Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina

Forskningsskolan del 2 - forskningsfrågan

2012-01-23T21:35:00.006+01:00

Första steget i en idealiserad forskningsprocess är forskningsfrågan. Helt enkelt frågan ens studie vill svara på.

Jag kommer förresten vara ganska liberal med vad jag menar med forskning och studier. Jag kommer fritt röra mig från forskare på företag, till C-uppsatser, till Familjelivs mammaenkät. Hoppas det är okej med er.

Hur som helst, jag ska börja med forskningsfrågan, och det finns några saker man kan fundera på i sammanhanget.

Frågan ställs inte i tomma intet. Man börjar nog sällan en studie utan att på förhand ha aningar om hur det kommer att fungera. Man måste få idén från nånstans, ha vissa tidigare idéer som pekar åt att det är rimligt att ställa den här frågan, och rimligt att ana att man kan få ett tillfredsställande svar. Vad som studeras beror alltså till stor del på det man redan vet och vilken föreställningsvärld man befinner sig i.

En gång i tiden tyckte man till exempel att huvudets form hade med olika personliga egenskaper att göra. Till exempel intelligens, eller hur benägen man var att bli kriminell. Dessutom var det viktigt med att människor av olika raser var olika. Därför var det i det samhället rimligt att studera olika folkslags huvuden med måttband för att på det sättet hitta skillnader i folkkaraktär. Jag har svår att se en student i dagens Sverige skriva examensuppsats där han testar korrelation mellan folks pannbredd och poäng på IQ-test.

Ett annat favoritexempel är Masters & Johnsons studie som ledde till fyrstegsmodellen av sexuell respons (den kommer jag nog med nöje använda som exempel i framtiden med, så läs gärna på). En av deras utgångspunkter var att hitta the human sexual response cycle. De antog alltså redan från början att det finns ett grundläggande universellt sexuellt förlopp.

Vad man utgår ifrån är viktigt för vad man finner.

Och lika viktigt kan det vara med vad man inte tror på. Äldres sexualitet är exempelvis ett område som ofta har försummats när man undersökt sexualitet. Man har helt enkelt antagit att äldre inte har en sådan, och därför inte heller inkluderat dem i exempelvis enkätstudier. För varje gång som äldre inte räknas blir det svårare att hitta tidigare forskningsunderlag för att få uppslag och idéer till nya saker att undersöka.

Och det var allt för idag! Men det kommer mer... i nästa avsnitt av forsknigsskolan!

Forskningsskolan del 1 - programförklaring

2012-01-22T17:07:00.001+01:00

Jag har sedan länge velat skriva ett inläggsserie om forskning. Nu ska jag börja med det. Får se hur det går, ni vet ju att inläggsserier är kanske inte min starkaste sida. Jag börjar, sen tar jag evighetslånga pauser. Men här tänkte jag att jag satsar på att skriva hellre ofta och kort än ibland och tl;dr.

Varför vill jag göra det? Jo, jag tänker såhär. Forskningsresultat är ett vanligt inslag i media. Tänk på alla löpsedlar som börjar med "NYA RÖN", eller "FORSKARNA:". Många artiklar om sex eller könsskillnader grundas i någon studie som skribenten vagt refererar till. Läser man tidningar eller ser på teve stöter man alltså dagligen på vad som kan kallas för populärvetenskap.

Att media gillar att hänvisa till studier och experter är rimligt - det ger artikeln trovärdighet. Det är ju inte ett dyft konstigt heller att läsare ser auktoriteter som Vetenskapsmän, Experter och Forskare som auktoriteter - man kan ju inte forska fram all fakta om världen själv och nån ska man lita på. Utan den tilliten hade man inte lärt sig så mycket alls.

Men så ska man ju vara kritisk också, för det är så många steg det kan bli fel på. Eller kanske inte ens fel, utan missförstånd. Förenklingar. Ofta är själva forskningsrapporten nyanserad och tar upp eventuellt problematiska områden, men media snappar upp nåt fynd och sanningförklarar det genom "ny forskning säger...". Jag vill göra det lite enklare att vara källkritisk.

Det jag bloggar kommer inte vara nytt för dem som läst forskningsmetodik. Men jag tänker att inte alla har gjort det. Och de som har gjort det har inte nödvändigtvis varit vakna föreläsningarna igenom. Metod är inte alltid så roligt om man inte uppenbart ser relevansen. Jag ska försöka göra det roligt och relevant. För jag vill att mina inlägg ska göra det lättare för dem som läser att kunna vara källkritiska nästa gång de läser en kvällstidningsåtergivning av någonting som forskare har sagt.

Jag kommer utgå från psykologisk forskning för att det är det jag kan mest, men jag tror att det jag kommer skriva även kommer kunna användas på andra vetenskaper. Jag hoppas på spännande kommentarsdiskussioner! Det brukar vara halva poängen med inläggen, och jag lär mig massor själv.

Så typ strax kommer jag börja med första egentliga inlägget. Länkar till alla kommer här:

Forskningsfrågan

KBT & Poly VIII

2012-01-16T21:13:00.000+01:00

Det här är sista delen i inläggsserien om KBT och poly. Åtta inlägg har det blivit sen i somras. Jag orkar inte länka, men sök "KBR & poly" i bloggen så hittar ni alla. Idag ska jag skriva om styrkor och svagheter man kan tänka sig finns i polyrelationer jämfört med monodito. Och så källor, de jag använde i original-powerpointen. För det här var ju ett skolarbete från början.

Svargheter och styrkor - öppenhet och kommunikation

Man behöver inte vara poly för att ha öppen kommunikation, men det är svårt att vara poly utan att ha det. Eftersom det underförstådda är monorelationer måste man i princip öppna munnen och säga hur man vill ha det, om man vill ha annat. Och det är jättebra. Det är sällan det är dåligt att kunna berätta hur man vill ha det och kommunicera om ramarna i en relation.

Men det finns en potentiell fälla i att tänka att öppenhet om andra relationer är öppenhet i allt. Jag tror att man lätt tänker att eftersom relationer med andra är största hotet mot en given relation, så måste det vara så att om man kan prata om sex eller kärlek med andra, så kan man prata om allt. Men öppenhet har ingen självklar rangordning. Man kan vara hur öppen som helst om en sak, och ändå ha tabun och ämnen man inte talar om Som terapeut får man vara uppmärksam. Den totala öppenheten kan vara mindre allomfattande än man först tror.

Svagheter och styrkor - svartsjuka

Som jag har uppfattat med är attityden till svartsjuka i polykretsar ofta ovanligt hälsosam. Svartsjuka är en känsla som finns, men som man ska kunna hantera. Ungefär som man i övriga livet förväntas kunna hantera ilska. Jag tycker ofta att svartsjuka har en särställning bland känslor, och tycker att det är sunt att betrakta den som en av de känslorna som är jobbiga, men som man kan leva med.

Som terapeut ska man vara försiktig här, tycker jag. Man kan lätt hamna i att tänka att om klienten har svartsjukeproblem så ska hen inte leva poly. Eller tvärtom, att man kan hamna i "PK-fällan" och absolut aldrig ta upp valet att leva poly. Som terapeut ska man inte vara feg. Samtidigt är man som polyperson van att bli ifrågasatt och kan tappa förtroendet för terapeuten om hen (när man anförtrott sig så mycket) plötsligt börjar ifrågasätta ens relationsval. Det gäller förstås inte bara svartsjukeproblem, men det är ett sammanhang där det lätt kan uppstå läge för en sådan avvägning.

Svagheter och styrkor - många bollar i luften

Jag tror att det kan vara praktiskt svårare att ha flera parallella relationer än en. Man kanske sover på olika ställen, man måste planera småsaker i sitt liv längre i förväg, det blir pussligare vardagspussel att pussla. Det kanske inte är något problem om livet ändå funkar bra och man har resurser att hantera den extra stressen. Men om ens resurser minskar (man kanske blir deppig, jobbet kanske blir mer krävande, taket kanske börjar läcka, man har skaffat barn) kan det bli problem. Man kan behöva tänka om lite i hur man hanterar relationerna, rent praktiskt, men även känslomässigt. Normalt hade man kanske "råd" med stressen en sekundärpartner medförde för att man hade de resurserna, men nu är det inte så länge.

Så man kanske får dumpa sekundärpartnern. Eller skaffa en almanacka och lära sig att tidsplanera bättre. Dålig teknik i hur man organiserar sitt liv är verkligen någonting en terapeut skulle kunna hjälpa en med. Och så givetvis det där med att bara hitta källan till stressen. Klienten kanske inte alls söker för relationsproblem, klienten kanske söker för diffusa magsmärtor och sömnsvårigheter. Då gäller det att kunna hitta vad som kan tänkas utlösa det.

Och samtidigt är det ju också en fördel att ha flera nära relationer. Och det kan vara en fördel att ha flera partners också i stressiga tider. När en relation krisar kan man hämta styrka i de andra. När man själv mår dåligt och är asjobbig finns det flera personer som delar på bördan, så att de orkar. Och man behöver inte själv axla hela ansvaret för en människa. Man kanske inte stannar i en dålig relation för att den man ändå älskar inte ska bli lämnad ensam. Man kanske inte behöver tära på ett förhållande för att man själv och partnern har så olika intressen - dejtar man flera kan man åka på festival med den ena och vara huslig med den andra.

Som poly kan man komma ifrån allt eller inget-tänket som präglar idén om monogami. Personer som tycker att äktenskapets bojor är allt för skrämmande behöver inte helt välja bort intimitet och långa förhållanden. Mono är inte en lösning för alla.

Källor

Såhär ett halvår senare har jag noll minnen av vilka delar jag fick ur vad. Men här är uppenbarligen källorna till presentationen.

Acceptance and change in couple therapy (Neil S. Jacobson och Andrew Christensen)

Cognitive-Behavoural Therapies with Lesbian, Gay and Bisexual Clients (Christopher R. Martell, Steven A. Safren och Stacey E. Prince)

What Psychology Professionals Should Know About Polyamory (ugiven av National Coalition for Sexual Freedom (USA). Finns att ladda ned som pdf.)

Läsa mer om polyamori

The Ethical Slut (Dossie Easton och Catherine A. Liszt)

Opening up (Tristan Taormino)

Polyheart.se (ett svenskt polyforum på internet)

Andie.se (webbsida om relationsanarki)

Tack!

Tack för att ni läste och kommenterade! Det har blivit många spännande diskussioner, och jag är glad att ni uppskattade det jag skrev.

***

Jag skrev ett inlägg tidigare idag, kolla om ni missat!

Ottars nya dutterexpert

2012-01-16T19:56:00.002+01:00

På den tredje jobbveckan verkar jag börja vakna till och orka göra annat än jobba, sova, och se på Sveriges Mästerkock. Och det är bra det, för det är dags för mig att börja med ett frilansprojekt som jag hintat om förut.

Jag ska sexologiblogga på Ottars hemsida! Sweet, va? Jag tycker det, i alla fall. Till att börja med blir det ett inlägg varannan vecka, och tanken är att jag ska bidra med sexologi, så det blir lite mer av den varan bland all sexualpolitik.

Givetvis är jag i sånt där tillstånd där man vill blogga om allt och inget samtidigt. Liksom, hjälp, hur börjar man? Därför tänker jag nu utnyttja att jag har bästa läsarna nånsin. Vad tycker ni? Vad skulle ni skriva om, om ni var jag? Eller vad skulle ni gilla att en vacker dag upptäcka på Ottarbloggen? Jag tänker att eftersom jag når ut till ny publik kan jag gärna skriva om saker jag skrivit om förut (fast på nya sätt, såklart). Så säg till om det finns inlägg ni tycker tål att upprepas! Kommentarer uppskattas som fan!

Ett par saker till.

För det första får ni hemskt gärna sparka lite på Vecka 6, så den lever.

För den andra får ni hemskt gärna delta i studien jag petar med på jobbet.

För det tredje vill jag ha tips på outfitbloggar med fokus på business/kontor/powersuit. Jag har ju levt i svarta klänningar och vintage, och jag kan mismatcha hur quirky som helst, men jag vill faktiskt va snyggt klädd på jobbet med! Har all uppfattning om hur man ska klä sig som man, men vill få massor av nya idéer på hur jag ska klä mig.

Värderad riktning

2012-01-12T21:16:00.001+01:00

Jag har ibland nämnt begreppet värderad riktning i psykologiinlägg, och lovat att utveckla det i egen post. Nu kommer det!

Värderad riktning är en av sakerna från min utbildning som för mig har fastnat mest och känts mest användbart. Första gången jag kände att det här är viktigt handlade föreläsningen inte om individ, och termen var inte just värderad riktning. Det var en föreläsning i organisationspsykologi och föreläsaren ställde upp en enkel målhierarki. Nåt sånt:

VISION

ÖVERGRIPANDE MÅL

DELMÅL

STEG

Ungefär där fick jag en psykologisk uppenbarelse om att visioner är viktigt. Jag har alltid gillat visioner. Jag har alltid målat upp framtidsscenarion för mig själv (och glatt förkastat dem såfort de verkade orimliga). Jag har alltid gillat människor och organisationer som haft visioner. Men jag har alltid tänkt att det är ganska flummigt, egentligen.

Nu plötsligt insåg jag att visioner inte är flum. De är viktiga. Det är de som driver allt. Man tänka att det är de övergripande målen, men även de håller inte utan en vision. En vision som gör att målen inte är enskilda punkter, utan är en sammanhållen helhet. Att om dessa mål uppnås, så kommer man komma närmare visionen. Vad den nu kan vara. Ett Sverige där ingen ska behöva svälta. Mest kundvänliga leveranstjänsten i USA. Bästa konserten någonsin.

Begreppet värderad riktning används inom ACT - acceptance and commitment therapy. Kortfattat handlar tänket bakom om att acceptera att saker är som de är och hålla fast vid åtaganden man har bestämt sig för. Ordet acceptera är laddat och man tänker ofta spontant att man typ ska acceptera hemska livsförhållanden. Typ att ens partner slår en. Men tanken är mer att man ska sluta fly från verkligheten. I det här fallet - sluta låtsas som att partnern egentligen är snäll, sluta inbilla dig att det kommer att ändras. Din partner slår dig. Så är det. Men du har kontrollen över ditt liv, och du kan ta dig åtagandet att göra slut. Och det kommer vara tufft, för du kommer kanske ångra dig, och försöka fly tillbaka i att partnern är snäll egentligen, men terapin ger dig verktyg för att stå ut med ångesten, acceptera läget, och kunna röra dig mot dina mål. Trots att det är kämpigt.

Det mest klassiska exemplet på när ACT används är vid kroniska smärtor. Har man ont så börjar man undvika att göra en massa saker, slutar med hobbies, tappar kontakten med folk. Man undviker allt som kan vara potentiellt smärtsamt - men man har i slutändan inte mindre ont. Inom ACT får du tänka på vad du vill av ditt liv. Vad vill du kunna göra (och tänker dig att smärtan hindrar dig från det). Och så gör du det. Trots smärtan. A är att acceptera att det gör ont och sluta försöka få bort smärtan. Commitment är att göra saker man har bestämt sig för att göra, fast det är tufft.

Ungefär så.

Om man tänker på hela ACT-filosofin, så kommer värderad riktning enkelt in. Vad begreppet står för är intuitivt. Det är riktningen man väljer att följa i livet. Man väljer områden man prioriterar, en förebild, en moralisk vision av hur man vill vara. Och man kan vända sig till det när man ska fatta små beslut i vardagen.

Man kan bestämma sådan riktning på olika sätt. Ett är att använda sig av livskompass (verktyg finns till exempel här). Man väljer ett eller ett par områden i livet man tycker är viktiga. Det behöver inte handla om livslånga prioriteringar, snarare är det rimligt att olika saker är olika viktiga i olika skeden av livet. Sedan tänker man konkret - vad ska jag göra för att röra mig i den riktningen? Vad kan hindra mig? Hur kan jag övervinna dessa hinder.

Ett annat sätt skulle kunna vara att hitta en person, en förebild, som du försöker efterlikna. När jag behöver fatta beslut som kräver moralisk ryggrad av mig tänker jag "Vad skulle Oscar François de Jarjayes göra?". Det är fullt möjligt att det gör mig till episk tönt, men det hjälper mig när viljan är stark, men köttet är svagt.

Varför är det så bra att ha värderad riktning? På ett mer övergripande plan gör det livet mer meningsfullt, mindre kaotiskt. Man har mer kontroll över sina handlingar och kan röra sig i önskad riktning på ett sätt som känns meningsfullt.

På ett vardagligt plan underlättar det att fatta beslut. Om man har bestämt att prioritera träning och hälsa blir det lättare att handla mat, och välja att gymma framför att fastna i soffan. Den retoriska frågan "meh varför ska jag gå och gymma just idag?" besvaras enkelt med att för att du har bestämt dig för att prioritera det. Förmodligen hade du bra orsaker till det. Förmodligen tänkte du genom detta beslut ordentligt, och vägde in både ömma axlar och gnällig mage. Har du en gång fattat ett motiverat beslut blir det lättare att hitta motivationen i de små besluten.

När man väljer riktning kan man även tänka framåt och förutspå hinder. Då har du redan kommit på att du inte orkar gymma direkt efter jobbet för att du är hungrig - och därför tog du med dig bra mellis. Du kanske har tänkt att det är frestande med bullar på jobbet - och därför tagit med dig ett nyttigare alternativ. Och så har du kanske köpt fina träningskläder och kommit på ett bra belöningssystem, så du unnar dig nånting om du tränat duktigt hela veckan.

Och det är det jag menar är så bra med värderad riktning och visioner. Visst, det är flummig att tänka att man ska bli en sån som prioriterar hälsan (eller njutning, eller vänner, eller sex, eller jobb). Om jag ber dig att verkligen tänka in dig i rollen som värsta coola advokaten, känns det kanske inte som att drömmerierna för dig närmare barndomsdrömmen. Men värderad riktning är ett sätt att omsätta drömmerierna i handling. Har du en tydlig vision bli det lättare att även i de små besluten närma sig målet. Ska du festa eller plugga? Ska du träna eller gå på arbetslivsdagen? Ska du köpa de grå eller de svarta skorna? Vad skulle den du i framtiden vara stolt över att du i nutiden har bestämt?

Jag tänker att det inte bara är viktigt för personer i privatlivet, utan även i offentliga livet och i organisationer. Senast det var riksdagsval försökte jag komma fram till vad partiernas visioner var. Vad ville de åstadkomma? Vilken sorts samhälle vill de att deras politik ska leda till. Jag såg inga visioner. Bara enskilda mål och utspel som målade upp någon sorts bild. En bild som var allt för luddig för att jag skulle kunna tänka såhär "det här partiet fattar sina beslut för att de vill åstadkomma denna vision. ibland kommer deras beslut vara pragmatiska och avvika från ideologin, men kursen kommer fortfarande hållas i den riktningen".

