Ring Around the Sun

Det finns en SF-författare som heter Clifford Simak. Jag läste en del av honom när jag bokslukade i mellan- och högstadieåldern. Om jag inte minns helt åt skogen fel har han skrivit en bok som heter Ring Around the Sun som handlar om blaha blaha parallella jordar blaha nåt mer och att utomjordingar som ogillar hur jordmänniskor sköter sitt samhälle saboterar samhället genom att på marknaden introducera eviga versioner av varor som normalt behöver fyllas på - som glödlampor och rakblad.

Jag kan inte direkt säga att Simaks böcker lämnade något större avtryck på mitt psyke, förutom just den boken när jag befinner mig i sådana djupt intima sammanhang som hos gynekologen. För det är då jag tänker på den och så spyr jag mental galla över att människor som blint tror på att kapitalistisk darwinism leder till att bra produkter som konsumenter vill ha kommer helt oproblematiskt och naturligt vaskas fram genom efterfrågan. För det finns faktiskt, på riktigt, episka puckon som på fullt allvar tror att världen är så enkel som att konsumenter väljer det som gagnar dem och efterfrågan är king. Utan att komma ihåg att om man nu ska prata kapitalism för tredjeklassare rör det sig faktiskt om tillgång och efterfrågan. Och liksom hela grejen med att vinstdrivande företag inte har kundens bästa som mål, oavsett vad de säger i sin slogan. Och liksom hela grejen med tillgång på information och tillgång till informationskanaler.

Jag tänker på sånt när jag är i gynekologrelaterade miljöer för att där ligger det broschyrer om preventivmedel som hoppsan alla råkar vara p-piller, och där jobbar en massa i övrigt kompetent personal som får sin första upplysning om menskopp av mig.

Första gången jag hörde talas om menskopp var på MyVag, det verkade vara värsta grejen. Jag skaffade min för tre år sedan. En kompis flyttade nyligen in i mitt bostadsomrpde och jag skulle handla allt som hör en ny lägenhet till på lokala Vi. Hon behövde tamponger. Jag visste inte var hyllan med mensskydd låg. Jag hoppas att mina läsare förstår hur stort och magiskt det är.

Numera skaffar fler och fler menskopp, men det verkar fortfarande vara genom alternativa informationskanaler mina menssystrar får reda på att någonting sådant över huvud taget finns. Bloggar, internet, kanske någon amerikansk feministtidskrift eller miljömuppsammanhang. Inte tjejtidningar, inte skola, inte gynmottagning eller Apoteket eller reklam på TV.

En menskopp kostar ungefär trehundra spänn och den kortaste garantitiden jag har sett på en har varit 8 år. Menskopp är episkt överlägsen ungefär allt annat i branschen (om man tål att stoppa in saker i slidan, vill säga). Det känns inte allt för långsökt att misstänka att en anledning till varför så få har hört talas om menkopp är att det är ett alltför vinnande koncept - om jag var ett företag skulle jag nog snarare satsa på att kränga engångsprodukter än någonting som håller en kvinnas hela fertila liv.
I mina vidare utläggningar kommer jag få assistans av broschyren Myter och fakta om p-piller som jag har fått tag på på en gynmottagning. Hoppas att Bayer Schering Pharma inte tar illa upp. Om ni gillar den kan ni beställa en likadan på femalelife.se.

När jag satte in kopparspiral var det inte för att jag var galen och principiell motståndare till främmande hormoner i min kropp, utan för att jag tänkte att det vore puckat att inte kolla om jag kunde slippa det. Dessutom kändes det lockande att fixa 5-10 års preventivmedel i ett gynbesök. Och se, det gick.

(Okej, nu ska jag visa att jag är trovärdig debattör genom att motsäga mig själv lite. Jag hört att det är bra diskussionsknep som får alla att tro att man är ödmjuk.
Efter att man har installerat spiral är det viktigt att då och då kolla att den sitter där den ska. Det har jag aldrig gjort. Det borde jag ha gjort, det tycker i alla fall barnmorskan som häromveckan skulle kolla om den satt rätt och upptäckte att jag har slarvat bort den helt. Jag ska få göra ordentligt ultraljud snart för att se om spiralen inte har trotsat alla naturlagar och vandrat ut nånstans i kroppen, men det mest sannolika är att jag har blödit ut den. Nu tror jag i alla fall på det de sa om att det gör ont att sätta in spiral, men inte att ta ut den - jag märkte ju verkligen inte när den försvann.
Så ni alla som har kopparpimpat era livmödrar - kolla att eländet sitter där det ska efter att ni haft mens. Det var sjukt pinsamt att först hävda att man hade en för att sedan inte leverera.)

