett intressant samtal (eller ja, man kan också uttrycka det som att det blev ett underhållande korsförhör) och personen sade efter en stund att hen ändå tänkte att om man träffade någon som passade en perfekt så skulle man inte vilja vara med någon annan.

Jag svarade då att jag nyligen träffat en person som jag faktiskt verkligen passar väldigt bra ihop med. Och en av sakerna som passar ihop är att båda också vill vara med andra.

Snacket om att man bara inte träffat den rätta än är förstås inte begränsat till ickemonogama. Väldigt många personer som undviker något kön i sitt dejtande får höra att de inte mött den rätta personen av det könet än. Personer som är asexuella får nog höra ungefär motsvarande, lika som personer som inte vill gifta sig i kulturer där giftas är norm.

 

Men jag pratar om icke-monogami för att det är min grej. Och för att det är jag som möter just de här idéerna om att personen som skulle vara helt rätt för mig är en person som är helt rätt för någon annan än mig. För de gångerna jag faktiskt träffat personer som har varit förvånansvärt bra matchningar med mig har det rört sig om personer som även matchade ifråga om att inte önska monorelation.

 

Det här utgår ju såklart från iden om att alla vill innerst inte vill ha en heteromonogam samboenderelation. Och de som inte vill det har bara misslyckats eller inte fått chansen. För givetvis borde man, vid åsynen av den rätta, genast ta chansen att omöjliggöra massor av andra relationer. Att man inte tagit den chansen är beror helt enkelt på att man inte haft turen att få den.

 

Och ni som frågar vad icke-monogama ska göra om de träffar nån de vill ingå monorelation med. Tänk istället på vad monogama ska göra om de får upp intresse för nån annan än sin monopartner. För det är faktiskt ett mycket mer realistiskt scenario.

Tillåta partnern att ligga med andra

Har stött på ett inlägg om att vara den med mindre sexlust, husfridssex, och att ställa upp eller känna skuld. Inget särskilt med just det inlägget, eller inlägget den länkar till, men lyfter fram en grej som jag ofta märker i liknande sammanhang. Jag snackar om detta:

Cissi skriver att hon inte tycker man har någon sexplikt, men undrar samtidigt om man inte har ett slags ansvar och om man inte klarar av att möta sin partner sexuellt…. bör man kanske tillåta partnern att ligga med andra istället då? [originalets fetmarkering] (om man är monogam)

Det här är ju ett av få tillfällen där man i den generella monogama diskursen nämner möjligheten, och det blir så off... För på nåt sätt utgår man plötsligt från underliga premisser. Exempelvis detta att den partnern som har mer lust skulle vilja ligga med andra. Med hela snacket om att "låta" sin partner ligga med andra så låter det ju rätt mycket som att partnern låter bli för att hen inte får. Så mycket för "monogami handlar om att ömsesidigt vilja bara vara med varann".

Ja, och sen är det nån sorts syn på sex som likvärdig aktivitet lite oavsett vem man har det med. Liksom, jaha, okej, du vill ha fem enheter sex och jag kan bara ge dig två. Gå och hämta ut tre enheter sex nån annanstans. Okej? Okej. Alla nöjda?

Dessutom, alltså helt ärligt. Dessa med att sakna sexlust är ju rätt partnerbundet. Att man inte vill ligga med sin monoperson kan ju betyda att man inte vill ligga med just sin monoperson. Så det vore ju kanske vettigt att öppna upp för den med mindre lust. Eller vettigt och vettigt, det är ju i alla fall minst lika logiskt.

Och som icke-monogam blir jag förstås sådär jaa roligt! Kul att mitt sätt att ordna relationer på ses som en lösning på ett problem. Också nice att få frågor typ "varför ligger du med andra, är det för att din kille är dålig i sängen?". Bygger ju på samma idé om icke-monogami som lösning på monogama problem, när man har misslyckats med monogami. En sista utväg. Vore ju nåt om jag började ta upp monogami som en sista utväg i relationer. Okej, du och dina partners bråkar så ofta att ni tror ni kommer göra slut? Testa att dumpa alla partners utom en, få den att dumpa alla sina partners, det kanske hjälper?

Alltså, jag är helt för att icke-monogami kan vara sjukt användbart vid skillnad i sexlust. Men av såååå många olika anledningar tycker jag att det blir rätt kasst att det här sammanhanget är ca enda där man nämner icke-monogami som en möjlighet i annars mononormativa kontexter.