Utan vision ingen kontinuitet, ingen förutsägbarhet. Utan vision blir besluten oberoende av varandra, paniktagna, utan röd tråd eller idé. Jag tror att detsamma gäller i många andra verksamheter och liv. Utan visioner eller riktning håller man sig flytande, man klarar sig, man flyter med. Ibland räcker det. Men vill man åstadkomma någonting blir det svårt utan ledstjärna.

Mitt nya jobb

2012-01-08T21:12:00.001+01:00

tl;dr: Jag har jobb, i slutet ber jag er om en tjänst, det är roligt, kolla in!

Det slog mig just att en del av er har först hittat mig som bloggare när jag skulle få ihop arbetslivserfarenheten till Psykologlinjen. De som kände mig innan Phonephucker är nog främst personer som även känner mig privat, men för en del av er är jag enbart en bloggare, och ändå så har ni rest så långt med mig. Och fast jag nästan bara bloggat åsikter och väldigt lite privatliv, så har ni nog också hängt med i det. Vid milstolparna i mitt liv har ni kanske tänkt "oj, jag minns ju henne sen innan hon ens började på psykologlinjen" och tänker tillbaka på vad ni har hunnit göra under tiden ni läst mig. Skaffat barn. Gått genom skilsmässa. Jobbat. Pluggat. Rest. Lärt er spela gitarr.

Jag tänker på det för nu ska jag blogga om det där nya jobbet jag började på i måndags. Och jag tänker att nu kommer det komma fram saker ni inte visste om mig, fast ni följt mig så länge. Jag hade i alla fall själv blivit förvånad.

Det jag gör nu är att jag har en PTP-tjänst på ett företag som heter Cubiks. Cubiks är, citat,

...ett internationellt konsultföretag som erbjuder förstklassig konsultexpertis tillsammans med en välutvecklad portfölj av internetbaserade verktyg och tjänster.
Med kontor runt om i Europa, regionala kontor i Dubai och Malaysia och ett etablerat nätverk av licensierade distributörer i USA och APMEA regionen, levererar vi kompetensbaserad personbedömning, utveckling samt utvärdering för fler än 1000 kunder i över 50 länder.

Man jobbar med rekrytering, alltså, och utveckling av personalen. Hjälper till att anställa rätt personer och göra chefer chefigare. Jag jobbar på avdelningen som sysslar med olika sätt att testa folk på.

Ungefär här brukar folk säga "jaha, det låter ju kul, men hur har det med psykologi att göra?". Jätterimlig fråga som inte borde vara jätterimlig. Bilden hos allmänheten, och även under psykologutbildningarna, är att psykolog är lika med terapeut. Alla psykologutbildningar i Sverige innehåller en hel del om arbetsliv och organisation, och om testning och rekrytering. Alla psykologer som examineras i Sverige är lämpade att välja den vägen. Och psykologer är den yrkesgruppen som är mest kvalificerade till att arbeta med personlighets- och begåvningstest, och med personbedömning. Jag tror att det låter rimligt om man tänker på det, men jag har också fått intrycket att tanken är ny för folk i allmänhet.

Det är intressant att jag som ju är exad och på ett intellektuellt plan vet att jag är den kvalificeradeste yrkesgruppen, ändå känner mig lite förvirrad. För grejen är att psykologlinjen handlade inte enbart om att lära sig fakta, utan även om att lära sig terapeutrollen. Jag tror att om det gällde många andra utbildningar hade man tyckt det är flum att läsa sig yrkesrollen så explicit. Men de flesta är nog överens om att man inte höjer på ögonbrynen över att psykologer gör det. Och allt fokus på terapeutrollen gör att jag är verkligen tränad till att bli terapeut, men inte riktigt till nåt annat. Jag har inte lärt mig rollen som kavajpsykolog.

Om jag var min läsare, skulle jag bli jätteförvånad varför Tanja Suhinina helt plötsligt inte blev sexolog. Jag har ju varit nästan ovanligt inriktad som psykstudent. Min bild är att de flesta i klassen inte hade någon tydlig idé med vad de ville göra efter fem år. Jag har varit inne på sexologi från dag noll. Inriktat mig på det när jag kunnat. Bloggat om det. Sagt det varje gång någon lärare frågat oss om specialintressen.

Men här kommer grejen ni inte vet. När vi läste om organisationspsykologi och personbedömning blev jag jättetänd. Jag tyckte det lät jättespännande. Jag kände att jag ville jobba med det. När vi skulle söka praktikplats till termin 6 (det var hösten 2009), valde jag att söka praktik på sådana ställen. Eftersom inget av dessa ställen följde reglerna hamnade jag på Hörsel- och Balanskliniken. Jag var bitter hela terminen.

Sen började det bli dags att rikta in sig lite och jag hade episk ångest. Vad skulle jag bli - sexolog eller konsult? Jag skrev plus- och minus-listor. Jag frågade mina nära och kära. Jag började till och med skriva ett blogginlägg där jag bad läsarna att hjälpa mig att välja, men det blev aldrig färdigt. Så ni fick aldrig veta att jag velade. Och att jag velade stort. Att jag kunde komma på circa exakt en fördel med att välja sexologin - att det var drömmen, passionen, nördpreferensen. Att det andra var intressant, men jag hade inte femton års erfarenhet av att bli eld och lågor över det. Att det var inte rekrytering som fick mig att jobba underligt arbete i ett år för att komma in på utbildingen. Till slut valde jag passionen. Termin 7-9 läste jag på över helfart och har 7,5 hp Klinisk sexologi, samt 15 hp Par- och Familjeterapi. Termin 10 läste jag under termin 9, och det blev ett exjobb om vestibulit. Jag är sjukt anställningsbar som psykolog med sexologikoll.

Det är bara det att för att bli psykolog på riktigt så måste man ha PTP, psykologernas motsvarighet till läkarnas AT. PTP-tjänster växer inte på träd. I kombinationen Stockholm och sexologi växer de inte alls. Tro mig, jag har frågat varenda klinik i stan. Vänt på alla stenar. Fått många fina svar från personer som tyckte jag lät fantastisk, men inte kunde erbjuda PTP.

Jag sökte alla PTP-platser jag kunde. Skickade ut ett trettiotal CV:er. Började fundera på att flytta. Sen fick jag ett telefonsamtal. Det var det dära stället som gjorde test som ville att jag skulle komma på intervju. Jag blev himla glad. Att någon ville ha mig. Men också att det inte var något av psykiatriställena. Jag sökte ju givetvis PTP på psykiatriska mottagningar på sjukhus, men jag ville ju inte dit, egentligen. Jag har aldrig velat in i psykiatri-psykiatri, jag har velat jobba med specifikt sex och relationer. Och om inte det så springa runt i kostym och jobba med spännande projekt.

Det här var en ny chans att på nytt välja någonting som jag hade valt bort. Jag gillar inte att välja bort. Det är en av anledningarna till varför jag gillar poly, att man slipper välja bort nån man gillar bara för att man gillar någon annan mer. Här fick jag chansen till nystart. Jag tog den och sedan årsskiftet jobbar jag i en hötorgsskrapa och får inte ha mina Docs i tjänst.

Men jag fick också lägga ner planerna på att börja läsa Sexologimastern i Malmö VT12. Det kanske hade gått teoretiskt, men jag kände att jag faktiskt ville ha relationer och fritid också. Förhoppningsvis kan jag läsa den senare. Min chef uppmuntrade mig att ha eget vid sidan om och pyssla med annat jag tyckte var kul och jag har lite sexologirelaterade grejer på G. Jag kan inte just nu få allt på heltid, men jag kunde få mer allt än jag först tänkt.

När jag började skriva det här inlägget hade jag nog egentligen tänkt fokusera mindre på mig, och mer på tankar kring att som psykolog jobba mot näringslivet. För som sagt, det är inte där man tänker sig en psykolog. På min andra intervju (otroligt intressant och supermeta att bli bedömd av ett företag som är pros på det) diskuterade jag och sverigechefen just detta. Hur jag tänker att som psykolog jobba med sådant. För mig innebar det två saker. Dels "hur är det att inte jobba som terapeut" och dels "hur är det att jobba i ett sammanhang där man vill tjäna pengar, vilket som vi alla vet är lika med ondska".

Att inte jobba kliniskt mer i livet vore tråkigt. Jag gillade terapimomentet i skolan och jag vill göra det nångång i framtiden. Men jag har aldrig heller velat att enbart jobba med det. Tänk att vara inlåst i ett rum dag ut och dag in. Nej, usch. Jag ville göra det, men också exempelvis föreläsa. Skriva. Och jag anade att mina chanser till variation av det slaget som nyexad var rätt små.

Det där med pengar. Jag tycker att hela ämnet är så intressant. Under utbildningen var det flera som upplevde att det ansågs fult att vilja tjäna pengar. Jag skulle snarare säga att pengar ofta var elefanten i rummet. De nämndes aldrig. Man pratade aldrig om pengar. Kanske på det sättet som nog är typisk för vårdyrken. Att man vill gärna se hela proffessionen som ett kall, att man är inne i det för att man vill hjälpa, och då blir pengasamtal olämpliga. Lön är nödvändigt ont.

En del är nog också att man överlag sällan pratade om att vi ska jobba nånstans efter examen. Institutionen ordnade inte arbetsmarknadsaktiviteter, hjälpte inte en att söka PTP, förmedlade inte praktikplatser. Det här går in i en av sakerna jag sa till sverigechefen på intervjun - att en av sakerna som jag tror är positiva med att jobba i näringslivet är att man tydligt får se att man uppskattas i form av cash. Psykologlinjen är spännande, men jag upplever att det kändes som att de inte riktigt ville ha studenter. En bidragande orsak till att jag tog examen i förtid var att jag inte kunde ta mig därifrån fort nog. Jag var trött på schemaändringar, jobbig skrivare, oklara riktlinjer, och att ingen brydde sig om en. Så länge man presterade över G-gränsen var ingen särskilt intresserad av vem man var och vad man var kapabel till. Jag har mött studievägledaren två gånger, och båda gångerna har attityden varit "det går ju teoretiskt, fast det kommer ju inte gå". Men båda gångerna gick det, faktiskt - jag kom in och jag tog examen i förtid.

Efter det (och lite arbetslöshet to top it all off) kändes det ytterst lockande att komma till ett ställe där man visste att man åtminstone skulle få lön för de fem åren av sin ungdom som man gett utbildningen. Den vanligaste PTP-platsen är psykiatrin, och min bild av verksamheten är ganska negativ. Typ att lönen är sådär, läkarna kör över en, och besparingsbesked haglar. Därtill att hela sjukhusverksamheten är illa organiserad, och man vill hjälpa alla, men får tänka besparingsmässigt och därför skickar hem folk tills de blivit sjuka nog. Av hela mitt hjärta vill jag inte dit.

Ja, och så måste man förhålla sig till läkemedel och diagnoser. Det har jag tänkt på en del. På intervjun talade vi om vilken typ av industrier jag kanske skulle tacka nej att jobba med. Vapen, känner jag, är en kraft jag helst undviker att medverka i. Men hade jag valt den människohjälpande psykiatrin hade jag spelat med i ett sätt att tänka om människor som läkemedelsbranschen har både en och annan tass i. Jag känner mig ofta mer bekväm med tveksamma saker om de åtminstone är uttalade. Jag tänker mig att det i mitt jobb kommer vara mer vanligt att öppet säga att någon vill tjäna pengar än det är i psykiatrin - trots att det där finns finansiella intressens som heter duga.

Och angående att känna sig uppskattad. Att efter år av att vara student som tar upp plats plötsligt hamna i ett jobb av den typen där man får ett gäng fräscha tekniska prylar första veckan, och planerar in flera utlandsresor i kalendern bara under våren... det är lätt absurt, måste jag säga. Jag känner mig oändligt viktig.

Now to business. Min första ordentliga uppgift är att samla in personer till, och genomföra, en studie. Studien går ut på att man får göra flera kapacitets-/begåvningstest och vi jämför om resultaten hänger ihop. De första fyra kan man göra online, det sista gör man på kontoret och får återkoppling. Anmäl er hemskt gärna, och berätta för andra ni känner om det! Här finns en Facebook-sida med mer info!

Och adda mig på LinkedIn. Det är tydligen där alla coola hänger.

(Blogg)året 2011

2011-12-31T16:01:00.001+01:00

Jag minns första året som var mer kalenderår än skolår. För när man går i skolan är det konstigt att summera kalenderår, man börjar ju med nya saker i september. Men hösten 2005 hoppade jag av KTH. Vid årsskiftet blev jag sambo och började jobba för att komma in på psykologlinjen. I slutet av året kom jag in. Det året blev tydligt avgränsat. 2007 vad Phonephucker-boken-året. 2008 var Föhseriet-året. 2009 skaffade jag mig en ny fast relation. Och så hände det inte så mycket i mitt liv sen.

2011 var väl året då saker avslutades. Jag läste termin nio på psyket, samtidigt som jag jobbade på mitt exjobb och tog examen i september. Jag och han som blev min sambo fem år tidigare gjorde slut i början av året, och i höstas flyttade vi isär. Hela året har färgats av min sjukdom - jag var sjuk när året började och jag är sjuk nu. Tufft, men jag har i alla fall fått diagnos och behandling som verkar röra min kropp åt rätt, smärtfritt, håll. Under hösten var jag arbetslös och försökte hitta PTP i Stockholm. Jag försökte få skribent-frilans utan resultat. Jag skickade ut säkert ett trettiotal CV:er - de alla ledde till en endaste intervju.

Jag påbörjar min PTP i överimorgon (shitshitshitshitshit). Den enda intervjun som jag fick gå på ledde till en till - och sedan till ett välbetalt spännande jobb, så centralt i Stockholm det kan bli. Jobbet har ingenting med sexologi att göra, men så fort jag fick jobbet fick jag plötsligt svar från frilansprojekten, och det ser lovande ut nu. Nu har jag jobb, spännande sidojobb på gång, en stor lägenhet jag får hyra, diagnos och behandling, bästa grannen som också är bästa exsambon, bästa killen, bästa PQ och lysande utsikter. 2011 gick mest åt att avsluta och hitta nya början, men nu verkar jag vara klar för nystart. Undrar vad det blir för människa av mig under 2012.

Bloggmässigt känne rjag att det har på många sätt blivit mer sexologi än feminism. Jag har under året mer och mer känt mig trött på den ofta låga nivån i svensk feministisk debatt. En v anledningarna, tror jag, är att vem som helst anses kunna uttala sig i jämställdhetsfrågor. Så jag känner att jag inte vill bidra till det, och samtidigt har jag känt mig mer och mer trygg i min psykologroll. Kombinationen leder nog till större fokus på sexologi, och det är jag nöjd med. Och totalt har året faktiskt varit mitt mest produktiva - med 153 inlägg hittills. Många riktigt långa, dessutom.

I januari började jag blogga om DSM-5, en oavslutat bloggserie som jag nog ska fortsätta lite extra med nu när DSM blir allt mer färdig och aktuell. Jag bråkade också med NoBoyToy och tipsade om Reefer Madness.

I februari skrev jag ett av bloggens mest omdiskuterade inlägg - Hej, vit man! - som sedan dess har missförståtts en miljard gånger. Jag skrev också om att planera sex, i mina ögon en av de viktigaste saker jag lärt mig som psykolog med sexologiinriktning.

I mars började jag leta intervjupersoner till mitt exjobb. Samtidigt försökte jag begripa mig på hur ekonomisk och sexuell makt hänger samman, och förklarade att de flesta har sex, men vissa har det mer som hobby än andra.

I april var jag expert på DSM i ETC, bloggade om studentliv och rasism, försökte förklara att vaginala samlag är fett skadliga, och tipsade om Gunbuster.

Maj var inte så händelserik. Då ansåg jag mest att man inte är fullt påklädd om man visar tuttarna. Och så fick jag åka taxi från handledning i skolan för att snacka kvinnliga pedofiler i radio (och löste kondommysterier genom en kompis som gjorde allt jobb!).

I juni stack jag till Lettland för att få vård. Köpte enkelriktad biljett, satte mig på en båt och ba vroom till släkten. Där skrev jag exjobbet. Och så försökte jag kommunicera med Pär Ström. Jag skrev okså om att det, tvärtemot vad folk ofta tror, inte alls är smärtfritt att ta vävnadsprov i slidan.

I juli var jag i Riga på semester och tipsade sen om saker att göra. Och skrev om herrunderkläder i spets (är alltid tacksam för tips på smakfulla sådana!). Annars var det nog årets mest hållbara månad med många inlägg med långa hållbarhetsdatum. Dels så skrev jag om underlivssmärtor och hur man ska hantera dem i en relation. Och så tipsade jag om animé hela tre gånger! Vad sägs om Greven av Monte Cristo - i rymden?! Eller äventyrs-kammar-romantisk-komedi - i rymden?! Eller 110 avsnitt episk skildring av krig, kärlek och manlig vänskap... i rymden?!

I augusti förklarade jag varför det heter dutter - och Cosmopolitan var on fire! Den månaden startade jag även bloggutmaningen Vecka 6, och inledde bloggserien och KBT och poly.

September var ovanligt full på feministinlägg (även om såväl Vecka 6 som KBT och poly-inläggen tog mycket plats). Jag skrev exempelvis om att det inte hjälper att veta att det är manligt att inte städa om man bor ihop med en stökpelle. Och så var jag inte lite irriterad på den omogna tonen i en serie i Bang. Det är också i september som mina läsare för första gången fick stifta närmare bekantskap med den mystiska sjukdomen som fick mig att fly landet i juni. En fräsch avvikare från sex och könskamp är ett inlägg om hur man fixar billig mat.

I oktober drev jag och Fredrik med tidskriften Arkitektur, och så rekommenderade jag att se en film om tvättbjörnar och miljonprogrammet i Japan. Arkitektur var ju ett tema på bloggen förut, men har mer och mer försvunnit. Så blir det ibland, Men ibland blir det också så att man återkommer till gamla ämnen - som debutantpriset eller kroppsbilder. Och så publicerade jag en text om hemmafruar som jag egentligen skickade in som debattartikel till ett ställe, men de svarade aldrig. Story of my fucking hösten 2011.

November, det var förra månaden det. Då skrev jag ett inlägg jag själv tycker är sjukt intressant. Hur det här med att öppna upp en enkönad miljö funkar - med studentbaletter som exempel. Sjukt intressant, tycker jag. Så skrev jag också ett superytligt KBT-inlägg om tidsoptimism, och fick på fingrarna i kommentarerna - jätttespännande läsning!

I december skrev jag om skrev och orkade äntligen lägga upp mitt exjobb om vestibulit. Och så gästbloggade jag hos Pelle Billing, och lärde ut debatteknik efteråt. Året avslutades med att jag letade bad boys och tyckte att folk ska sluta använda biologi som förklaring bara för att det låter vetenskapligt.

