Har ett videospel förändrat ditt liv?

Jag har i många år sett och hört påståenden om att videospel är kultur och konst som bör tas på allvar. Jag har ofta skrattat och fnyst åt sådana påståenden. Jag har ofta önskat att videospel var konst värt namnet, men jag har aldrig sett det. Det har varit svårt att prata om det här med personer som vill att videospel ska räknas som en "riktig" kulturyttring. De blir ofta defensiva, och det blir inte lättare av att jag inte riktigt kunnat definiera vilka krav jag ställer på att kulturyttringar ska räknas som konst.

Men nyligen kom jag på en förklaring jag är bekväm med - konst värd namnet kan förändra en som människa. Konst värt namnet kan följa en genom livet och hjälpa en att förstå sig själv och utvecklas. Jag tänker och tänker, men jag kommer inte på ett enda tillfälle jag hört någon berätta att videospel har förändrat dem som personer, jag har inte hört någon prata om att ett spel har följt med deras själsliga utveckling.

För fem år sedan gick jag genom en passionerad förälskelse. Det var ljuvligt, men också väldigt uppslitande, och jag minns att jag tänkte att jag var tacksam till Majakovskijs kärlekslyrik, för den hade förberett mig på all smärta som kom med det ljuvliga. Under samma period lyckades jag bete mig som en hyfsat anständig människa genom att använda Oscar Francois de Jarjayes från Rosen från Versailles som moralisk kompass, och en scen från samma serie har hjälpt mig att klara av att befinna mig i samma sammanhang som en person jag djupt föraktar.

En scen ur gamla Doktor Zjivago-filmen har blivit mitt sätt att tänka på tolerans och vuxenhet. Min syn på relationer måste ha rötter i Heinleins A Stranger in a Strange Land. Det finns böcker, film och musik jag vänder mig till när jag behöver stöd eller vägledning. Det finns verk som vuxit med mig, det finns verk som jag kan spåra mig själv till. Det här är alltså utöver att vissa verk har lett till att jag träffat viktiga människor, det här handlar inte om kulturen kring verken utan verkens innehåll.

Så det jag undrar är - ni som spelar spel, har ni liknande upplevelser? Har något spel förändrat er som människor? Finns det spel eller figurer som ni känner att ni har vuxit och utvecklats med, eller vars motivation ni förstått bättre med tiden? Har er moral, ideologiska hemvist eller livsåskådning förändrats av ett spel? Berätta!

PS natten till första maj. En frågeformulering som jag har tänkt på som kanske gör det lättare att besvara min förfrågan är kanske typ... Tänk att man ofta säger "du borde [konsumera denna kulturyttring], den kommer att förändra ditt liv", eller typ "personen N borde verkligen [ta till sig kulturyttringen], den skulle förändra henom". Känner ni så om något spel?

Och så är det flera personer som haft invändningar mot den här typ definitionen av konst som jag använder. Jag har tänkt efter mer, men kan ändå inte släppa detta att hela grejen med Konst är att den kan förändra människor. Sen kan det vara svårt att sätta fingret på exakt hur, men ändå.

Slutligen - självklart är spel kultur. Det är inte en diskussionsfråga ens.

Svart ros är ett tecken för sorg, röd ros är ett tecken för kärlek

Assa är en väldigt bra film, tycker jag. Det är därför jag textat den, och tycker att ni ska se den. Den är också första filmen i en trilogi där andra filmen är Svart ros är ett tecken för sorg, röd ros är ett tecken för kärlek. Jag tänkte "fan va ballt, jag har inte sett den och den är av samma team som Assa och heter nåt med rosor - asbra!". Men jag tyckte dessvärre inte om den alls. Jag tänkte upplysa er om det jättetydligt så ni inte försöker få mig att texta den. Den är asjobbig att texta för det är hundra monologer, tal och pretto. Och jag gillar den inte, så glöm det. Om nån hittar en färdig fansubb, länka gärna i kommentarerna.

Jag pratade om den med Anders HJ och han kommenterade att den låter som en typisk andrafilm. Att första filmen gick bra, och så får skaparna för mycket frihet i andra filmen och så blir det bara rörigt. Och det är ungefär som det blir. Det är väldigt daterat, osubtilt politiskt, innehåller en scen om Stalins avföring och är allt som oftast fruktansvärt pretto, och inte på det charmiga gymnasieintellektuella sättet som Assa är. Mer på ett kollageigt "nu ska vi minsann få med allt och bryta alla ramar"-sättet. Vissa scener berörde, men som helhet funkade det inte för mig, och jag vågar säga att det inte bara är en fråga om min subjektiva smak utan även om verkets objektiva kvalitets och tidsbeständighet.

Dock är Svart ros... välspelad och snygg, så den som inte är helt avtänd kan ladda ner den härifrån, nummer 5415 och 5416. De som inte pallar se kan läsa min sammanfattning av handlingen (markera den vita texten nedan) eller titta på stillbilder från filmen. Bara den biten räcker rätt bra.

HANDLING BÖRJAR HÄR Alexandra är ung kvinna från fin familj vars föräldrar tycker att hon ska plugga och låser in henne i ett rum. Hon rymmer för att träffa sin äldre gifte pojkvän Vladimir. På rymmen hamnar hon hos Mitja - en femtonårig pojke som bor själv då hans båda föräldrar är borta/döda. Hans morfar var dock i vita armén under inbördeskriget och bor nu i Frankrike som han skickar brev och presenter från. Mitja bor med Tolik som eventuellt är galen, och har en god man som ser efter honom litegrann. Sen blir det en massa tokiga scener och så plötsligt visar det sig att Alexandra är gravid, till sina fina föräldrars stora förskräckelse. Dessutom visar det sig att barnet är inte Vladimirs utan Mitjas. Men Mitjas morfar har just dött och lämnat mångmiljonarv, så Alexandra och Mitja gifter sig, och alla får dyra kläder, och Mitja blir döpt. HANDLING SLUTAR HÄR, MEN DET ÄR INTE SOM ATT NPN BLEV KLOKARE AV DEN

Nu stillbilder.