Den första sidan från broschyren är rätt typisk för den här typen av p-pillerinfo, att genast börja prata om uppfattningar som lever sedan 60-talet. Jag känner, ärligt talat, inte riktigt igen mig i den bilden, de uppfattningar om p-piller jag har mest hört om att allmänheter har är inte riktigt på den skalan. Jag känner däremot verkligen igen mig i motsvarande bild av kopparspiral, fler än en välbildad människa har reagerad med "kan du ha det? Jag trodde bara kvinnor som fött barn kunde ha spiral" när jag berättat om min. När man kollar information om preventivmedel och läser om spiral står det ofta att det är vanligast att man sätter in det på kvinnor som har fött, och det är det säkert. Med tanke på att ingen någonsin berättar att kvinnor som inte fött kan ha spiral, vem skulle komma på tanken att spontant fråga om det är en lämplig preventivmetod när man sitter på en mottagning med en barnmorska som man tror har koll?

Nä, seriöst. Typiskt prevmedelbesök i mitt liv: Jag är på nån mottagning och ba "jag vill ha nåt annat än kondom". Och hon ba "har du provat p-piller?". Och jag ba "ja, jag fick lite biverkningar jag ogillade". Och hon ba "vill du prova en annan sort?". Hade jag inte tillbringat halva min ungdom surfande sexinfo på nätet hade jag ju lätt sett det som att det inte finns andra alternativ än p-piller (eller jo - p-stav). Nu är jag lika påläst som vänligt och bestämd, och jag fick min spiral helt utan tjafs, men det är vad jag vet inget som spontant föreslås så värst ofta. Förslaget att byta p-piller är däremot en klassiker. Broschyrerna i väntrummet brukar förmedla samma p-pillerhegemoniska världsbild. Och det är bara så sorgligt.

De här fyra (av broschyrens sju) uppslagen är mest här för att vara lite representativa i största allmänhet. Jag gillar verkligen sättet som viktökning och minskad sexlust behandlas på - nejnej, och du kanske t o m blir kåt och smal! För att inte nämna att dagens p-piller är inte bara preventivmetod utan även acnebekämpningsmedel! Använd kondom, förresten.

Jag tycker i och för sig att punkten "låna p-piller" är lite extra intressant. SUDDENLY! Personliga p-piller. Mycket personliga, till och med.

Nu menar jag inte att låta som att inlägget går ut på att tokdissa p-pillret och superhajpa spiralen. Jag tycker bara att det är fruktansvärt synd att hur pass kända, missuppfattningstyngda och fästa i det allmänna medvetandet dessa preventivmedel är inte riktigt står i proportion till hur bra de är som preventivmedel. För hade man gått fram till randomkvinnor och helt förutsättningslöst bett dem att välja mellan hormonfri p-metod som räcker i 5-10 år och en hormonell p-metod som man måste tänka på varje dag hade nog fler varit nyfikna på den första än om kvinnorna fått välja mellan spiral (som man väl bara kan ha om man fött barn) och p-piller (som alla har).

Hållbarare och miljövänligare. Besparar en massor med tid och huvudbry för att man inte behöver oroa sig för att ha glömt p-pillerkartan hemma eller fått slut på tamponger mitt i natten. Ingen oöverkomplig införskaffningskostnad (kopparspiral är gratis att sätta in) och massor av vinst i längden. Nog är världen inte så enkel som bra produkt = alla köper den.

Det här är intressant tycker jag som numera kan kallas slarvfitta, bokstavligen. Läs även andra bloggares åsikter om p-piller, kopparspiral, menskopp, preventivmedel, mensskydd, tampong, slarvfitta, sådan är kapitalismen, information, information är makt

Antichrist - lite övertolkning , men ändå

Jag ville helt galet mycket se von Triers Antichrist tills jag fick höra att man får se en kvinna klipper av sin klitoris med en rostig sax. Sen ville jag inte längre. Inte av ideologiska skäl, utan för att AJ SOM FAN. Det har inte stoppat mig från att smått hänga med i Antichrist-debatten (i andra kretsar skulle ordet "wank" användas snarare än "debatt", nåja) i DN. Jag tror den börjar här och sen finns det länkar till fler inlägg. Jag har lite svårt och förstå varför DN har fått för sig att det är bra att ge så mycket utrymme till en sådan uppvisning i folk som pratar förbi varandra, men det är säkert bra.