Nu sitter jag hemma i myskläder. Jag har gymmat, duschat, tvättat, och dricker nu te. Fast strax ska jag upp och börja fixa mig i ordning för att åka på fest där matpretentiösa vänner ska fixa middag. Sen ska jag sova. Sen ska jag vakna, städa, fixa matlåda och lägga fram en businessoutfit. För sen ska jag sova igen och sen är det första dagen på mitt nya jobb.

Gott nytt år!

KBT & poly VII

2011-12-25T16:03:00.000+01:00

Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!

Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.

En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.

Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)

Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.

Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?

När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.

Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?

Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.

Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.

Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.

Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.

Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.

Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):

Jag skulle känna mig inlåst
Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom

Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?

Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.

Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...

Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.

I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.

Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.

Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.

En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.

En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.

Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.

Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.

En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.

.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!

Om vårt behov av irrationella förklaringar, som vi gärna använder vetenskap till

2011-12-23T15:57:00.001+01:00

Pelle Billing kom in på biologi och vi hade en liten diskussion i kommentarerna (kommentarer nr 30, 62, 63). Jag vill utveckla min grej lite mer.

Som jag förstått Pelles poäng så menar han att det kan vara skönt att acceptera förutsättningar man har. Att man är born this way, helt enkelt. Att vissa saker är helt enkelt inte ens grej och man ska inte skylla sig själv för att man inte gillar dem och inte är bra på dem. Och visst kan jag hålla med.

Men jag har jättesvårt att se hur konceptet biologi kan hjälpa där.

På en gruppnivå ser man kanske biologiska egenskaper som kan kopplas till vissa tendenser i personlighet och livsval. På individnivå vet man däremot typ inte ett smack. Kanske någon litet smack. Men för de flesta egenskaper man har, så har man ingen möjlighet att koppla tillbaka till faktisk biologi i sin kropp. Att förklara sina beteenden med biologi blir en efterhandskonstruktion. Och det tror jag är väldigt dumt.

Alltså, ja, man kan upptäcka att man har fallenhet för nåt eller intresse för nåt. Och man kan tänka "det är biologiskt". Men hur vet man att det är biologiskt? Man vet ju inte alls hur kroppens celler fungerar, man vet väldigt lite om vilka hormoner man har i sig och hur mycket av den varan man har relativt folk i allmänhet. Man vet väldigt lite om sina signalsubstanser eller nerver eller alla bakterier som bor i ens tarmar. Så att säga "det är biologiskt", det blir bara en förklaring som man hittat på. Men som kanske är svårt att säga emot för ingen har ju koll. Det låter vetenskapligt men på individnivå blir det lika vetenskapligt som att säga att det är gud som bestämt så, eller att man fick jobbet för man hade en iller i väskan på intervjun. Det blir en meningslös lekmannaförklaring.

Kan folk inte nöja sig med att känna efter och acceptera sina förutsättningar utan att förklara det med nånting de i princip definitionsmässigt inte kan veta? Konstigt, tycker jag. Eller, jag förstår att man vill ha en förklaring, det vill människan, men man kan väl i alla fall erkänna att förklaringen är hittepå och tro?

En annan aspekt är det här med att man sällan talar direkt om biologi. Man talar istället om manlig och kvinnlig biologi. Och då blir det liksom ännu snävare och ännu mer förvirrat. Då hamnar man i nonsens om att kvinnor har kvinnliga hjärnor, förutom att många kvinnor har manliga hjärnor. Man hamnar i att de genuskonforma egenskaper man har beror på biologin, men de egenskaperna som avviker beror också på biologin - fast båda egenskaperna sägs bero på samma hormoner och samma biologi. Det kanske är rimligt på populationsnivå, men på individnivå blir det ett korthus.

Och det är ju fett tråkigt, för det är intressant med biologi och hormoner. Men det intressanta tappas lätt bort om man ska använda biologi som en ursäkt att komma med irrationella förklaringar.

***

Orelaterat, men tydligen har p-piller kopplats till bröstcancer.

Sex som träningsform

2011-12-20T00:41:00.002+01:00

Idag hade jag anledning att kolla på tre avsnitt av Fråga Olle-dokumentären. Har tidigare skytt programmet som pesten. Dels tål jag inte riktigt Olle Wallers sätt att snacka sex på, det blir liksom för häärligt för mig. Och så tyckte jag programmet var tramsigt. När jag väl tittade idag blev jag positiv överraskad. Kanske behövdes det lite längre exponering för att jag skulle falla för reportern Malin. Tycker att hon tidigare varit lite väl "hjälp kom och hjälp mig!", haft svårt att hantera allt knullande. Men nu känns det som att hon är mest nyfiken på det mesta och ibland spelar "dum" som ett sätt att komma närmare personerna hon träffar. "Jaha, är det så den här prylen funkar". Och så ska hon ju vara en projektionsyta för tittaren som antas vara lite fnissig i ämnet. Men hon verkar faktiskt nu vara bekväm i kläderna och ha bra koll på integritet och exakt hur mycket hon vill blanda in sig i allt.

Ett av avsnitten jag såg var "sex som träningsform". Både hur bra sex funkar som träning och ifall man kan träna sig till bättre sexliv. Tyckte ett par saker var intressanta.

Om jag hade ett populärsexologiskt program eller en sån blogg och fick resurser, skulle jag göra en grej med en PT. Vi skulle snacka vilken träning boostar sexandet. Jag har alltså i förväg tänkt på kombinationen sex och träning och haft lite åsikter. Jag blev därför väldigt förvånad att det huvudsakligen pratades om att träning kan ge en starkare bäckenbottenmuskulatur som kan ge bättre orgasmer. Visst, men jag tycker det är konstigt att ingen nämnde kondition. Jag tycker i alla fall att det är uppenbar koppling. Man behöver inte ens köra maratonligg i 200 bpm för att ha nytta av bra kondis, och kan man verkligen inte köra maratonligg i 200 bpm om man inte är i form på det sättet.

Tycker överlag att kopplingen mellan träning och sex är rätt tydlig. Man blir mindre trött av vissa rörelser, man har fler ställningar att välja på, man har större kontroll över kroppen. Det gäller tydligast penis i slida-aktigt sex, men även andra typer av sex kan kräva att man gör en obekväm rörelse i obekväm ställning i obekvämt tempo länge. Ju mer vältränad man är desto mindre obekvämt blir det. Generellt. Tänker jag. Sen skulle jag dessutom kunna ge ca tusen exempel ur egen erfarenhet, men nä. Ni får fråga om ni undrar nåt konkret. För jag undrar vad ni tycker. Har ni funderat i de här banorna? (Gör kanske ett V6-tema av det här.... hm...)

En annan sak jag tänkte på var när de mätte hur många kalorier ett par förbrände under olika sexaktiviteter. Kvinnan var av den lättkomna typen och förbrände mer än mannen. Läkaren som mätte spekulerade att hennes orgasmer kanske bidrog till att hon gjorde sig av med kalorier. Men kommenterade också att hon ju rörde sig i missionären, där alla förväntade sig att mannen skulle bränna mer.

Jag fattar inte varför det bara finns en ställning där kvinnan officiellt anses kunna "göra jobbet". I alla grundställningar (jag tänker missionären, skeden, doggy, rida) kan såväl mannen som kvinnan vara den som står för in-ut-rörelsen. Jag vet inte hur alla andra gör, men där jag ligger är det circa lika ergonomiskt för mig att svettas on top som on bottom som on sidan som on framför som on i en kama sutra-knut. Men tydligen ska kvinnor bara kunna styra som cowgirls, och så kanske motjucka i andra ställningar. Inget jävla topping from the bottom. Och ridställningen är teh ställningen där kvinnan får bestämma och mannen får vara lat. Konstigt, tycker jag. Har för övrigt skrivit om liknande förut. Och asså, återigen, är intresserad av vad ni tycker. Det är jag i och för sig alltid. Ni har varit sjukt duktiga på att tycka mycket och bra på sistone, jag gillar!

För övrigt har NoBoyToy gillat det jag skrev hos Pelle Billing. Chocken höll dock inte i sig länge, för hon är fortfarande NBT och tycker man ska lyssna mer på kvinnors efarenheter, men bara om de stämmer överens med hennes världsbild.

För övrigt - jag har Ett Spännande Bloggprojekt på gång, men det ska jag inte berätta om än! Men det blir nog riktigt bra!

Bad boys, bad boys, whatchagondo?

2011-12-17T21:32:00.002+01:00

Vecka6 har i veckan temat "manligt och kvinnligt" vilket har resulterat i ett par inlägg om bad boys (jag ska hålla mig till engelska nomenklaturen, på svenska brukar de ofta få heta "svin", men det varierar). Dessutom har bloggen No, Seriously, What About the Menz? Haft två artiklar om Nice Giys(TM) de senaste dagarna. Rekommenderar särskilt att läsa med kommentarerna, blir mer givande så.

Jag har i samband med det tänkt på ämnet bad boys. Sådana som kvinnor tydligen attraheras av. Vilka är de, egentligen?

När de beskrivs av män som hävdar att kvinnor gräver sina egna gravar eftersom de väljer otrevliga typer brukar en egenskap finnas med, och det är att bad boys ligger med många kvinnor. Och där känns det som att man allt för sällan beaktar möjligheten att man felvänt kausaliteten. Kvinnor kanske inte dras till dem för att de är players, värstingar och svin - de kanske kan vara players för att de kan? För de är attraktiva, och de lever glatt på det.

Man brukar ofta polarisera och säga att en kvinna som har många partners får negativt rykte, men en man som haft sex med många får ett positivt rykte. Men det stämmer ju inte heller. Visst anses det vara alla mäns dröm att kunna byta tjejer oftare än kalsonger. Men män med det sexuella beteendet anses ju använda kvinnor som förbrukningsvaror, man liksom antar att de lurar kvinnorna till sex. En man som har sex med många kvinnor ses kanske som lyckligt lottad, men ofta ses han också som otrevlig och en dålig människa. Så i vissa fall blir det kanske så att man anser att tjejer vill ligga med svin för att tjejer vill ligga med allmänt attraktiva män.

Andra typiska beskrivningar är att de är biffiga, kriminella och har tatueringar. Och det är nu jag börjar verkligen undra. Jag har ju alltid haft svårt att känna igen mig i att kvinnor gillar bad boys. Jag tänker genom mina vänner, och kan varken komma på ett enda svin som scorear, eller en enda tjejkompis som dras till sådana. Jag scannar närmaste umgängeskretsen för svin, och hittar inga. Eftersom den där kretsen nästan uteslutande består av högskolestudenter ger nyckelorden "kriminell", "tatuerad" och "biffig" liksom inte direkt några resultat.

Men ändå lyckas ju folk ha sex och vara ihop och så. Hur sjutton? Eller har jag bara dålig bad boy-scanner? De som känner mig privat kan väl upplysa mig om bad boys jag känner, för jag kan inte komma på ett enda patologiskt otroget aggressivt svin som kvinnorna flockas runt. Är det en klassfråga? Jag försöker på riktigt pröva den här hypotesen att tjejer gillar svin, men jag kan liksom inte applicera modellen på min verklighet.

Så svin, gå med i PQ, där har ni er chans!

In other news, här är biologistisk Newsmillartikel som levererar lulz (SALLADSÄTANDE!!!!), den här videon är asnajs plus att hon ser ut som amerikanska Salander fast blond och videon är relevant, den här låten blir bättre om den handlar om oralsex, och om man tänker att den här handlar om oralsex så blir det jättekonkret helt plötsligt.

Gästblogg - efteråt och debattskola

2011-12-16T20:41:00.002+01:00

För er som missat förra inlägget - jag har gästbloggat hos Pelle Billing. Med rekordslagning i antal kommentarer som resultat.

Tidigare texter

Att det blev så mycket diskussioner beror på flera faktorer. Dels detta att jag svarade på frågor, vilket i mångas ögon säkert innebär att jag matade troll. Dels så är ju ämnet sådant som folk lätt tycker saker om. Och så var det den biten att en del av kommentatorerna kände till mig sedan innan och hade åsikter om mig sedan innan. Vad det kan innebära illustreras exempelvis av att fjärde kommentaren på mitt gästinlägg börjar med följande "Ditt inlägg är säker bra, men jag har inte läst det pga du i min bok är en person med tvivelaktiga åsikter."

Av hela mitt verk är det två inlägg som kommentatorer i den delen av bloggosfären har valt att fokusera på. Det ena är "Hej, vit man!" och det andra är "Tanjas raggningsskola". Jag läser inte om mina egna blogginlägg så ofta och minns inte alltid vad jag skrev. Får man mycket respons på någonting gammalt så blir det lätt att man börjar tro att bilden av inlägget man möter i reaktionerna är objektiv. Därför tänkte jag kolla vad det egentligen var jag skrev i inläggen.

"Hej, vit man!" brukar beskyllas för att jag grupperar vita hetero (medelklass, normalfungerande, ja, ni fattar) cismän och säger att de fått en massa konkreta fördelar för det. Låt oss då se hur inlägget börjar.

Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.

I ljuset av inledningen blir det, i mitt tycke, mest rimligt att tolka inlägget som en kommentar på inställningen "vita [...] män är den enda gruppen som är diskriminerad i dagens samhälle". Att det handlar om just vita män beror på att det är den kombinationen jag oftast hör av dess representanter påstås vara den enda gruppen man får diskriminera mot. Eller skämta om. Det var just den klyschan jag ville komma åt. För tycker man att vita [...] män är den enda gruppen som diskrimineras och skrattas ut så är man garanterat verklighetsfrånvänd och sannolikt korkad. Ungefär på samma sätt som att man är verklighetsfrånvänd och korkad om man tror att den gruppen har all makt och alla privilegier alltid.

Så jag håller helt enkelt inte med om att inlägget grupperar alla normmän och säger att de inte ska gnälla nånsin. Däremot att de ska inse att bara för att de själva inte märker av alla gånger de har fördelar så betyder det inte att fördelarna inte finns. Och bara för att man tillhör en grupp som det diskrimineras mot och skämtas om, så är det inte den enda gruppen som får den behandlingen.

Jag kan däremot hålla med om att jag fokuserar mycket på man och kanske ställer det mycket normal-man mot avvikande-kvinna. Där hade jag kunnat vara tydligare. Men jag utgick ju från just uttalanden som handlar om vita [...] män.

Det andra inlägget, min raggningsskola, dras också gärna upp i otid. Kritiken är att den är ytlig, oseriös, att den skuldbelägger offer, att den enbart riktar sig till ena könet, att den är kommersiell och verklighetsfrånvänd.

Vi kan börja med följande: när jag i inledande stycket utlovar larvig tjejtidningstext ska man kanske förvänta sig just den typen av seriösitet. Vad gäller ytligheten i betydelsen utseendefixering så finns det, mycket riktigt, en rubrik om utseende. Bland flera rubriker. Det påminner om den gången jag bloggade hos Pär Ström och i två punkter av elva skrev om smink och kläder. Jag skulle vilja ha en förklaring till varför så många väljer att utifrån att det finns en punkt om utseende kalla mig för utseendefixerad. Vad är det med smink och kläder som provocerar så mycket att människor inte kan se övriga inlägget?

Ibland får jag höra att min raggningsskola är verklighetsfårnvänd, att mina tips inte skulle funka. Så får jag ett motexempel, på nån som uppenbart får ligga, fast hen inte följer min skola. Det intressanta är att det alltid går att peka på någon punkt i inlägget som förklarar läget. Allas favoritperson senaste tiden har varit Charlie Sheen. Varför får han ligga? Jo, för att ca alla kändisar får ligga om de vill, för att de är intressanta. Och Sheen utstrålar nog väldigt mycket att han vill ligga med en massa kvinnor. Då blir det lätt så.

Jag kan absolut hålla med om att raggningsskolan knappast är allmängiltig och den enda bibeln man behöver. Det var ju inte poängen heller, och jag tog inte texten på särskilt mycket allvar när jag skrev den eller senare. Men en del verkar göra det, och det vore trevligt om de kunde tagit sig tid att läsa hela texten innan de kommer med kritik som råkar vara irrelevant.

Tanjas debattskola

Många frågar mig hur jag orkar. Antagligen är det en retorisk fråga, men jag tänkte skriva några tips.

Jag är intresserad av hur andra tänker. När jag diskuterar är jag ofta mer intresserad av motståndarens åsikt än av min egen - jag vet ju redan vad jag tycker.

Jag vill pröva mina åsikter. Jag vill vässa mina argument. Att diskutera med människor som ogillar en och inte håller med är brutalt, men kan göra mycket nytta.

Jag är mån om mitt rykte. Många gånger har jag fruktansvärt snygga elaka comebacks i diskussioner som jag inte använder mig av. För man kan tävla i olika grenar när man diskuterar. När jag tävlar i vem som kan äga motståndaren kan jag gillra avancerade fällor och jaga in motståndaren i ett hörn. Det är för all del kul, men inte särskilt svårt, och inte så jag vill tävla. Jag vill tävla cleant, snyggt och sakligt. Om man tillåter sig excesser i form av snygg verbal misshandel kommer det sedan finnas dirt på en. Man drar ner sig i smutsen bara för att dra med sig motståndaren. Det funkar i stunden, men jag tror det slår tillbaka senare. Det varvar upp tonen. Om jag väljer att svara lugnt när jag blir provocerad och får en öppning, så är det istället motståndaren som förlorar på det. Och jag vinner, lite i nuet och väldigt mycket i längden. Jag tycker det är värt det. Och blir jag provocerad så tar jag några djupa andetag, tänker på vad Oscar Francoise de Jarjayes skulle gjort, och går och avreagerar mig någon annanstans.

Fredrik Stangel har lärt mig en fruktansvärt bra grej. I en debatt ska man inte försöka övertyga motståndaren - man ska vinna publiken. När två personer går in i en diskussion blir det sällan så att någon av dem faktiskt ändrar åsikt. Man tappar ju ansiktet då, man förlorar, det vill man inte. Och ju mer övertygande motståndaren är desto mer aggressivt håller man fast vid sin ursprungliga åsikt. Så man ska inte sikta där. Man ska istället tänka att människor kommer att läsa diskussionen och förhoppningsvis övertygas av det man säger. Det är här man vinner sjukt mycket på att vara lugn och saklig.

En annan sak som Stangel har lärt mig är att hålla sig till ett ämne. Om du kommenterar ett blogginlägg - välj en sak och kommentera det. Håll dig till ämnet. Börjar motståndaren diskutera någonting annat och komma in på andra trådar - klipp dem och håll dig till ditt ämne. Jag är ofta kass på det, men det blir jättebra om man gör så.

Slutligen: jag tycker det är roligt och har mycket fritid.

Gästblogg hos Pelle Billing

2011-12-13T10:08:00.001+01:00

En annan gästbloggar sex och könsroller hos Pelle Billing idag...

Av rent sammanstäffande har Vecka6 temat "manligt och kvinnligt" den här veckan.

V.49 - saker som stör vissa och andra ba' fuckyeah

2011-12-12T22:15:00.002+01:00

Veckans tema är saker som stör sexet. Eller relationer, för all del. Men jag tänker skriva om sex för jag kom på en grej jag läst i skolan. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag berättar vad jag minns, så är det kanske åt helvete fel. Då får någon rätta.

Om man är i en sexuell situation och får ångest reagerar personer med och utan sexuella dysfunktioner olika. Personer med sexuella dysfunktioner får minskad lust/upphetsning, medan det är tvärtom för personer utan sexuell dysfunktion.

Jag tänker att för personer med sexuell dysfunktion är ångest i sängen förknippad med just dysfunktionen. Även om ångesten egentligen gäller nåt annat blir man påmind om att man inte funkar som man ska/vill.

En person som inte har just det problemet uppfattar kanske istället ångesten som extra spänning. Folk gillar ju spänning vid sex, att göra det på offentliga platser och riskera att bli upptäckta, eller göra det med chefens fru för det är så förbjudet. Det skulle ju kunna förklara grejen. Jag vet inte riktigt.

P-piller och associationer

2011-12-12T13:16:00.002+01:00

P-piller

Jag hamnar ibland i diskussioner om att det inte alls är synd om kvinnor som fr biverkingar av p-piller, för det är ju bara att läsa FASS. Till exempel här diskuterar jag frågan med En Annan Anonym (och lite Medborgare X). Jag ska skriva ut det en gång, tydligt, sen ska jag länka hit, för jag orkar banne mig inte fortsätta förklara varje gång.

I dagens samhälle finns det jättemycket information. Betydligt mer än man kan ta in. Det svåra är inte att få tag i info, det svåra är att sortera fram den trovärdiga och se hur det påverkar en. Man kan inte förvänta att varje individ ska bli expert på varje område, därför har man experter som kan hjälpa människor att välja.

Ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler bör ha en sådan roll i preventivmedelsfrågan. De erbjuder rådgivning, och det är en rimlig bedömning att de ska vara experter. De har utbildning och preventivmedelsrådgivning, -insättning och -utskrivning är deras jobb. Det är helt rimligt att göra bedömningen att de har koll.

Tyvärr stämmer det inte alltid. Det är faktiskt ganska ofta det inte stämmer. Ganska ofta så yförsöker barnmorskor "sälja in" p-piller till personer som inte vill ha det. Ganska ofta nämner man inte biverkningarna alls, och när kvinnan kommer tillbaka och berättar att hon fått biverkningar rekommenderas hon att byta sort. Ganska ofta vill barnmorskor inte sätta in spiral, och tycker att kvinnor som inte vill använda hormonella preparat är foliehattar.

Så även om en kvinna har läst på, så blir hon ofta motarbetad på UM eller MVC. Har du hört att p-piller är farligt? Nämen, det ska du inte oroa dig för. Du kan ju alltid testa? Och kvinnan lyssnar sannolikt, för vården ska vara experter, de ska veta, och det är rimligt att välja att lita på dem före någonting man läst på Internet.

Det finns mycket bra information på nätet. Och mycket dålig. För att sätta in sig ordentligt behöver man ha goda förkunskaper, bra läsförståelse, på förhand veta vilka webbsidor man ska betrakta som trovärdiga. Det är orimligt att förvänta sig att alla unga kvinnor som vill ha preventivmedel känner till FASS. Det är rimligt att kräva att utbildade människor som samhället gett jobb i expertroll ska ge saklig information.

Associationer

En ung bloggare har lagt upp en bild med kristyr i ansiktet som alla på Internet tycks associera till porrklyschan facial. Fanny och Johanna Sjödin har bloggat. Jag har vägt fram och tillbaka, och vill faktiskt säga en sak, fast jag tycker att det borde hållits mer käft i frågan.

Att folk associerar en bild på glad flicka med kristyr i ansiktet till porr handlar ju faktiskt inte om att de har sjuk fantasi eller sett mycket porr. Det handlar också till stor del till om att porranspelningar har läckt in i popkulturen, i bilder vi ser utanför porren. Det är inte konstigt att man associerar kristyr till sperma med tanke på hur hårt Prodigy och Terry Richardson tidigare jobbat för att spermakoda mjölk. Eller hur man så fyndig anspelar på att öppen mun innebär avsugning, för att inte tala om vad en banan kan betyda. Mina exempel är förvisso väldigt tydliga, men den bildkulturen som kallats porn chic har verkligen varit närvarande i reklar, modefoto, kändisfoto, i bildspråket omkring oss.

Inget konstigt att folk associerar. Har man lärt sig att associera snusk in i bilder för det var en edgy tanke från fotografens sida, så gör man det. Jag tror det gäller bilder mer än verkligheten. I verkligheten hade nog de flesta tänkt kristyr, men bild är annorlunda. Att läsa bilder är ju någonting man lär sig, precis som att lära sig läsa. Grattis oss som lärt oss den läsningen.

Och kan någon förklara varför Terry Richardsson fortfarande får jobb? Hans foton är ju fruktansvärt tråkiga. Förstår att de kanske provocerade och nyskapade för 10 år sen, men varför får han fortfarande jobb? Borde inte hans estetik slutat vara edgy för tusen år sedan?

Det var bättre förr, typ det senaste förr, förret innan det var fel

2011-12-11T12:54:00.005+01:00

Läser GenusNytt-kommentarer kring att en pojke inte fick vara Lucia på sin skola. Det är inte konsensus där, direkt. En del tycker att det är rimligt att se det som en jämställdhetsfråga. Andra tycker det är tramsigt. En del hänvisar till traditioner - Lucia är ju en kvinna.

Jag tycker det är intressant hur traditioner ses som någonting statiskt, när de i själva verket ständigt förändras. En manlig Lucia har kanske inte särskilt mycket med originalmyten att göra. Men vad har en blond tjej som valts i skolans popularitetstävling med originalmyten att göra? Vad har luciatåg med mytens Lucia att göra? Vad har moderna firandet med hennes martyrskap att göra? Varför bär hon inte på två ögon i en skål?

Jul och påsk är traditioner, men hur de firas har varierat under olika tidsperioder och länder. Det varierar till och med mellan olika familjer. Det är traditioner, ja, men hur plastiska är inte de? Nya seder tillkommer, gamla glöms bort. Det är så traditioner funkar. När man säger "det är faktiskt en tradition" så öppnar man just upp för förändring. Har ett sicilianskt helgon kommit att anses bäst kunna representeras av en blond, konventionellt söt, flicka som sjunger fint, så kan det nog bli en man också. Traditioner förändras. Så har det alltid varit.

Om att svartmåla där det hade räckt att berätta sanningen

2011-12-10T12:57:00.006+01:00

Det fanns en gång ett land som hette Sovjet. Det fanns ganska länge, runt åttio år, och det hade en jättestor befolkning. Dessutom tog landet upp en femtedel av jordens landyta. Dessutom var landet en supermakt. Man kan tänka att det måste ha hänt ganska mycket i landet som kan vara intressant. Det kan ha skapats kultur. Det kan ha bott människor där - såna där med egna drömmar och öden. Det kan ha sytts kläder, producerats glödlampor och dansats på dansbana. Folk kan ha bråkat med chefen, fått löneförhöjning och sen gått ut på bio och kafé för att fira med sina väninnor. Barn kan ha lärt sig att åka tvåhjuling.

Kan man tycka.

Det är dock inte den bilden man får av landet om man bor i dagens Sverige och läser media. Det har jag än en gång fått bekräftat av Staffan Skotts putslustiga artikel om en bok som listar de sämsta konsumentvarorna producerade i Sovjet. Staffan Skotts text (och andra texter jag läst av honom) är inte hela bilden, men en tydligt symptom. Ingen kan skriva om Sovjet så putslustigt som han. Han är verkligen duktig på det. Ingen kan som han ta ett riktigt land och omvandla det till ett lättsamt skämt. Behövs det anekdoter ur verkligheten har har tillgång till sin hustru, som av allt att döma är den enda nu levande människan som någonsin bott i Sovjet. Det blir genast mycket mer trovärdigt när han citerar någonting som Masja berättat.

"Något utrymme för gullifierande av den absurda värld som Sovjet var har vi icke" skriver han. Nej, men för att förminska ett land till att endast duga åt att göra coffeetableböker av. Som man sen får skriva putslustigt om på en hel sida i DN Kultur. Är inte det förminskande och fördummande, så säg!

I längden är det förstås skadligt att ständigt skildra Sovjet som ett land gjort av ständigt förtryck och dåliga värmeelement. Det är skadligt att aldrig skildra Sovjet som att biosalongerna endast visade propagandafilm och den enda underhållningen människorna hade var att spela schack. Och då målar jag ändå upp en ovanligt positiv bild. Det är felaktigt, det är historielöst och det är exotifierande.

Hur ska en svensk tjugoåring (eller femtioåring) kunna förstå hur man kan leva i en diktatur, om bilden de får är att man vaknar på morgonen, äter en sked bark, och går till fabriken med 12 timmars arbetsdag och fem obligatoriska propagandaböner med näsan vänd mot Lenins mausoleum? Hur ska man, om man inte upplevt ett sådant land, kunna begripa att människor inte gjorde uppror, inte revolutionerade, och rentav vill ha den tiden tillbaka? Hur ska man begripa att det i dagens Ryssland finns människor som vill ha det som i Sovjet?

Det finns två bilder av Sovjet jag möter som boende i Sverige. Den ena är att allt var dåligt, gärna frossande i elände, eller frossande i elände fast på ett humoristiskt sätt. Antingen Gulag, eller fniss vad lustigt det är att de hade dåliga cigg. Den andra bilden är den som får unga hippa människor att komma i byxan när de ser en sovjetisk propagandaaffisch. Båda är ytliga, exotifierande och förminskande. Men den andra handlar i alla fall enbart om estetik. Jag tror inte det gör särskilt mycket skada att unga människor tycker det är ballt med leninstatyer. Jag tror det gör enormt med skada att enögt skildra Sovjetunionen som ett land som det inte gick att bo i.

För folk bodde där. Man vaknade på morgonen, drack kaffe, gick till jobbet, ville ha en ny kofta, skvallrade med kollegorna. Man hämtade barnen på dagis, gick hem, stod i kö, köpte billigt bröd. Man tränade, man sjöng i kör och läste böcker - såg på ishockey och lyssnade på radio. Man förälskade sig, såg på komedi, engagerade sig i hyresrättsföreningen, tältade och grillade kött. Folk bodde i Sovjet för att Sovjet var ett riktigt land, med riktiga människor i. Vanliga människor som levde vanliga liv. De flesta vaknade inte på morgonen och tänkte "oj, här ligger jag och lever i en diktatur". Det är ju det som är det farliga. Att man gör sitt, lever sitt, bryr sig om sitt, och det ska mycket till för att en revolution ska hända.

Det är väldigt lockande att svartmåla och ignorera allt bra, eller allt neutralt, som fanns i ett land man ju uppenbart inte ska gilla. Det är väldigt lätt att beskylla andra för att gullifiera om de inte vill svartmåla. Men det är enfaldigt och farligt.

Jag skrev om skrev!

2011-12-08T00:52:00.002+01:00

Senaste dagarna har det vart mycket diskussioner med jämställdister, och metadiskussioner och det, och snack om samtalston och att ingen lyssnar på nån. Det hände en grej idag som är blev en ganska komisk illustration på att inte vilja ta in andras erfarenheter, utan istället hävda att andra inte har ens egna erfarenheter. Det och att ta upp biologin när det passar.

Pär Ström lyfte fram nån Facebookgrej där man (tydligen feminister) fotar män som skrevar på tunnelbanan. På Facebooksidan togs det som illustrationer av manligt maktutövande. Jag var inte särskilt intresserad av ämnet, men kollade lite på kommentarerna och märkte strax att många påpekade att mön sitter så av biologiska/anatomiska orsaker. Jag velade lite, men valde sedan att skriva följande.

Jag har inte läst alla kommentarer, men de jag läst talar ofta om att män har en biologisk orsak att sära på benen, eftersom de vill hålla lägre temperatur i paketet. Som sexnörd tycker jag att det argumentet är intressant – för kvinnor har precis lika mycket anledning att sära på benen, rent anatomiskt. Det är inte bra för vulvan att vara instängd, ett kvinnligt underliv mår bra av att luftas och inte vara ihoptryckt.
- här

Jag fick två kommentarer

Nu har vi killar ju faktiskt någonting mellan benen som tar upp plats och då är det helt enkelt jävligt obekvämt att sitta med benen i kors.
Kan det inta vara så att dessa smygfotograferande antijämställdister helt enkelt är pilska tjejer som får sexuell utdelning av smygfotograferandet, sitter med benen i kors och smygonanerar, för det är väl hyfsat vanligt med smygonanering bland tjejer eller?
- barfota

”för kvinnor har precis lika mycket anledning att sära på benen, rent anatomiskt. Det är inte bra för vulvan att vara instängd, ett kvinnligt underliv mår bra av att luftas och inte vara ihoptryckt.”
Hear, hear! ;)
…skämt åsido: Jag vet ju av olika skäl (X och Y) inte hur det är för dig, men säg mig – inte har du väl två lika ömtåliga och ömma saker som kan hamna i kläm just där?…Kan inte undgå att fundera på om detta är samma diskussion som ibland dyker upp där kvinnor upprörs när (andra) män (än Michael Jackson) rättar till ”paketet”…
De förstår inte att grejorna ibland kan hamna så illa till att smärtan blir omöjlig att bortse från…… och innan nu nån kvinna kommer med snacket om mäns låga smärttröskel så minns att det där paketet är försett med ett biologiskt betingat extraskydd just för er (och era framtida barns skull) skull…
- Lövet

Mitt svar blev:

Barfota och Lövet:
Nej, jag har ingen pung. Men jag har blygdläppar, inre och yttre. Och en massa vulva i övrigt. Och ja, de kan behöva rättas till, t ex om trosorna åkt in innanför. Och ja, vulvan ska luftas och inte tryckas ihop för att må bäst.

Jag tror inte det är hyfsat vanligt med smygonanering bland tjejer, men jag tror det förekommer.
- här

Jag fick en till kommentar om kvinnlig onani sen, den kan ni läsa här.

Man kan säkert tycka att det är intressant att båda kommentarerna handlade om kvinnlig sexualitet, men det tänker jag strunta i nu, för ämnet var ju ändå skrev.

Det jag tycker är intressant är att jag får höra att män har könsorgan av det slaget som jag saknar. Jag tackar Captain Obvious och undrar vad det har med saken att göra. För jag ifrågasatte ju inte att män har pung och att det kan vara bekvämare med att sitta bredbent. Jag påpekade inte ens att jag har många kompisar försedda med manliga könsorgan som kan sitta med benen i kors eller ihop och trivs. Jag sa inte ens "meh, så stort paket har du inte, grabben!".

Jag sa bara att ska man prata anatomi så har kvinnor också anledning att sitta bredbent. Det har de ju faktiskt. Och kvinnor behöver också rätta till när könet trasslar in sig i underkläder.

Sen tror jag inte att kvinnor gör det lika mycket offentligt som män - både sitter bredbent och fixar till skrevet. Är det för att kvinnor inte behöver det? Eller för att det anses opassande på män och sjukt opassande på kvinnor? Och är det bra eller dåligt, vore det bättre om män var mer diskreta eller kvinnor mindre blyga? Det har jag inte sagt ett pip om. Jag bara fortsatt på den anatomiska linjen. Men det blir tvärstopp där, av någon anledning. Män har anatomi och kvinnor har inte mansanatomi.

I en senare kommentar skriver signaturen Bengt "ALDRIG skulle jag bli någon ”sittkissare”!!!".

Ingen verkar vilja komma och upplysa honom för att manlig anatomi är gjord så att män kissar bättre om de sitter ner.

---

Min åsikt om hur man ska hantera folk som skrevar på tunnelbanan - säg till om de stör. Om jag måste trycka ihop mig för att någon man toksärar på benen ser jag till att ta upp det utrymmet jag vill ta upp, inom rimliga gränser. Och om nån brud lämnar sin väska på sätet bredvid sig för att slippa sällskap och det finns inga andra platser, så blänger jag på henne eller ber henne att flytta på väskan. Jag lovar, min metod är bättre än att fota folk och lägga upp på Facebook. Och nej, individaktivism är inte alltid lösningen, men jag skulle nog hävda att det är lösningen i en hel del fall. Som folk som tar upp plats i trafiken.

Inomkön och utomkön, bestraffning och belöning

2011-12-07T13:02:00.002+01:00

För ett tag sen diskuterades det på en del bloggar jag läser om feminism innebär att man tror på strukturellt förstyck av kvinnor. Hannah här svarar bra och sammanfattar vad feminism är om jag får bestämma. För något år sedan sammanfattade jag varför jag är feminist och sysslar med feminism. Det tycker jag håller fortfarande.

För mig handlar det om att det finns ganska snäva ramar för bägge könen. Kvinnornas har breddats rejält, männens har inte breddats lika mycket. De ramarna gör att i viss typ av situationer får mön fördelar, i andra får kvinnor fördelar. Man kan tänka att det är så, men att om man summerar allt så får ena könet ändå flest nackdelar. Men jag tycker det är ganska irrelevant att summera på det sättet. Feminism är för mig inte en tävling i utsatthet. Jag tycker däremot det gör mycket mer nytta att försöka se vilka mönster det finns och vilken typ av situation de påverkar. Om inte annat så för att det nyanserar det här med att den ena har makt och den andra inte. Ofta så är det inte så dikotomt, ofta så har man olika sorts makt, olika möjligheter att påverka situationen. Det finns ingen SI-enhet för makt och att väga det ena mot det andra blir inte så konstruktivt eller intressant.

Eftersom jag ser feminism på det sättet tycker jag att det blir konstigt om man bara driver mansfrågor eller kvinnofrågor. Alltså inte om man driver någon konkret mansfråga, som papparättigheter, det är inget konstigt. Men att välja att bara fokusera på ena sidan... hur gör man? Hur får man fram en helhet? Könsrollerna är ju så invävda i varandra att de blir omöjliga att nysta upp i bara en prydlig tråd om man gräver djupare. Visst, man kan fortfarande driva ena könets frågor, men då bör man i alla fall fatta hur helhetsbilden ser ut.

Pelle Billing har på sistone haft en drive för att ta jämställdhetsdebatten till en mer sansad nivå. Han talar om Jämställdhet 2.0 (en något töntig term som fått oroväckande mycket fäste i hans kommentarer ^^) och som en del i att skapa mer sammanhang av det hela har han skrivit om viktiga kvinnorfårgor. Jag tycker att de som är minsta intresserade av ett samarbete istället för skyttegravar ska gå och läsa.

Jag känner inte att jag har mycket att tillägga där. Men jag har faktiskt läst genom alla kommentarer och det finns ett par grejer jag vill utveckla.