Att jag över huvudtaget skriver om det beror på det senaste, tror jag, inlägget. Skrivet av Christian Braad Thomsen (filmregissör och författare till biografier över Fassbinder och Hitchcock). Det är följande del jag fastnat för.

”Feministerna” bekräftade Hollywoods förenklade världsbild och efterlyste kvinnliga hjältar av John Waynes snitt, me­dan vi andra önskade John Wayne åt pepparn eftersom vi hade en annan världsbild.

Hela filmhistorien igenom har män framställts som cowboys, gangstrar, våldtäktsmän och mördare utan att vi för den skull har protesterat å könets vägnar.

- här

För det första motsäger han ju sig själv litegrann med att å ena sidan prata om att "vi andra" (artikelförfattaren är sjukt duktig på att via) hade invändningar mot John Wayne och å andra sidan hävda att "vi" inte protesterade.

Men det är framför allt det sista citerade stycket som jag vill belysa. Hade jag bara sett det som argument i den här artikeln hade jag inte brytt mig nämnvärt, men den låter lite för mycket som en av de vanligare argument som ska framställa feminister som paranoida hysterikor. Ni vet, "ni (feminist)kvinnor gnäller för minsta lilla, men vi män har aldrig protesterat".

FYI, det är inte en dygd att hålla käften och inte påpeka att någonting är fel. Det är absolut inget som ska låta som en bra sak, det är inget att vara stolt över. Att mansrollen inte har ifrågasatts och diskuterats offentligt lika mycket som kvinnorollen, och att män inte har engagerat sig i jämställdhetsfrågor i samma utsträckning som kvinnor är väldigt väldigt kasst. Det betyder inte att kvinnor också ska bita ihop och stå ut, det betyder att män är högst välkomna att joina.

Nu menar jag förstås inte att män eller kvinnor aldrig ska framställas på ett visst sätt på film, men den här diskussionen handlar väl i slutändan inte om enskilda fall utan mönster - även om debatten har just Antichrist som tema handlade ursprungsinlägget om von Triers samlade produktion - och att påpeka att man inte protesterat mot stereotyper utan att reflektera att man på det sättet försvårade för kommande generationer människor som måste förhålla sig till genusschablonerna, det är liksom inte helt min kopp te.

Ordning!

It's all over the blogosphere, men utifall någon missat.

Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm uppskattar att rättssäkerhetsaspekten betonas.

[...]

– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.

-SvD

Bra jobbat, grabben, bra jobbat.

Inside and outside

Jag gick i Prideparaden i år, andra året i rad. Egentligen enbart för att jag är med i Sommarorkestern (Stockholms studentorkestrar spelar och dansar tillsammans under sommaren) och Sommarorkestern går med i Prideparaden. Annars hade jag nog bara tittat på. Jag har ingenting emot paraden eller Pride, men jag är rätt ointresserad. Jag tycker att det är någonstans lite underligt.

Det angår ju mig...
För jag haft min beskärda del av queerhet och normöverskridning. Under puberteten var jag väldigt obekväm med att bli kvinna, använde gärna manliga attribut i klädseln (jag hade slips på ett klassfoto i sjuan, och det var inte mainstream nånstans då) utan att för den delen vilja bli av med mina bröst eller klippa av mitt superlånga hår, och var fast besluten att ändra namn till könsneutralt. Jag har faktiskt inte tänkt på det på sjukt länge, för det var en så naturlig sak för mig och könsidentiteten var dessutom inte det mest påtagliga av mina 99 problems, på den tiden hade jag en hel del annan identitetstjafs att lösa.
Även om jag har i praktiken varit väldit hetero, har tanken på att jag bara skulle hålla mig till killar aldrig slagit mig när jag tänkt på frågan. Jag tror det är lite av en kompiskretsgrej - jag har alltid umgåtts i, ur den synpunkten, "normala" kretsar och då är det ju statistiskt logiskt att det lätt blir så att man lever hetero. Kär i och tänd på kvinnor har jag varit. Men det är faktiskt först det senaste året som jag har tänkt "oj, jag kanske är hetero" och känslan det har väckt är nog mest "jaha, intresseklubben antecknar".
Och så hela fuck-konventionella-manusrelationer-grejen, förstås.

Men jag har ändå aldrig känt för att ansluta mig till någon grupp och engagera mig i det där.