Någonting jag ofta tycker mig höra när man pratar om kvinnoproblem av typen "slampor får en massa skit" är att någon kommenterar att det är oftast kvinnor som kommenterar andra kvinnor. Det kanske fortfarande är viktigt att påpeka det så att ingen tror att allt dåligt som händer kvinnor är orsakat av män. Men det blir inte heller ett icke-problem eller inte ett kvinnligt problem, bara för att kvinnor trycker ner alla kvinnor. Det är så sociala normer funkar - normer upprätthålls av alla. Blattar upprätthåller bilden av blattar lika mycket som svennar. Humanister upprätthåller bilden av humanister lika mycket som teknologer. Kvinnor upprätthåller bilden av kvinnor lika mycket som män. Eller kanske inte lika mycket. Kanske 40-60 i något av fallen, eller 75-25 i ett annat. Det spelar ganska lite roll. Det viktigaste är att förstå att det inte är en grupp som håller tyglarna för en annan. Det är ett samspel.

Och ja, det innebär också att det inte enbart är kvinnorna som gör att pappor anses vara låtsasföräldrar.

Ämnet "kvinnor bestraffar andra kvinnor" handlade mycket om att vara en "pojkflicka". Diskussionen påminde mig om en tråd jag läst på reddit, tror ag det var. Om nån vet vad jag pratar om får ni leta upp den och skicka länk! Tråden knöt ihop två fenomen till en väldigt intressant helhet. Det ena fenomenet var attraktiva kvinnor, och fördelar de kan få av det. Det andra fenomenet är tjejer som hellre umgås med killar och pratar om att killar är raka medan tjejer är bitchiga.

Det som kom fram (efter vittnesmål från killar, tjejer, snygga tjejer, tjejer som vart snygga men inte är det längre, och andra människor som bara tyckte mycket) var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften - och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Den snygga tjejen ser förstås bara sin egen verklighet. Så det hon ser att killar inte bryr sig om små saker, att man inte behöver linda in det man ska säga i bomull om man pratar med killar. Och tjejer, de blir typ sura och bitchiga, och tycker man vart dum om man glömt att man lovat nåt. Det blir lätt att tro med tanke på hur samhället i stort framställer kvinnor och män. Så den snygga tjejen kan helt enkelt leva sitt liv med bilder av att män är trevliga vänner och kvinnor är bitchar, när det i verkligheten är så att det är hon som aldrig lärt sig att vara en jämlik vän.

Varken tråden eller jag hävdar att det gäller alla attraktiva kvinnor. Däremot skulle nog både jag och tråden hävda att det här finns faktiskt.

Unga kvinnors upplevelse av att leva med vestibulit.

2011-12-05T13:30:00.002+01:00

Nu finns min examensuppsats att ladda ner här. Jag ska först sammanfatta jättekort, sen skriva lite reflektioner av bloggkaraktär.

Sammanfattning

Min tanke med uppsatsen var att jag ofta hade sett studierartiklar om vestibulit som ett sexuellt problem. Och så hade jag i skolan läst om smärttillstånd, och hur kronisk smärta kan förpesta hela livet, med direkta och indirekta effekter av att det gör ont. Jag tyckte det saknades ett helhetsperspektiv, att ta upp underlivssmärtor som både ett sexuellt och relationellt problem, och som smärtsyndrom. Det var därför jag valde att skriva den här uppsatsen, och det var därför jag valde en metod som man använder för att bygga nya teorier och modeller utifrån observationer.

Jag intervjuade åtta kvinnor som har vestibulit eller haft det. Jag krävde inte läkardiagnos av mina informanter. Vestubulit är så pass underdiagnostiserat att jag hade missat en stor grupp vestibulitdrabbade - och av allt att döma hade de avvikit på ett systematiskt sätt. Intervjuerna transkriberade jag sedan och analyserade med en metod som heter grundad teori.

Jag fick ut fem olika områden som återkom som viktiga teman: 1) sex och relationer, 2) att prata om smärtan, 3) vårderfarenheter, 4) tankar, känslor och självbild 5) vardagsaktiviteter. Teman flätas in i varandra, påverkar varandra, och det blir uppenbart att vestibulit påverkar livet på många plan, mer än bara det direkta att det gör ont när man petar på ett visst ställe.

Jag tror jag ska undvika att sammanfatta mer. Uppsatsen är på drygt 20 sidor, så är man intresserad tar det inte direkt lång tid att läsa den. Jag ska istället blogga lite sånt som inte fick plats i /var lämpligt för uppsatsen.

Bloggreflektioner

Konsekvenser

Idén till uppsatsen kom, föga originellt, av egna erfarenheter. Jag fick smärtor början av juli 2010. Den sommaren hade jag lov och inte mycket att göra, men ändå började jag märka att jag ständigt kände mig stressad, jag sov dåligt, jag stressvaknade om morgnarna och var spänd. Jag fattade inte varför i ett par månader, sedan trillade poletten ner. Jag var inte spänd på grund av att jag var stressad, jag var stressad för jag var spänd. Kroppen gjorde ont på ett ställe, man spände sig där (för det är så man gör vi smärta) och spänningarna spred sig. Min hjärna tänkte "hm, kroppen är spänd, då är man ju stressad" och började stressreagera. Det ledde till att jag sov dåligt, och det mådde jag ännu sämre av, förstås.

Jag började göra avslappningsövningar, och det blev faktiskt bättre på den fronten. Och jag tänkte att jag nog aldrig hade insett hur den konsekvenskedjan såg ut om jag inte hade varit nästan färdig psykolog. Det var då jag tyckte det skulle vara bra att kartlägga vilka konsekvenser vestibulit kan ha, så att de drabbade lättare kan se hur vestibuliten har påverkat dem.

Utöver stressreaktionen fick mina smärtor en del andra följder för mig. Det var ett hårt slag för min sexualitet och relationen jag befann mig i - på den fronten har det fortfarande inte hämtat sig, fast det är bättre nu än för ett år sedan. Jag skulle den sommaren börja springa ute regelbundet, men det gjorde för ont, och överlag har träningen blivit lidande på grund av smärtor. Ett problem inte minst för att träning för mig ett bra sätt att slappna av och må psykiskt bättre. Min bild av vården - inte så rosenskimrande till att börja med - är nu väldigt negativ. Det finns massor med kläder jag inte kan använda.

Jag förväntade mig liknande resultat i intervjuerna. Kanske ännu värre, jag har faktiskt inte så hemska smärtor. Men jämfört med personerna jag intervjuat verkar jag ha tagit det hela ovanligt hårt. Det finns personer med mer omfattande konsekvenser bland mina informanter, men de hade också väldigt starka smärtor sedan ung ålder.

Jag spekulerar lite i det här i diskussionsdelen av uppsatsen, utan att dra in egna erfarenheter. De flesta jag intervjuade upptäckte smärtorna i samband med att de blev sexuellt aktiva. Jag hade en stabil sexuell självbild innan jag fick ont. Dessutom handlade självbilden om att jag är väldigt sexuell av mig, att sex är viktigt för mig, jag kan enkelt ha det, jag blir lätt upphetsad, jag vill ha det ofta... Inte att undra att smärtorna blev ett hårt slag för mig. Smärtorna gjorde ju att sexuell aktivitet gjorde ont - men det gjorde även ont att bli upphetsad och få erektion. Dessutom var ju sex mitt favoritsätt att vara avslappnad på - och smärtorna tog bort den möjligheten, samtidigt som de adderade nya stressmoment. Party!

Svårdiagnostiserat

Innan jag började djupdyka i ämnet trodde jag att svårigheter med att få vård berodde på att det är svårt att diagnostisera. Men det är det faktiskt inte. Vestibulit är varken någonting ovanligt eller svårhittat. Förenklat ställs diagnosen genom att man 1) utesluter infektion, 2) petar med tops på rätt ställe. När jag väl kollades för vestibulit tog det en minut att konstatera att det inte är det jag har. Att vården är kass beror alltså inte på att det krävs en doktor House för att ställa diagnos.

Vården

Det blev tydligt att erfarenheter av dåliga vårdkontakter är en del av upplevelsen av att leva med vestibulit. Det gör mig förbannad. Okej att vestibulit sabbar ens möjligheter att cykla, det är liksom sjukdomen i sig som gör det. Att vården är klåpare är bara onödigt. Den undermåliga vårdprocessen gör dessutom att ens sjukdom hinner förvärras, och när kvinnorna väl får vård mår de mycket sämre jämfört med hur de mådde när de började söka vård.

Den typiska vårdupplevelsen. Tjej får ont vid sexdebut. Går till ungdomsmottagning. Får råd om att vänta på den rätte och slappna av. Fortsätter försöka ligga tills det gör så ont att det inte går. Får svampmedicin. Efter något år hittar hon information om vestibulit på Internet, blir förbannad, går till läkare, får ingen hjälp ändå för läkare har inte koll på vestibulit. Hamnar till slut hos barnmorska som har koll, fixar behandling, men kan inte ställa formell diagnos, eftersom det får barnmorskor inte göra. Då har kvinnan haft ont i ett par år och blivit bara sämre och sämre, fysiskt såväl som psykiskt.

Det är inte okej. Det ska ingen behöva gå genom.

Psykosomatiskt

Jag blev klar med uppsatsen i början av september. Jag hade nog blivit klar ännu tidigare, om det inte var så att det var väldigt jobbigt att skriva den. Mina egna smärtor förvärrades när jag läste forskningsartiklar. Jag klarade av att skriva ett par timmar om dagen, kanske, sen blev det för svårt att koncentrera sig på ämnet. Jag var pigg och glad när jag började skriva inlägget, men halvvägs genom var jag både stressad och spänd. Det är jag fortfarande. Underlivet gör mer ont än innan jag började skriva. Jag borde kanske tagit en paus, men skyndade mig genom istället.

Så...

Ja, det var alltså min examensuppsats. Läs gärna, sprid gärna. Kommentera gärna.

En föga smickrande historia om homofobi, och en happy ending

2011-12-04T22:52:00.003+01:00

Veckans Vecka6-tema är "fräscht och äckligt". Jag kände att jag inte ville blogga om mina relationer till kroppsvätskor, utan väljer istället att blogga någonting mycket mer motbjudande.

Jag invandrade från Lettland som elvaåring för 16 år sedan. Det var innan Internet blev stort, det var innan man lätt kunde Skypa till vänner och släkt. Jag kunde engelska bra, men inte svenska, och barnen i min skola verkade inte särskilt intressanta att umgås med. Jag blev ett ganska ensamt barn, och trivdes bra med det. Jag är ganska introvert och har inget större behov av umgänge för umgänges skull. Jag hade trevligt med mina böcker och så the Beatles.

Jag började nörda in mig på Beatles redan i Lettland. I Sverige visade det sig att styvpappas bror var en stor fan och han gav mig kasettband med deras musik. Det var dessutom runt då som Anthology - serien och CD-boxen - släpptes, så det var en ganska tacksam period.

Som ung var jag bra på att nörda in mig på saker episkt och stort. Beatlesintresset upptog en stor del av min vakna tid. Första bilden jag sökte upp när min styvpappa skulle lära mig AltaVista var en bild på kaktus med gula blommor. För jag ville ha en sån då. För jag ville ha kaktus, för det är coolt. Och gula blommor skulle det vara, som i Yellow Submarine. Jag hade massor av gula saker för att Yellow Submarine.

Beatles blev självklart ett centralt objekt för mina AltaVista-sökningar. Jag läste allt, gjorde alla quiz, sparade bilder, roade mig åt Paul is dead-skämt. Ja, sånt som man kunde göra på den tiden. Vid något tillfälle surfade jag in på en biografi-sida för Brian Epstein, Beatles manager. Det stod någonting i stil med att han var homosexuell, och det ryktas om att han hade sådana förbindelser med John Lennon.

Jag minns inte längre exakt hur det kändes i kroppen, men jag minns att jag blev fruktansvärt äcklad. Upprörd, illa till mods. Försökte slå bort tanken, men den fastnade förstås i hjärnan och bara snurrade. En Beatle kanske haft homosex. Hjälp. Intellektuellt visste jag att alla ju har rätt att vara homo och så, men jag kände bara avsmak. Verkligt fysiskt äckel.

Det är underligt att minnas det nu. Jag måste ha varit 12-13 då. Några år senare fick jag min första kyss - med en tjej. Vid 16-17 var jag en slashfangirl och tyckte sex mellan män var det hetaste som fanns, även om Brian/John inte var min typ av par. Nuförtiden tycker jag fortfarande att två (eller omg fler) män som jag finner attraktiva är attraktivare tillsammans än var för sig, men i övrigt reagerar jag inte om någon visar sig ha partner av samma kön.

Men då, vid 12-13 hade jag tillbringat nästan hela mitt liv i en homofob kultur. En kultur där bögar var någonting man äcklades av och skämtade om, möjligen var de på scen i extravaganta kläder. Min mormor tycker att homosexualitet är onaturligt och min mamma bråkar med henne om det på Skype. Nuförtiden stoppas HBTQ-parader och det är på förslag att stifta lagar som i princip förbjuder människor att prata om homosexualitet annat än negativt. Det var den världen som den äcklade trettonåringen kom ifrån.

Även om detta minne inte är någonting att vara stolt över känns det bra att ha det. Minnet hjälper mig att förstå människor som inte tycker som jag gör nu. Minnet får mig att tänka att förändring är möjligt.

***

Min pappa bor i Ryssland. Jag känner inte honom så väl, men när man börjar prata politik och sådant känns han ofta ganska rysk-konservativ. Så jag brukar undvika seriösa samtal om sådana ämnen. Jag träffar honom för sällan för att bråka.

Han var i Stockholm sommaren 2007 och vi skulle promenera på stan. När vi åkte in insåg jag att det skulle bli Prideparad och kände en kall klump i magen. Jag ville inte se min älskade pappa bli en fördomsfull homofobisk ryss. Jag ville inte höra honom kommentera paraden så. Jag försökte hitta någon väg genom Stockholm som inte var i närheten av Pridetåget, så han inte skulle veta att de var något ovanligt i staden och fråga, men det var förstås omöjligt. Han frågade vad stod på. Jag förklarade snabbt att det var en sån där Prideparad där homosexuella går, och ja, inget att se, ska vi cirkulera och gå nån annanstans?

Men pappa tyckte paraden var bästa grejen. Inte bara för att den är kul att se på, utan för att han tyckte det var en bra grej att göra, i gott syfte. Han blev glad när han, själv läkare, såg vårdpersonalen. Och jag får fortfarande gåshud av lycka när jag tänker på den dagen. Den dagen då mina fördomar om min ryska pappa inte besannades.

Omskärelse, #prataomdet och hur utestängning funkar.

2011-12-03T22:50:00.003+01:00

Genom Pelle Billing hittade jag en krönika om manlig omskärelse, specifikt om omskärelse av gossebarn av religiösa skäl. Krönikören Sanna Lundin bakar finkänsligt nog in motstånd till omskärelse i islamofobi. Hon pratar om att hon vill se studier på hur omskärelse av små barn är psykiskt och fysiskt skadligt.

Jag tycker det är väldigt intressant hur människor kan vara så inne i ett sätt att tänka på att de kräver att de som är emot att skära bort frisk vävnad från barns könsorgan är skyldiga att presentera forskning. För Lundin kommer inte med någon forskning själv förstås. Varför ska man med forskning försvara någonting som är som det ska vara, det är ju de som kommer med nya idéer som har skyldighet att förklara sig.

Ann Heberlein har skrivit om #prataomdet i Sydsvenskan, med anledning av stora journalistpriset som "Årets förnyare". Hon har tre poänger:

Kampanjen nådde främst ut till en viss typ av mediekonsument - de vita, medelklassiga, twittrande - och lämnade inte mycket avtryck i övrigt.
Typiskt att kvinnor tar tag i och skriver om mjuka ämnen som sex.
Kampanjen gick ut på att göra övergrepp av missförstånd och dessutom framställa kvinnor som offer och män som förövare.

Som jag förstått det handlade kampanjen om att ta upp att det finns väldigt mycket mer än bra frivilligt sex och dåligt ofrivilligt sex. Oavsett kön. Man efterlyste berättelser från såväl män som kvinnor, och man efterlyste berättelser såväl från dem som trampat över en gräns som dem som fått en gräns övertrampad.

Men jag tror också att många som bara sett lite av kampanjen uppfattade det som att "oh, en kampanj där tjejer ska träda fram och berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av män". Kampanjen startades av kvinnor, det var mest kvinnor som skrev, det var mest kvinnor som pratade om kampanjen i media.

Jag tror att många män som egentligen har relevanta historier att berätta helt enkelt inte kände att kampanjen angick dem. Inte så att de hade tackat nej om någon hade frågat dem, "hej du, just du, vill du berätta om någon gång du varit med om sexövertramp?". Men det är ju ett tjejämne, sex och övergrepp och sånt. Är man man är det inte särskilt självklart att någon vill höra ens historia, det är ju alltid övergrepp på kvinnor som pratas om.

Och så är det ju kvinnor som pratade om kampanjen i teve, tidnngar, radio. Kvinnor som startade. Då känner man nog sig också lite ovälkommen. Inte på det sättet att man aktivt motarbetas, men på det sättet att man anar att den här grejen, den är nog inte till för en. Det är nog inte tänkt att en kille ska skriva om sina erfarenheter.

Ingen satsar på att aktivt stänga ut män. Män är välkomna. Men ändå så kan jag tänka mig att män kände att kampanjen inte riktades mot dem, även om de hade saker att prata om. De kände så för att det är ett kvinnoämne, att prata om såna saker. De kände så för att det var kvinnor som startade det hela, de kände så för att de flesta som deltog var kvinnor. Inte minst för att man föreställde sig att de som deltar nog är kvinnor.

Och vips har vi en fantastiskt illustration av hur det funkar, när ett kön hålls borta från någonting. Inte av illvilja, jag tvivlar på att de kvinnorna som engagerade sig i kampanjen ville hålla bort män. Det är ju inte deras fel att de var kvinnor och kom på idén. Och det är inte heller deras fel att det är ett kvinnligt kodat ämne. Personer som var inblandade i kampanjen ville nog tvärtom visa att även män kan ha sex fast det inte känns okej, de ville nog verkligen inte stänga ut män från det samtalet. Rentav var man extra intresserad av att locka män och höra deras berättelser, eftersom det är så sällan man får höra någonting från den halvan av mänskligheten.

Men ändå så blir det så. Ingen håller männen borta med våld, och ändå så kan jag tänka mig att det är mer självklart för en kvinna att hon är välkommen att #prataomdet än för en man. Precis som det finn områden där ingen håller borta kvinnor med våld, men ändå finns det en tröskel som gör det svårare för kvinnor att delta. Och det finns fler områden än #prataomdet där män (eller personer som inte är engagerade i den kulturdebatten där det pratadesomdet mest) inte känner sig välkomnade, fast de egentligen är önskade.

Tidsoptimistm och KBT

2011-11-30T14:34:00.003+01:00

Härifrån

I höstas pratade jag av en händelse om KBT och tidsoptimism med två personer på lika många dagar. Tänkte blogga om det då, men glömde. Men nu då!

Det började med att en bekant kontaktade mig på Facebook och frågade om jag kunde ge svar som KBT-psykolog. Klart jag kunde. "Varför är jag sån tidsoptimist?" frågade min bekant. "För att du kommer undan med det", svarade jag.

Dagen efter fikade jag med en annan bekatskap. Hen berättade att hen hade gått i KBT mot just sin tidsoptimism. Hens terapeut hade sagt ungefär det jag sade dagen innan. Människor som kommer sent får sällan skäll för det. Ofta väntar alla på att börja mötet, dejten väntar vid tunnelbaneuppgången, vännerna väljer med att börja middagen. När man väl kommit säger man "ursäkta" och alla säger "ingen fara" trots att de ägnat väntetiden åt att vara irriterade på den försenade. Men det vet ju inte hen om, det märker hen inte av.

Ni vet hur KBT fungerar, kortfattat. Att man fortsätter göra det man omedelbart belönas för, och gör inte saker man bestraffas för. Kortsiktiga belöningar väger tyngre, så därför struntar man i att diska efter middagen för att gå och spela spel, fast det slutar med att diskningen blir jobbigare sen.

Min kompis berättade att terapeuter tog tag i hens inre förstärkning, hur hen belönade sig själv när hen hann i tid till ett möte, precis prick, inte en minut för tidigt. "Ha, vad duktig jag är som hann! Och vad lite tid gick åt i onödan när jag slapp vänta i väntrummet!". Den kicken man får ut av ite lagom spänning i tillvaron.

Nu fick hen istället tänka att "nu hann jag förvisso, men jag hade inga marginaler, det var dåligt planerat av mig" eller "min vän säger att det inte är någon fara att jag är sen, men det är nog för att han i artig, han är nog irriterad, och det är respektlöst av mig att slösa med andras tid".

Den första kompisen, hen på Facebook, sa själv att hen ogillar att komma i förväg, för att hen hatar att känna att hens dyrbara tid går åt att vänta. Tankar på vart andras dyrbara tid går när de väntar på henom slås bort. Det är ju jobbigt att tänka så!

Jag tror att just tidsoptimism kan ganska enkelt åtgärdas med KBT-tänk, i många fall även utan terapeut. Och det är dessutom intressant, för här har man verkligen tillfälle att se hur viktigt det är att engagera fler än problembäraren (hen osm alltid är sen) i förändringsprocessen.

Du som är tidsoptimist (men vill sluta):

Tänk på hur din tidsoptimism påverkar dig i vardagen. Hur ofta missar du transport, kommer sent, stör andras planer?
Bestäm dig varför du vill sluta med tidsoptimism och vad för slags person du vill bli i det avseendet. Då kan du tänka på det när du tappar fokus och börjar falla tillbaka i gamla mönster. "Äsch, det är väl ingen fara om jag tar en senare buss". "Jo, det betyder att jag inte blir en person som går att lita på. Och det vill jag ju vara.".
Vad är det som hindrar dig från att börja i tid? Hur tänker du? Känner du igen dig i att man får en liten kick av att komma precis i tid, med inga marginaler alls?
Är du tidsoptimist för att ditt schema är tajtare än vad som håller? Om du inte har en fruktansvärt bra anledning - stryk saker, gör marginaler, bli tidsrealist.
Kommer du sent till allt, eller bara vissa situationer. Vad skiljer situationerna åt?
Är det jobbigt att vänta? Hur kan man göra väntan mer hanterbar? Ta med en bok eller någonting att spela på!
Tänk som min kompis ovan. Om omgivningen inte bestraffar en tillräckligt får man göra det själv. När du kommit in inflåsande efter att du slagit din egen rekord i att cykla fort till skolan har du inte vunnit tid - du har förlorat i anseende. Igen.
Testa att en vecka kompromisslöst komma en kvart innan till allt. Var det så farligt?
Använd inte quick fixes för att stilla samvetet. Det innebär alltså att det inte är okej att d blir sent om du ett par minuter innan bestämd tid messar "är på tunnelbanan blir lite sen :(". Det är bra att meddela om du blir sen, men det väger inte upp för ditt misstag.
Be dina nära och kära att hjälpa till! Berätta att du nu bestämt dig för att börja komma i tid och har en lista på saker du ska göra för att åstadkomma det. Dels blir det svårare att backa ur. Dels lär du få höra motiverande ord om att det inte är en dag för sent (haha) att du bestämmer dig för att sluta tvinga alla att vänta på dig hela jävla tiden. Och så kan dina nära och kära hjälpa dig!

Tidsoptimistens omgivning:

Jag upplever att omgivningen gärna anpassar sig lite extra efter just folk som alltid kommer sent. "Ni vet ju hur han är", liksom. Och det är det man verkligen inte ska göra. Folk som generellt kommer i tid kan man ha överseende med när de är sena. Folk som aldrig kommer i tid kommer aldrig i tid för att omgivningen gullar med dem. Slutgullat!

Håll er till schemat. Har ett kompisgäng sagt "vi ses vid Åhléns klockan åtta och går nånstans och äter" så ses ni vid Åhléns klockan åtta och går. Tidsoptimisten får själv leta reda på var ni bestämde er för att äta middag.
Säg inte "det är ingen fara" om personen som är sen ber om ursäkt. Tänk hur många gånger du har fått stå och vänta - hur många timmar av ditt liv har det blivit sammanlagt? Är det kanske respektfullt av henom att slösa med din tid för att spara hens?
Om du är ihop med en person som "ska bara" när ni ska börja åka nånstans tillsammans och du står påklädd i hallen - åk själv. Vänta inte. Om det inte är möjligt, se till att personen börjar fixa sitt i god tid. Vad fascist och mamma. Men gör det inte till en vana.
Tidsoptimister slätar gärna över skuldkänslorna med att skicka ett SMS med texten "jag blir sen" en minut innan de skulle varit framme. Då har de ju vart ansvarsfulla och sagt till! Låt dig inte luras. Det gäller också folk som kommer sent för de skulle faktiskt göra klart ett ärende innan de åkte och det drog ut på tiden. En vuxen människa vet att man inte hinner duscha och raka sig på tio minuter, det bör inte komma som någon överraskning.
Att man fortsätter att överskatta sin tid, trots att man kommit sent varje dag sen man blev myndig, beror inte på att man inte kan använda sl.se eller uppskatta hur lång tid ett ärende tar. Det beror på att man inte fått tillräckligt med skit för att man kommer sent. Så give them hell. Att inte bry sig om andras tid är att vara respektlös. Du är inte otrevlig om du påpekar det.

Ungefär så. Som jag sade tidigare kan man tänka på att ta bort de trevliga tidigare konsekvenser, och att lägga till nya, trevliga som otrevliga. Men det blir svårt att ta bort att det är trevligt att ligga kvar i sängen, eller se ett avsnitt till. Istället får du vara beredd att ta konsekvenserna av att inte du lovar det du sagt - och lyckas du får du njuta av att vara en trevlig och pålitlig människa som slipper ha dåligt samvete när du sitter på bussen och vet att du blir sen, igen.

Från det ena till det andra - Vecka 6 lever, och veckans tema är "fräscht och äckligt". Gå och skriv nåt, eller läs, eller sprid ordet till andra som kan vara intresserade!

V.47 - Något religiöst i blicken

2011-11-25T23:38:00.003+01:00

Veckans tema "Ögonkontakt" fick mig att tänka på några rader som jag och en kvinna jag beundrar skrev för sisådär tre år sedan. Det gäller en väninna i et annat land, och hela korrespondensen täcker ungefär ett halvår. Vi hade båda ganska turbulenta perioder i våra liv, girltalk-mässigt, så det fanns mycket att diskutera. Men eftersom båda inte bara var kvinnor av kött och blof, utan även konstnärligt och analytiskt lagda personer, blev det mycket konverserande kring sexualitetens väsen överhuvudtaget.

Vi avhandlade uppenbarligen vid någon tillfälle hur man ser ut när man har sex, för hon skrev följande:

But he really does have some sublime thing going on. I remember you mentioning how people look while having sex? Like, in their faces? I didn't think about it much with [N], but I've thought about it with [A]. He looks positively beautiful when he's close to orgasm. Beautiful. Almost like a classical saint in pain. It's extremely touching to look at. I prefer to be on top, so I get to see him lie there and just be beautiful with closed eyes. Like a small boy, in a way.

Jag tyckte om det. Jag tänker fortfarande på det ibland, för jag tycker det var så fint skrivet. Några mail senare återkom jag till temat:

But anyways, I don't like many things about that position (deep inside I have always suspected that the whole "girls like being on top because they're in control there" is a myth made up by men who want to lay down and do nothing) but I love one and that's how much you see of the partner and that you really see... the coming coming? luuuuulz. But really, I love the moments before the orgasm, I love feeling the change of rhythm, the tension in his body, see the face go from the somewhat concentrated expression of goal-seeking pleasure into something very helpless before the forces beyond his control. I think that's where the religious part comes in - this is so much bigger than you, and so overwhelming. And the small boy thing too, I really recognize it, the eyes wide open "there are great many wonders in the world"-look.

Jag har åsikter om en Debatt jag har sett

2011-11-25T12:36:00.002+01:00

Igår var det Debatt om en teateruppsättning av SCUM-manifestet. Man kan se det på nätet.

Vid 23:07 börjar man diskutera hur många av dem som debatterar pjäsen har sett den. Ingen av de som blivit inbjudna för att debattera verkar ha gjort det (utom regissören och sködespelerskan, förstås). Pelle Billing förklarar att han bor i Malmö. Pär Ström räcker upp handen. Inte för att han sett föreställningen, utan för att han resonerar såhär:

Pär Ström: Måste man ha sett eller läst nånting... Har du läst "Mein Kampf", till exempel?
Erik Holmström, regissören: Nej.
Pär Ström: Nähä. Men jag skulle kunna tänka mig att du har åsikter om den. Jamen då får du alltså inte ha nån åsikt om "Mein Kampf".

På Ströms blogg utmålas nu detta meningsutbyte som en snygg vändning från Ström, där fick han allt till det.

Låt mig förklara vad jag tycker.

Privat får man tycka vad man vill om vad som helst, oavsett om man läst det, sett det, eller ens hört talas om det. Det här är inte privat. Det här är i teve, när man debatterar ett ämne. Var så god och läs på. Jag förstår att det är svårt att se en föreställning i Kärrtorp om man bor i Malmö, men då ska man inte sitta där och debattera föreställningen. Det är lika mycket kritik mot Billing som inte tackade nej som mot Debatt-redaktionen som satsade på "har stor blogg och vart med i media förut" istället för "vet vad hen pratar om".

När jag och Tomas Antila var med i P3 populär för någon månad sedan och pratade om animé erbjöds vi att se Lånaren Arietty dagen innan, eftersom det var den filmen som var anledningen till att de hade animéspecial. Och när de ringde mig sade jag faktiskt först att jag var smickrad, men kunde tipsa dem om folk som är mer insatta i animé - som personerna bakom Animéradion och Mangafilm.se. Att jag ändå tackade ja berodde på att de tyckte jag var lämplig eftersom jag brukar tipsa om animé till animéoinsatta människor på bloggen, och de ville gärna ha det perspektivet. Plus att jag visste att jag var insatt nog att prata animé i den typen av sammanhang - jag skulle aldrig tacka ja till att sätta ihop programmet till en animéhistorisk festival på kulturhuset, men jag hade gärna rekommenderat folk. Och i programmet sa jag inte pip om Lånaren Arietty, för jag hade inte sett Lånaren Arietty. Tomas gick och såg den dagen innan för att kunna uttala sig, SR betalade biljetten.

Och om alla gjorde som jag hade världen vart så jävla mycket bättre, lovar! Tänk om Ström exempelvis hade gått och sett föreställningen! Han har ju bloggat massor om den förut också, så det är inte så att det var för kort varsel för att skaffa koll på vad man pratar om när SVT ringde. Han har ju tid att ordna pub med likasinnade, då har han väl tid för att se en föreställning han ska debattera? Ingen möjlighet att se föreställningen? Nejmen, det är inte obligatoriskt att tacka ja till att vara med i Debatt. Ja, man får lite tevetid. Som en person som uttalar sig om saker han inte har koll på. Tvek på om det är bra marknadsföring.

Och tänk om Pelle Billing hade sagt att han inte har georgafisk möjlighet att se föreställningen, men att han känner någon i Stockholm som är intresserad av sådana frågor och har sett den? Känner han ingen så är han faktiskt inte skyldig SVT att tipsa om folk - eller själv medverka.

Och tänk om SVT hade sett till att boka in personer som har sett föreställningen? Alla praktiska betänkanden åsido - tänk om man hade bandat en föreställning så alla hade möjlighet att se den på video innan? Eller ätnk om man helt enkelt hade ringt de stora namnen och frågat om de sett pjäsen, eller åtminstone läst boken. Inte? Tyvärr, kvalar inte.

Vill du ha åsikter om saker du inte har läst eller sett? Ha det hemma. Skriv på din blogg. Irritera kollegorna på fikarasten. Men gör inte teve. För allas bästa.

V.46 - Sämsta rådet någonsin

2011-11-18T16:26:00.000+01:00

Sommaren efter sjuan åkte jag på språkresa till Hastings. Jag skulle inleda så, men sen kom jag på att det är helt irrelevant. Det handlar inte om en sommarromans, det handlar om en grej jag läst i en tidning. Ett dåligt råd, för att passa in på Vecka6-temat.

Jag satt och bläddrade i någon tjejblaska när jag såg en artikel av typen "riktig kille med snopp och allt ger tjejer sextips om hur man gör med killar". Jag var oskuld, okysst, påläst och nyfiken, så naturligtvis läste jag artikeln lite diskret. Jag minns inte allt nu, bara två punkter. Den ena punkten var att man ska ha matchande underkläder. Killens tanke var "det ska väl inte vara så svårt att köpa matchande set med trosor och bh". Min tanke var att han nog hade noll koll på hur kvinnounderkläder fungerar i praktiken.

Andra tipset var det som fastnade i huvudet mest. Jag minns inte det ordagrant, men här är sammanfattning - "ladies, tänkt att det är tjejer som har känsliga bröstvårtor, inte killar! Vi bara biter ihop och försöker få det överstökat när ni tror att vi, som ni gör, njuter av att få dem bitna, slickade och smekta. Bort från bröstvårtorna!"

Av någon anledning har just det rådet, av alla dåliga tips jag sett både före och efter, fastnat. Jag hade inga erfarenheter av mäns bröstvårtor då, men hade trott att män kan uppskatta smek där. Jag minns känslan av "oh shit, tänk om man inte hade läst det här och blivit avslöjad som pantad brud som projicerar sina bröst på killen när man väl fick till det", men också en stark misstänksamhet till om det verkligen stämmer. Och sådär ett halvt liv och många bröstvårtor senare kommer jag fortfarande ihåg den artikeln, på grund av tonen i den. Så tvärsäker, så dumförklarande.

Såhär i efterhand kan jag verkligen se hur artikel skrevs. En kille på tjugonånting kallas in som expert på killar. Han har säkerligen inte särskilt påläst, men har säkert en del egna erfarenheter. Han gillar inte att få sina bröstvårtor smekta. Nån gång har han kanske tagit upp det med sina pubpolare och de höll med. Därför skrev han att tjejer bör ge fan i killars bröst.

Jag har de två senaste dagarna försökt formulera fortsättningen på inlägget. Kortfattat handlar det om att jag tycker det är tråkigt att sex anses vara ett område som vem som helst får vara expert i (det gäller i och för sig allt i medietyckarklimatet som råder, men jag inbillar mig att sex är ett av områden som är extra drabbade). Jag personligen tycker det är tråkigt, jag önskar större kompetens bland folk som rådger i media. Samtidigt fastnar jag lätt i att formell utbildning faktiskt är ett relevant kriterium för kompetens, och då känns det som att jag bara gör reklam för mig själv.

För en poäng jag hade är att många kompisar har frågat varför jag inte har en spalt i någon tidning. En liten del av svaret är att sådana jobb inte växer på träd. En stor del är att jag varken har sökt såna eller hade tackat ja till ett sånt tidigare. Jag gillar inte vemsomhelstrådgivning, och jag ville inte syssla med det. Numera känner jag att jag faktiskt är redo. Nu skulle jag kunna göra det. Och jag är också glad att jag väntade, för jag vet att jag hade gjort ett betydligt sämre jobb för några år sedan.

Jag tänker såhär -jag postar inlägget nu och sparar den spännande diskussionen om vad gör en till en bra spaltmästare till senare. För det är faktiskt en jättespännande fråga. Men för att göra reklam för mig själv - normkritisk, vettig människa med sexkoll och psykologexamen! Jag är superbra, jag kan skriva och hålla deadlines samtidigt. Om någon har kontakter och koll får ni gärna hjälpa mig!

Mer nytt om hur jag är sjuk - TMI

2011-11-16T23:52:00.004+01:00

Innan jag ens börjar blogga - jag försöker bota förkylning med virre. Jag vet också att jag tål alkohol kasst. Och whisky är gott. Så det kanske blir nedslagsfel. Sorry.

Så, det senaste ni hade hört om min sjukdom var att jag skulle kolla när jag skulle få komma till urolog, och kliniken sade att de hade fyra månaders väntetid. Jag ringde en Vårdgarantilinje dagen efter, på fredag. De lovade att hitta någon snabbt. Jag har lärt mig att svara på "kan du beskriva symptomen" med "det gör ont i urinblåsan. Hela tiden". Med rätt paus och rätt betoning. Hela tiden. True story.

På tisdag ringde ett ställe och sade att de har tid på onsdag. Jag dök upp. Jag beskrev symptomen. Läkaren verkade bry sig. Bra tecken. Normalt blir jag frågad om hur det har varit de senaste två veckorna, varför jag är hos läkare just nu. Här verkade läkaren faktiskt inte bry sig om ifall det blivit sämre just nu, eftersom det ju varit stabilt långsamt sämre senaste året.

"Är det okej att jag gör en cystoskopi?" sade han. Jag svarade att visst, men han borde veta att jag hade dåliga erfarenheter av sådant. Det var efter en cystoskopi i september som de hade hittat mina celler. Jag fick inte äta på hela dagen, fick byta om till operation. En cystoskopi är att de (med bedövning) för upp en kamera i ens urinblåsa och tittar. Den jag gjorde i september utfördes av en läkare och två andra vårdpersonal. Läkaren petade i mig medan den ena personalen gav läkaren instrument och under övrig tid klappade mig på foten. Den andra personalen höll en hand på min axel och sa att jag var duktig. Det gjorde ont under processen, och efteråt. När jag två timmar (och en smärtlindrande cocktail) efter ingreppet påtalade för en person på kliniken att jag ville prata med läkaren, eftersom det fortfarande gjorde så ont att jag inte kunde kissa, svarade personen "asså, det ska göra ont efter en cystoskopi". Jag aktiverade färdigheten "raise Hell", en skill jag låste upp vid lvl 47 i "slåss mot vården"-spelet. Jag fick prata med läkare, alltid nåt.