Jag är ju aktivist...
Samtidigt skulle man ljuga eller bara råka säga fel om man sade att jag inte engagerar mig. Jag har alltid varit intresserad av diskussioner i ämnet, jag bloggar, jag har snackat icke-monogami i media. Det senare är i och för sig någonting som jag aldrig tyckt var särskit intressant eller särskilt jag. Att skriva om sådant på Internet, däremot, det har alltid känts väldigt jag. Både i "jämställda" samtal som forum, och i mer "ensidiga" samtal som blogg. Jag har aldrig sett blogg som "jag skriker och ni lyssnar", utan som mitt fucking forum där jag sätter agendan för vad det snackas om och får inleda med att tala hur mycket jag vill från vilket perspektiv jag vill, men det skulle vara poänglöst om ingen svarade.

Men jag har aldrig känt någon som helst lust att marschera under banderoll med "stolta [vadnu]" på, oavsett hur stolt och öppen jag är med ämnet. Och "ingen lust" är ändå det mest positiva jag känner inför tanken, sen går det mot motvilja i olika grader.

Och jag är inte sån där självförhärligande OMG-individualist heller...
Jag tycker inte om att skylta med normavvikelser, jag tyckte aldrig riktigt om att vara i media som tjejen-som-är-poly, det kändes alltid åt cirkusdjurhållet. Samtidigt har jag inget intresse av att dölja sådant och jag är nog egentligen mer av en vardagsdemonstrant. Sån där som orkar avvika på fikarasten och vara jobbig med "eller hon" eller att faktiskt undra vad folk hade för trohetsöverenskommelse i relationen som diskuteras. Hade jag varit i homosexuell romantisk relation hade jag varit en sån där som jämt måste berätta om sin sexualitet, medan vi heterosexuella inte känner nåt behov av att skylta. Jag tycker jag gör väldigt mycket nytta så, om man ska snacka normbelysningsnytta. Det låter väldigt "jag tror på individen och på riktigt tror att jag är helt utanför sammanhang och att alla andra också är det" (relevant inlägg), men jag är ju inte sån. Jag tycker det är viktigt att tala om strukturer och tänka i grupper och organisera sig (utan att glömma att individen faktiskt kan agera), jag tycker det är bra att andra marscherar med banderoller och visar upp sig i egenskap av normavvikare. Men jag vill inte. Jag tycker det är oerhört viktigt att visa även för dem som inte redan är frälsta/medvetna att "det här går också" och därför är det viktigt med parad och viktigt med cirkusdjur i media. Me jag vill inte.

Vill inte vill inte vill inte.

Men...
Jag har svårt att sätta fingret på vad får mig att känna så pass do not want. Jag vill verkligen inte framstå som en "ni kan inte sätta mig i ett fack, motherfackers!!!", men jag har aldrig gillat grupper med stark vi-känsla och massor av normer som gäller saker som inte är den uttalade gemensamma faktorn i gruppen. Typ att man klär sig på ett visst sätt fast subkulturen inte handlar om kläder, det är en massiv turn-off.
Samtidigt har det inte stoppat mig från att vara manganördsaktiv eller studentorkestermänniska. Å andra sidan är det trots snacket om "PQ är som en andra familj" som jag stannade kvar i PromenadorQuestern, inte för det.
Det har alltid känts som att normavvikande grupper har sina normer (eller känts och känts, klart de har) och att de skulle kännas ännu snävare än de vanliga, kanske på det sättet som Elin skriver om här, eller på det som VSASS-Hanna skriver om här. Det har på något sätt alltid känts bekvämare att handla i den så att säga vanliga världen med handlingsutrymmesutvidgande etiketten "Tanja är konstig" än att riskera att vara konstig på fel sätt.
Jag kanske helt enkelt tycker mer om att definiera mig som någonting jag inte är än som någonting jag är, det är liksom mer brett och fritt att säga"jag venne riktigt, men jag är i alla fall inte en sån" än "jag är sån".

Det här har malt i mitt huvud i många år nu och jag kan inte sluta undra varför jag inte vill, och varför det stör mig litegrann att jag inte vill.

Nu när jag skrivit såhär långt får det fan ta och vara intressant. Läs även andra bloggares åsikter om normer, grupper, outsiders, individualism, pride, prideparaden, identitet

Så 2008. Så 1800-tal. Så stenåldern.