Det var alltså erfarenheten av cystoskopi jag hade. I tre steg sammanfattades de i att jag först hade asont, sen så ont att jag inte kunde kissa, sen kissade blod. Den nya läkaren lyssnade på min korta sammanfattning. "Vilken klinik var det?", frågade han. Jag svarade. "Det var en gynekolog som gjorde det", tillade jag. "Klart det gör ont då", morrade han.

Jag fick ta av mig på underkroppen och sätta mig i gynstol. En (antar jag) sjuksköterska kom in. Jag fick bedövning. Det gjorde ont att få bedövning, mer ont efter bedövning än innan. Jag kved när sjuksköterskan applicerade salvan. Efter kort förhandling kom vi överens att jag får kvida, gråta och svära allt jag vill, men de slutar peta på mig så fort jag sade "stopp".

Lampan och kameran åkte in, Jag kved, men tittade på skärmen som var riktad mot mig. De märkte det och gav mig en guidad tur. Jag tycker verkligen om när läkare visar skärmen för en. Jag antar att man helst vill slippa om man ultraljudas för abort, men i övrigt vill jag se. Dels känns det transparent, det känns inte som att läkare behandlar mig som om jag bara var en kropp, inte en människa. Dels är det lättare att hantera när någonting rör sig inne i en om man får se rörelsen samtidigt, tycker jag. Och så roligt! Jag har sett min urinblåsa! Inifrån! Coolt ju!

Det gjorde fortfarande ont, och jag blödde fortfarande efteråt. Men dude vad det inte var exorcism!

Jag klädde på mig. Vi satte ner oss igen. Läkaren sa att det inte syns mycket, men på det som syns och på det jag sa verkar det röra sig om kronisk blåskatarr. Han skulle kolla lite till, men vi planerade i alla fall preliminärt en behandling. Sex veckor skulle den ta, påbörjades igår, alltså en vecka efter läkarbesöket. Jag fattar fortfarande inte att det är sant.

Behandlingen går ut på att de häller in silverklorid i mig, och sen får jag hålla den kvar ett par timmar. Silverklorid, det låter verkligen som bakteriedödare med bakteriedödare på. Det låter lättbegripligt och potent. Jag gillar. Det är ingen skön procedur alls.

Läkaren sade att det lär bli värre första dygnet, men smärtorna borde sedan avta. Han sade att det kanske inte blir bättre på flera veckor, att det kan krävas flera omgångar av behandlingen innan det blir uppenbart bättre. "Ge inte upp", sade han. Jag stirrade på honom. Ge upp? Nu!? När jag har en diagnos? När personalen säger att de kommer sluta peta i mig så fort jag sagt "stopp"? När läkaren med blotta ögat ser att jag blöder innan han ens påbörjat, så det är uppenbart att det inte står rätt till med mig? Sluta nu? Aldrig!

När jag hade tagit på mig kläderna efter första behandlingsproceduren kom jag fram till skrivbordet. Läkaren hade en webbsida uppe, min diagnos med bild och allt (interstitiell cystit verkar heta en av bovarna i mitt drama, förresten). Någonstans låter "läkaren kollar diagnos på internet" som ett skämt. Men jag kände mig fruktansvärt trygg just då. Kollade han upp någonting är det ett ganska säkert tecken på att han inte kommer vända mig ryggen bara för att han inte spontant kan koppla mina symptom till vad han läste i skolan. Jag har sett lite för många läkare som har tyckt att jag ska bli nöjd med att de säger "nej, jag vet inte vad det är".

Det verkar ha vänt, men jag är fortfarande beredd att väcka helvetet på jorden om det skulle behövas. Jag är förtfarande rädd att läkarna kommer vara elaka eller inkompetenta. Mina nära och kära har grattat till diagnosen och behandlingen, men jag tänker inte ropa hej än.

Interstitiell cystit verkar vara ett vanligt besvär som upptäcks senare och mer sällan än det borde. När jag sökte för besvären för nästan ett år sedan ville vårdcentralen behandla järnbrist. Jag hade inte levlat så mycket då, jag gav upp. Min kropp fortsatte vara sjuk för att nån jävel på vårdentralen inte hade hjärna att remittera en person med urinvägsbesvär till urolog. De hade säkert gjort det om jag hade insisterat, men jag tänker inte pyssla med någon victim blaming. Det här är inte ett fall för House. Det här är inte ett fall där man har försökt allt.

När jag gick i högstadiet hade jag en anmärkningsvärt dålig lärarinna i svenska. Många år efteråt kunde jag inte släppa hur dålig hon var, hur dålig hon var mot specifikt mig. Och allra värst - att hon fortfarande tilläts vara lärare. Jag hade gått vidare till gymnasiet, hon fortsatte döda språklusten hos nya klasser. Jag lugnade ned mig något när jag många år senare såg att hon verkar gått över till en administrativ tjänst på skolan.

Jag vill önska alla kassa läkare kroniska smärtor och nån bra plats i helvetet, men jag är en snäll och förlåtande människa. Men en administrativ tjänst, får jag önska dem det?

Könsblandning och studentdans

2011-11-13T22:15:00.009+01:00

En liten essä om att bryta invanda könsmönster, utifrån svenska studentbaletter. Med reservation för att studentorkestrar är en subkultur vars historia berättas muntligt av gamla till aktiva och jag har säkerligen stora hål i min bildning.

Bildtext "Finn ett fel"

Från Patriciabalettens Facebooksida

Sedan 2004 har jag varit aktiv i en studentorkester - PromenadorQuestern på KTH, även känd som PQ. Studentorkestrar av det här slaget är en studentsubkultur som mig veterligen mestadels finns i Norden. Orkestrar vid högskolor finns givetvis på många håll, men kulturerna kring och formen på orkestrarna kan se väldigt olika ut. Svenska studentorkestrar spelar vanligtvis en blandning av jazz och schlager. De har fyndiga namn, och ofta en tillhörande dansgrupp som kallas för en balett (orelaterat till dansstilen). I Stockholm finns för närvarande tre traditionella studentorkestrar - SU:s Kårsdraget (med Baletten Kårsetten), KI:s Blåslaget (med Dragplåstret) och KTH:s PromenadorQuestern (med Baletten Paletten).

Orkestrarna är ofta studentikosa, även om proportionerna bra:roligt varierar mellan de olika orkestrarna. En del är mer seriösa, andra mindre. Alla har olika traditioner, olika specialiteter, egna färger och egna signaturlåtar. PQ är gulsvartrandiga och spelar jazz (till skillnad från schlager), har ett rykte om att vara äckliga (som vi ibland lever upp till) och har Tiger Rag som signaturlåt.

När jag började i Paletten var PQ i en svacka. Det fanns bara en baletta kvar från äldre, generationen, Mattias, och han lärde mig allt jag behövde veta om studentorkestervärlden. Här är tre saker han sa som är viktiga för vidare resonemang.

"Baletten Paletten dansar inte Cancan!" (med emfas)
"Baletten Paletten har killar" (med stolthet)
"Köttridå" (en term applicerbar på andra baletter, någonting vi inte ville vara)

När jag var ny kändes det jättekonstigt. Det var en fullständigt självklarhet att man hade killar i en dansgrupp, hur hade det annars sett ut? Och vad är det för fel på cancan, det är väl en festlig dans? Och slutligen.... är inte "köttridå" en ganska hård term? Det var sju år sedan, och numera förstår jag honom bättre. Åker man på festivaler ser man att många baletter fortfarande enbart består av kvinnor. Plötsligt fattar man varför Mattias tyckte det var coolt att Paletten hade killar i alla fall redan på 90-talet. Nittonhundranittiotalet.

Cancan och "köttridå" förklaras enkelt med att cancan är en vanlig koreografi (både Dragplåstret och Kårsetten har det som stående inslag), och att cancan är en symptom på någonting många baletter är - söta. Att funktionen med dem ses av många som att de är nåt fint att titta på när orkestern spelar. Även om koreografierna är svåra och dansarna duktiga är det ofta också mycket flörteri, söta och sexiga danssteg, avslöjande kläder. När jag första gången tog på mig nätstrumpbyxor och svarta trosor över - det förväntades att kjolen skulle flyga upp så att trosorna syntes - fattade jag inte vad Mattias menade med att Baletten är relativt påklädda på scen. Nu fattar jag.

Vad jag vet var PromenadorQuestern (som då hette Revolutionsorquestern) en mansorkester när den kom att finnas 1956. Två år senare fick dåvarande orkesterchefens flickvän nog av att bara sitta och titta på på repen och startade en dansgrupp. Deras första koreografi var just en cancan. Jag vet inte när både orkestern och baletten blev könsblandade. När jag började 2004 fanns det i baletten redan en mängd koreografier som var skapade för både tjejer och killar, det fanns scenkläder för både tjejer och killar. Det fanns en tradition av att göra så.

Några år senare fick jag veta att det först var på 00-talet som Alliansorkestern från Chalmers lät kvinnor vara med. Tjugohundranollnolltalet. Det finns fortfarande baletter som killar inte får börja i. De andra Stockholmsbaletterna har (vad jag vet) börjat med killar under min tid som aktiv baletta. Medan orkestrar som könsseparerar förtjänar smäll kan jag förstå att det är svårt att ta in killar i en tjejbalett. Det finns många praktiska detaljer som gör det knepigt, och det leder till att det kan vara svårare att såväl få in nya killar som att ge bra utrymme åt de befintliga.

Innan vi börjar med de praktiska detaljerna kan vi avklara följande - om en balett saknar killar blir sannolikheten lägre att killar söker till den. Ser man både killar och tjejer på scen blir tanken "oj, jag vill gå med!" enklare att tänka om man är kille. Finns det bara tjejer kan unge studenten lätt tro att killar inte får vara med, eller kanske tycka det kan bli socialt konstigt - killars förmåga att tänka "score - mycket fitta, lite konkurrens!" är väldigt överskattad. Det blir alltså trögstartat att få in killar om man alltid varit en tjejbalett.

När man väl fått in en intresserad kille uppenbarar nya problem sig. Som att koreografierna och scenkläderna är gjorda för tjejer. Om man aldrig reflekterat över hur mycket koregrafin handlar om att vara söt så märker man det när en kille dansar den. Alla steg som handlar om att visa kroppen och flörta med publiken verkar genast mycket mer utmanande. All styling som går ut på att flörtigt leende blir uppenbart sexualiserad om en man ska göra samma sak. Steg som i tjejframförande känns som vanlig showdans blir lätt till humor i betraktarens öga om en man ska göra det.

Och kläder då, kläder! Den mest grundläggande klädseln i en baletts garderob är svarta skor, nätstrumpbyxor, paljettkjol och svart linne. Klär man en kille i det kan resten av baletten strunta i att lära sig koreografin - ingen kommer att titta på dem. Man behöver hitta på vad killstackaren ska ha på sig, för det kan inte enkelt lösas med att man byter paljettkjolen mot paljettshorts. Oftast blir det en variant på svarta byxor, svart skjorta och paljettslips.

Paletten har redan en garderob med herrkläder och koreografier som är tänka för killar, vi har redan manliga dansare, så för oss blir det givetvis enkelt att hantera nya manliga tillskott. För en balett som bara nu kommer igång med killar är det svårare. Att PQ:s och Palettens repertoir är mer jazz- än schlager gör det också lättare att få in killar - gammaldags dans är ju mer pardansbetonad än modern showjazz. Killar är ett mer självklart inslag i dansbilden om man dansar till Royal Garden Blues än till Hot Stuff. Och inte att förglömma - både kläd- och dansmässigt är jazz mindre "gay" än schlager. Det kan också göra tröskeln att börja lättare att kliva över.

Alla förändringar som ska med när en balett som länge bestått av bara tjejer ska få in killar gör att processen kan bli både svår och smärtsam. Samtidigt är det intressant att notera att ingen av förändringarna är, rent tekniskt, nödvändig. Få koreografier kräver slida och bröst. Men så är det, man förknippar vissa steg med kvinnor så pass mycket att det blir lustigt om en kille gör samma rörelse. Om balettens koncept är "sött och flörtigt" passar en kille inte in, även om han är duktig med studentorkestermått mätt. Det beror absolut inte på att han saknar viktiga kroppsdelar för att kunna dansa bra och göra stegen rätt, det är bara det att tänker man "köttridå" så tänker man "tjejer".

Och kläder - ja, visst är det så att många scenkläder som är tänka för tjejer är för små för många killar. Men det är ytterst sekundärt jämfört med hur mycket social värdering vi lägger i vem som får bära paljettkjol utan att det blir lustigt. När studentorkestrar släpper fram lättklädda killar på scen, särskilt om de är lätt klädda i glitter, kan man ge sig fan på att det är humor man ska få se. Inte nånting snyggt och sött, inte fint koreograferat färger och rör sig. Det slutar då med ett flock tjejer i nät och klackskor, och en udda fågel i kostymbyxor. Även i Paletten, som ändå haft fler än en kille åt gången hur länge som helst, är tjejerna så gott som alltid mer lättklädda.

Jag tycker att det är intressant, för det är en värld nära mig som få ser. Det är en värld där man knappast diskuterar senaste Bang på festerna, men samtidigt är frågorna om kön och hur det hanteras ständigt aktuella på mycket konkreta plan. Just i frågan om killar i dansgrupper ser man lätt att könssegregeringen i många fall knappast handlar om illvilja och att män utesluts medvetet. Men det handlar inte heller om att män inte söker om de inte vill. Det är både och, och väldigt mycket omständigheter. Ni vet, när man har intentioner och sedan kommer verkligheten emellan.

Slutligen, en anekdot ur Palettens historia. Våren 2006 erbjöds PQ 12000 för en spelning, om en av låtarna var en cancan. Vi svalde givetvis allt vad stolthet hette, och lånade koreografi av kläder av Kårsetten. Klädseln för numret var svarta skor, nätisar, hotpants, cancankjol och svart linne. Det var ett mycket uppskattat nummer. Efteråt kom någon av arrangörerna ut till oss och tackade för fin underhållning. "Publiken uppskattade särskilt killen!" sade arrangören. Vi fnissade. Vi var fem tjejer och tre killar på spelningen.

Tillgång, efterfrågan, porr - (V.44)

2011-11-08T01:15:00.004+01:00

När jag ser diskussioner om pornografi ser jag ofta åsikten att man inte ska kommentera utbudet värderande eftersom utbudet helt enkelt speglar efterfrågan. Finns en viss typ av porr så är det för att den efterfrågas. Är en typ av porr sällsynt så är det för att den inte efterfrågas.

Jag tycker det är tråkigt, eftersom det tyder på att diskussionen går ingenvart. Hur ska man kunna argumentera med en person med en så pass verklighetsfrånvänd uppfattning om hur marknaden fungerar? När porrvalen sedan förklaras med natur och evolution vet man att det är dags att packa debattväskan och fly till sin egen blogg.

Nu är jag på min blogg, och ska prata tillgång, efterfrågan, och porr.

Kläder

Att ha kläder har sedan de uppfanns haft flera funktioner - att skydda kroppen, att visa vem man är, att smycka sig. Inte nödvändigtvis alla på en gång på samma individ, men klädernas dekorativa egenskaper har varit med så länge att de knappast kan ses som mer moderna än klädernas skyddsfunktion. Att markera sin grupptillförighet och sociala status genom vad man har på sig är någonting som gjorts väldigt länge.

I dagens Sverige syns det till exempel på trender. Att ha på sig det allra nyaste ger en status i andras ögon och en känsla av inre tillfredsställelse. Denna belöning känns ganska tidlös, människor är sociala varelser och uppskattar social status oavsett tid och samhälle. Givetvis vill företag tjäna pengar på det och göra att driften att visa att man tillhör en viss grupp kan tillfredsställas genom att man köper just det företagets produkt.

Driften är således densamma år efter år, men knappast produkten. För tio år sedan var det songoallablusar, för fem år sedan metallicleggings, nu är det ormskinnsklänningar. Begär efter en viss typ av vara är väldigt uppenbart konstruerad av samhället. Det är knappast köparna som för ett par år sedan började vallfärda till H&M-butiker och fråga om de möjligen har ormskinnsmönstrade klänningar - att just det plagget finns i butiker beror inte på att efterfrågan kom först. Tillgången har i sig fött efterfrågan - att varan fanns i butikerna har lett till att folk har köpt den. Ju fler som bär ett plagg desto mer neutralt blir det, och desto mer sannolikt att det köps av många människor utan större reflektion. Och när människor börjar efterfråga metallictights är det knappast så att många fick idén oberoende av varandra - idén kom från att många har sett sådana i kataloger, på modebloggar och modevisningar. Och människor har sett plagget i butiken.

Att relationen mellan tillgång och efterfrågan skulle vara enkelriktad är en verklighetsfrånvänd tanke. Det gäller såväl kläder som porr.

Mat

Givetvis har evolutionen påverkat hur vi människor fungerar, men även de mest enkla drifterna kan uttryckas väldigt olika. Mitt favoritexempel är mat. Människor får stark belöning av att äta sött och fett - sådan mat ger mycket energi även om man äter en liten mängd. Det har varit viktigt för vår överlevnad.

Idag syns det genom att människor gärna äter sött och fett i stora mängder, fast det nuförtiden inte råder brist på den typen av mat. Men äter vi vad som helst som är sött och fett? Nej, givetvis inte. När en person säger att hen är sötsugen är det få som föreslår att hen ska ta ett par skedar sirap. Den som är sugen på en bakelse skulle knappast bli nöjd om man gav henom sockrat ister.

Samma biologiska grund kan ta sig väldigt många olika uttryck. Ingen skulle hävda att enda förklaringen till att muffins är trendigt är att människor är programmerade för att äta fett och snabba kolhydrater. Precis samma sak gäller för porr.

Porr

Utan tvivel finns det porrsajter för många smaker, med många olika inriktningar. Säkerligen har en hel del porrkonsumenter hittat hem när de äntligen fick alla bilder på blondiner i knästrumpor som onanerar med grönsaker samlade på ett och samma ställe. Men att man konsumerar en viss typ av porr betyder inte att man har varit intresserad av den typen av porr innan man hittade den.

De flesta inleder nog sin porrkonsumentkarriär med "neutral" mainstreamporr. Genom denna porr upptäcker man sedan mer nischade produktioner. Man söker porr som innehåller vissa ingredienser och får flera andra på köpet - efter ett tag lär man sig att uppskatta dem. Man börjar tända på sådant man fått på köpet i porren och se de sakerna i sig som sexuella.

När jag jobbade som telesexförsäljare var en av mina rollfigurer i yngre gymnasieåldern. Från början stylade jag henne i en look som var populär bland unga - sådär lite mainstreamrockigt, med randigt och nitbälten. Efter några månader insåg jag att det inte var det mina kunder ville ha, de ville ha skolflickslooken. Ett uppenbart fall av kulturens - i detta fall till stor del porrens - inflytande. Mina kunder ville ha slutty schoolgirl. I exempelvis USA är det en porrig version av ett existerande fenomen. I Sverige har skoluniformer varit sällsynta så länge att man knappast kunde tro att kunderna ville ha erotiserad verklighet. De ville inte ha slampig svensk fjortis, de ville ha en någonting de har sett på film.