Genom Johanna Sjödin (som jag läser ofta) har jag hittat ett inlägg av Henric Grubbström (som jag läser ibland, så jag skulle hittat det förr eller senare) som jag tyckte var intressant. Jag har inte tillräcklig koll på bloggosfären (jaja) för att kunna säga om jag helt håller med om analysen, men nog känner jag igen beteendet. Sexradikalism = att unga kvinnor ska ha rätt att vika ut sig på Intrawebs så att äldre män kan evolutionstända på dem. Tycker man att porr och kommersiellt sex är det minsta problematiska är man (statsfeministisk) torrfitta. Nog har jag hört det Grubbström skriver om, jag vet bara inte riktigt hur stort och hegemoniskt det är. Jag är lite för Internetgammal för att fortfarande tycka det är nån poäng med att läsa såna bloggar for the lulz.

Det påminde mig om en grej just Johanna Sjödin skrev på den tiden bloggosfären pratade om övergreppet på Blondinbella.

Röd Libertarian hyllar Blondinbella. Han är den enda av sexradikala bloggare (förutom Tanja Suhinina och kanske någon till) som skriver ut att Isabella Löwengrip inte har sig själv att skylla. När alla andra skriver att kvinnor har rätt till sin egen sexualitet förstår jag inte vad de menar när de i nästa sekund hävdar att Löwengrip har ansvar för det som ägde rum. Vad vill ni?

- här

Jag kom ihåg stycket för att 1) det värmde, och 2) det handlade om någonting som jag minns blev så uppenbart just då.

När ens liv är något klyschigare än "Avatar - the Last Airbender"

Jag var mobbad som liten. Förstås. Alla coola var mobbade som små. Det bekymrade inte mig sådär värst mycket, eftersom när man är liten tror man att det som händer en är normalt och det enda möjliga. Det var när jag kom till skolan i Sverige som jag fattade att det kunde existera helt normala skolor där det inte ingick att få spö typ dagligen. Det tog många år till innan jag kopplade att alla inte fick spö typ dagligen, utan att jag faktiskt hade lite extra tur på området. Det tog ytterligare några år innan jag insåg hur sanktionerat av vuxenvärlden det var.

Nåja. Eftersom det för mig var en lika naturlig del av uppväxten som att man växte ur sina kläder eller att man lärde sig skriva tänkte jag inte så mycket på mobbningsepisoderna först jag var 19-20 och började fatta att shiiit, det var ganska omfattande. Det intressanta när minnena började komma tillbaka (jag menar nu inte att jag hade bortträngt saker och ojojoj, utan mer att de var sådär förmedvetna) var hur filmiska dessa episoder var. Inte att undra på att mycket kreativt folk gör nåt på temat hur de var små och mobbade - man har ju ett färdigt manus, bara man minns det!

Jag tror förresten inte att mina minnen är så filmiska för att mitt minne är färgat av alla filmer jag sett, utan mest för att all mobbning ser ungefär likadant ut och man har sett tusen liknande situationer på film att känna igen sitt livs historia.

Ta till exempel det här. Jag går i trean-fyran och vi har gympa tills klockan är någonting och klassen ska till skolsköterskan på läkarundersökning. Klassen går med läraren, men jag hamnar lite efter för jag måste knyta ett skosnöre och sätter mig på bänken. Tre i klassen märker det och stannar också kvar. De ställer sig i en halvcirkel rut mig och sparkar på mig samtidigt som de säger nåt, jag minns inte vad men säkert nåt om att Suhinina ska sluta tro att hon är nåt. Att Suhinina trodde att hon var nåt var det som officiellt gjorde det legitimt att ge sig på mig. Ledaren står i mitten och sparkar mest. Jag knyter skorna och tänker på att inte gråta. Jag tror jag lyckas. Jag minns inte.

Visst var det ganska igenkännbart från popkulturen? Hela arrangemanget med tre som står i halvcirkel, med ledaren i mitten? De var ingen fast grupp, men han i mitten var lite av klassens alfahane och en av mina värsta plågoandar.

Han var förresten gympalärarens son.

Och här är anledningen till varför jag skriver om det här. Jag har nyligen fått reda på den största ironiska popkulturklyschan i den här historien. Grabben är vuxen nu. Grabben har utbildat sig och jobbar. Grabben jobbar som polis.

När vi ändå pratar min barndom, nu ska vi leka "hitta Tanja". Tips: leken skulle också kunna heta "hitta Suhinina som tror att hon är nåt".
Gympalärarens son är tvåa från vänster i översta raden.

Intressant, men vi har hört det förr. Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, barndom, ironi, klyschor, popkultur