Sexualiteten är inte huggen i sten. Man kan börja finna vissa saker erotiska, för att man sett dem i sammanhang med sådant man fann upphetsande redan innan. Man kan glida in på extrema uttryck som man aldrig hade varit intresserad av om man inte hade fått hjälp att komma dit, i små steg. Vissa saker lär man sig aldrig att uppskatta, vissa fynd får en att upptäcka helt nya sidor hos sig själv. När man pratar om porr som en spegel av redan befintliga sexuella intressen missar man många pusselbitar i den mänskliga sexualiteten.

Ett inlägg för V6-temat "Naturligt"

dryg men vafan

2011-11-04T19:13:00.004+01:00

Häromdagen debatterade Pär Ström feministisk porr i Kvällsöppet. Min sida av Twitter kalasade på det hela dagen. Det fanns en väldigt bra anledning - Pär Ström har uppenbart inga som helst meriter för att diskutera porr. När han blev tillfrågad om han har erfarenheter av porr i programmet säger han "det har väl hänt några gånger". Som meningsmotståndare fick han Kristina Ljungros från RFSU. Sannolikt mer relevant för att diskutera porr, även om RFSU-engagemang inte automatiskt innebär att man har just porr som expertområde.

När debatten kom igång blev Twitter himlaglad i att dissa Ström och heja på Ljungros. Ett uppenbart fall av "vi gillar RFSU. vi ogillar Ström, och sen får de säga precis vad som helst". För de gjorde ungefär lika bra ifrån sig, båda två. Eller lika dåligt. Eller, mest rätt uttryckt, lika ointressant. För det är vad man får om man ställer två personer som med en nysläppt serie som utgångspunkt ska diskutera ämnet "är feministisk porr finare än vanlig porr". Ge Martin Luther King en master i porrkunskap och en talarstol, och han hade inte kunnat åstadkomma någonting intressant med den frågeställningen.

Jag vet att det här är andra gången på kort tid jag kommenterar på illa formulerade frågor, men det blir inte mindre sant för det - om grundfrågan inte håller så kommer inte heller svaren att göra det. I Kvällsöppet talar Ström och Ljungros glatt förbi varandra, och hade man inte från början vetat att det är meningen att de är motståndare så hade man sannolikt inte märkt det. Om man inte på förhand bestämmer sig för vem som vinner av dem två så är det inte heller uppenbart att den ena debattören är bättre än den andra. Båda får in vettiga poänger. Båda trasslar in sig i dumheter. Ingen av dem visar någon större koll på porr.

Jag förstår verkligen att det är kul att sitta på Twitter och tillsammans med kompisar heja på vem som helst som pratar mot Pär Ström. Men det känns också som ytterligare ett irriterande symptom på en tråkig debattkultur. Enkel dramaturgi, vi mot dem, Ström mot feminister och alla coola mot Ström. Ström blir bjuden till teve för att prata om ett ämne han inte har koll på flr att producenterna tror det blir kul debatt, vi på Twitter buar ut Ström utan att lyssna på vad han säger. Om någon ung snygg feministtjej som min Twitterkrets Twitterföljer stod där och sade att "feministisk porr" är en luddig term, och att ordet "feministisk" kan användas för att ge någonting finkulturstämpel, hade folk buat?

Jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik. Han är ofta okunnig, obegåvad, och han har fått allt för stort utrymme i frågor som jag tycker är viktiga och borde företrädas av någon med koll. Han är själv duktig på att döma efter person och inte efter vad personen säger. Han är själv en del av den debattonen. Så jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik, jag vill inte uppmana någon till någonting alls. Jag vill inte ha en till "sluta teckna antifeminister så fula"-debatt, fast den förra var bra och intressant. Jag tycker bara själv, för egen del, att det blir allt mindre intressant att bry sig om feminismsnack. Jag är less på vi-mot-dem, jag är less på att man hejar på personer/kompisar och inte åsikter, jag är less på att det så så sällan sägs någonting nytt och intressant, jag är less på att ingen lyssnar på någon annan. Jag blir understimulerad. Jag tycker ämnet är fruktansvärt intressant, men jag förstår inte hur så många ids att engagera sig i att prata förbi varandra. Jag är som Alice i Underlandet, kan någon komma och underhålla mig typ nu?

Och så är jag förstås less på att det alltid blir trams när man ska prata porr. Varför kan två vuxna människor, en vuxen programledare och två vuxna bisittande twitterläsare inte komma på att Maran recenseras i riktiga tidningar (vilka, förresten? Varken DN eller Svd har recenserat ju) eftersom den är en ambitiöst tecknad serie med handling och svenska folktroelement? Varför är just porr ett accepterat ämne att debattera utan att ha erfarenheter av det? Varför är frågan "är feministisk porr finare än annan"?

Jag vet inte, och jag börjar sluta bry mig. Men vill ni ha folk som bjuds till media för att snacka om nåt de har koll på så ska ni lyssna på mig och Antila när vi pratar animé i P3 Populär!

/dryg men vafan

Sjuknytt

2011-11-03T16:15:00.002+01:00

Sjuk-nytt, inte sju-knytt.

Nu ska vi leka en realistisk sjukhuslek.

Omständigheter: du är en klinik. Du har en patient som i över ett års tid haft oförklarliga smärtor. Symptomen förvärras långsamt men säkert. Efter en undersökning patienten fick tjata sig till hittades riktiga fysiska bevis på inflammatorisk process. Du skickar henne brev och säger att hon är remitterad till specialist. Det är fyra månaders väntetid på att få komma till såna specialister på din klinik.
Vad gör du?

1) Meddelar patienten om att väntetider är långa, så att hon kan hitta specialist på annat håll om hon önskar sluta ha ont så fort som möjligt.
X) Själv anstränger dig för att remittera patienten till en mottagning med kortare väntetider.
2) Ingenting, förr eller senare kommer ju hon fram i kön.

Eftersom jag är lika subtil som en spark i skrevet har ni säkert listat ut att rätt svar är 2 och jag är något upprörd. Jag ringde dem idag och givetvis rapporterade de att ingen tid är i närheten av inbokad för att det är fyra månaders väntan, utan minsta tvivel på att man får göra så. Men det får man inte. Man ska få träffa specialist inom 30 dagar. Vårdgarantin, bitches. Imorgon ska samtal ringas, tider på andra håll förhoppningsvis bokas, och kanske kommer jag ett steg närmare att inte ha ont för jämnan. Det skulle vara trevligt.

Men slutsatsen man kan dra av det här är förstås att jag borde ringt så fort jag fått cellbekräftelsen. Det är också slutsatsen ni andra borde dra. Var jävligt jobbiga, det är enda sättet.

xOxO

Svaret är biologin, miljön, samhället, slumpen, och inte familjen Flinta

2011-10-26T13:00:00.007+02:00

För några inlägg sedan skrev jag att det finns högutbildade kvinnor som klagar på att de inte kan hitta en passande make, eftersom de vill gifta sig uppåt och det finns inte tillräckligt med ännu mer högutbildade män. Jag fick bland annat svar från signaturen sven - "Appropå inlägget med högutbidade kvinnor.Svaret är biologi.".

Jag förnekar verkligen inte evolutionen och att människan är ett djur med biologistyrda komponenter i beteendet. Det vore ju bara dumt. Men en annan sak som bara är dumt är att tro att människans sanna natur är hanar som jagar status och honor som jagar hanar med status. Att människans sanna natur är att hanar kontrollerar honor så honorna inte föder andras avkomma, och honor som ignorerar de snälla och trevliga hanarna för de vill ha den otrevliga alfan med fyrkantig haka.

En till sak som är dum är att ha en föreställning om hur våra förfäder levde. Man hänvisar till ett postmodernistiskt förr där den som målar upp den mest dystra och våldsamma bilden vinner tävlingen om vem har varit mest vetenskaplig och realistisk. Man blandar ihop nomadfolk med jordbrukare och gorillor, och ur denna cocktail får man ut förklaringar till alla möjliga situationer på krogen klockan 02:45.

I söndagens DN finns det en artikel om en kvinna, Linda Västrik, som levt med en pygméstam i Afrika. Följande står om familjebildningen.

[Linda Västriks] nya familj bygger en egen lövigloo åt henne, i gengäld får barnen hennes tält. Hon upptäcker att i pygméernas kultur är faderskapet starkt, och det delas av alla männen, nästan alla vuxna män runt ett barn kallas pappa. Faderskapet är en gemensam angelägenhet på samma sätt som det är en självklarhet att alla, kvinnor och män, delar på ansvaret för barnets överlevnad. Och kvinnorna har lika stor politisk, religiös och ekonomisk makt som männen.
- Här

Jag känner igen den här bilden från andra beskrivningar av jägar- och samlarsamhällen. Bland dem som pratar evolution i samband med modern parningsmarknad verkar det finnas väldigt lite medvetenhet om att samhällen, naturliga och ursprungliga och äkta sådana, kan se ut på det sättet. Jag vet inte vem vinner på en bild av en enda sann mänsklig natur där sexualiteten är ett nödvändigt ont och våld är den enda vägen till överlevnad. Inte jag. Jag skriver inte under på det. Inte för att jag är verklighetsfrånvänd och vetenskapsfientlig, utan just tvärtom.

Hemmafruar, skulle de vilja finnas?

2011-10-26T12:21:00.002+02:00

Familjeliv har gjort en undersökning, Sverigemamman 2011, som visade att nästan hälften av kvinnorna skulle vara hemmafruar, om de kunde. Medier har glatt rapporterar resultaten - från Gomorron Sverige till kvälls- och dagstidningar. På ett hörn står det gärna att endast 9500 av de tillfrågade 70000 svarade, men att detta påpekas innebär inte att medierna har tagit sitt ansvar. Att ta sitt ansvar skulle kanske snarare vara att inte rapportera om rapporten överhuvudtaget.

Det skulle vara intressant att se hur kvinnor (och män) i dagens samhälle ser på att prioritera familj framför karriär. Familjelivs undersökning säger väldigt lite om det. Man behöver inte ha tagit många poäng vetenskaplig metod för att inse att urvalet gäller endast personer på webbsidan Familjeliv.se och bortfallet är dessutom stort, men det finns många statistiska metoder för att hantera sådana situationer. Rapporten erbjuder inga närmare redovisningar av exakt vilka statistiska analyser som genomförts på datan, men det står klart och tydligt att man har tagit hänsyn till bortfallssituationen. Låg svarsfrekvens är någonting som alla större formulärundersökningar brottas med, och det vore enfaldigt att slentrianavfärda Sverigemamman 2011 på grund av bortfallet.

Det man istället borde titta på är hur frågan var ställd och vilka svarsalternativ som erbjöds.

Frågan som ställdes var, av rapporten att döma, "I vilken utsträckning skulle du vilja vara hemmafru?". Bara det garanterar att svaren inte kommer kunna användas till annat än underhållning. Svarsalternativen som presenteras i rapporten är "inte alls" och "väldigt gärna". Med den enkäten hade man inte kunnat dra mycket slutsatser av resultaten ens om man hade fått svar från varenda morsa i landet.

För vad betyder ens frågan? Hur ofta man drömmer om hemmafrulivet? Hur mycket hemmafrudrömmarna påverkar ens val av partner? Frågan definierar inte vad som menas med "hemmafru". Frågan förtydligar inte om man ska tala om en idealbild eller om den hemmafruverkligheten. Sannolikt har de flesta tolkat frågan på det mer drömska sättet, för majoriteten av svenska familjer har ingen hemmaförälder. Detta trots att de flesta familjerna hade klarat sig på en inkomst - om de valde att bo trångt och på oattraktiva orter, om de valde bort ny teknik och resor, om de ärvde kläder som de sedan sydde om efter trendernas svängningar.

Men de som svarade "väldigt gärna" menade nog inte så pass gärna att de faktiskt vill drastiskt sänka standarden, vara beroende av sin man och ha kass pension. De menar snarare att de gärna hade velat vara hemmafuar under gynsamma fantasiförhållanden. Om det gick att behålla levnadsstandarden fast man inte jobbade. Om det inte var förenat med stora risker att lägga sin och barnens finansiella trygghet i en annan människas händer. Om det inte innebar att man förlorade karriärpoäng om man sedan skulle vara intresserad av att sluta vara hemmafru och börja förvärvsarbeta. Om man kunde vara som Betty Draper, fast utan neuroser. Då skulle man i väldigt gärna-utsträckning vilja vara hemmafru.

Men verkligheten ser inte ut så, och en lön är mindre än två, ens om kvinnans lön redan från början är lägre än makens. I verkligheten väljer kvinnor att arbeta. Den generationen mammor som valt "väldigt gärna" i störst utsträckning (53%) är de unga, 18-28-åringar. Det är också den åldersgruppen där kvinnor är mest överrrepresenterade bland de som utbildar sig på högskola. Knappast ett tecken på att unga kvinnor i praktiken kastar bort kvinnorättsarvet och vill gå till extremer i sammanblandning av sin ekonomiska situation och sitt kärleksliv.

Det vore spännande att få veta hur kvinnor i dagens samhälle ser på att vara ehmmaförälder. Men som man frågar får man svar, och med en dåligt konstruerad enkät kommer resultatet säga väldigt lite. Så länge frågan lyder "I vilken utsträckning skulle du vilja vara hemmafru?" kommer resultatet kunna användas till pajdiagram och inlägg om att feminismen är den största kvinnofällan - och ingenting mer.

The original förbjudna frukten (V42 - Förbjudet)

2011-10-25T16:53:00.007+02:00

Bilden har jag gjort helt själv, första gången jag såg videon till California Gurls. För övrigt tål jag inte Katy Perry.

Som sexnörd känner jag mig ibland lite fånig. Är det här verkligen ett rimligt område att nörda in sig på? Är det någonting som man borde planera att bygga sin karriär på? Är sexualitet så intressant och viktigt, egentligen? Då tänker jag på syndafallet. En av de första historierna i den boken som väl kan ses som den mest inflytelserika i vårt samhälle handlar om ett sexuellt uppvaknande. Jag känner mig stärks som sexnörd.

Berättelsen är väl känd, men om man inte har läst Bibeln på ett tag föreslår jag att man tittar genom 1 Mos 1-3. Det är bra att göra inte minst för att man inser att historien inte är så enkel som ens allmänbildning gör gällande. I första kapitlet har Gud skapat människan till man och kvinna på sjätte dagen, i andra kapitlet är mannen ensam och Gud skapar kvinna ur hans revben.

I tredje kapitlet kommer ormen och allt fortsätter enligt allmänbildningen - ormen berättar att man inte dör av att äta av trädets frukt, utan får kunskaper om gott och ont. Kvinnan äter och bjuder sin medmänniska, och då inser paret att de är nakna. De klär sig i fikonlöv och vill inte visa sig inför Herren, som blir förbannad och slänger ut paret ur Edens trädgård. Dessutom får de som straff leda ett hårt liv, vilket även deras barn kommer få ärva.

Jag har länge varit fascinerad av Bibeln och bibliska berättelser, samtidigt som jag egentligen inte är särskilt inläst på hur bibeln brukar tolkas. mina funderingar kommer därför att vara just mina och någon har säkerligen tänkt i samma banor förut och funnit svaren på frågorna jag ställer.

Det är uppenbart att historien handlar om ett sexuellt uppvaknande, åtminstone på det uppenbara planet. Det är rimligt att nakenchocken och Evas smärtsamma förlossningar används som allegori, men just sex (eller snarare frånvaro av sex) i vår kultur setts som synonymt med oskuld och oskulldsfullhet. Det måst någonstans handla om just sexualitet, för det hela påminner så otroligt om andra skildringar av förlust av sexuell barnslighet.

Det är uppenbart att Adam och Evas historia inte handlar om att de har blivit sexuella varelser, utan om att de har blivit en viss sort sexuella varelser. Vuxensexuella, kanske. För det handlar inte om vad man gör. När människorna skapas uppmanar Gud dem att föröka sig, så själva sexakten kan knappast vara fel. Och sättet de avslöjas på är inte heller någonting de har gjort, utan vad de känner - att de upplever nakenhet som skamlig. I ljuset av detta blir det intressant att just skamlöshet kring sexualitet har kyrkligt setts som syndig (och moraliskt som förkastlig).

Jag tänker också på att varken Eva eller Adam själva tog initiativet till att äta från kunskapens träd. Det krävdes en orm och att frukten såg goda ut. Man kan se det som en tolkning av att den "naturliga", "medfödda" sexualiteten är god. Det rimmar ju bra med diskursen om att sex är bra, fast inte porrsex. Det rimmar bra med diskursen om att barn sexualiseras allt mer. Det är en i mina ögon lockande tanke, men också förrädisk.

Jag tänker också på om man skulle se det barnalstrande samlaget som Gud uppmanar paret till som en del av det goda och naturliga, en del av den naturliga sexualiteten som är godkänd i Edens trädgård. Då blir det intressant att det är först utanför trädgården som Eva blir gravid med sin ökände förstfödde. Det är faktiskt intressant även utan att man tänker på naturlig sexualitet, för Gud uppmanar ju dem att göra barn, och ändå lyckas de först efter att de misskött sig.

En annan vinkel är att frukten från kunskapens träd äts först efter att Adam och Eva får veta att Gud har ljugit. När Gud förbjuder Adam att äta av frukten säger han "den dag du äter av det trädet skall du dö". Ormen säger istället att de inte kommer dö, utan kommer att få kunskap om gott och ont - det som faktiskt händer. Människorna har fått kunskap om gott och ont, och fördrivs ur trädgården innan de också ätit av livets träd och blivit odödliga. Och återigen intressant - livets träd har stått där hela tiden, vid kunskapens träd. Ändå förbjuder inte Gud människan att äta av livets träd. Ändå är det kunskapens frukt ormen lockar med.

En skildring av ryska sagoflickan Snegurotjka som Eva, då Snegurotjka ofta framställs på nyårskort omgiven av djur. Snegurotjka kom att delvis ersätta Jesusbarnets funktion i sovjetiska nyårsfirandet (som ersatte tsarryska julfirandet).

När jag var liten och gick i söndagsskola tedde sig historien om Adam och Eva enkel. De hade inte lytt och blev straffade. Som barn har man lätt att identifiera sig med en sådan berättelse, man är van vid att andra bestämmer över varje steg man tar och man ska göra som de säger för de vet hur världen funkar. Jag förstod aldrig fullt ut grejen med att de var nakna och sedan skämdes. I alla fall inte på något sätt som jag kunde relatera till mitt eget liv. Jag tyckte det var intressant att alla bilder på parets nakenperiod var tecknade så att växter och djur blockerade strategiska delar av kroppen.

Nu i vuxen ålder är bibelberättelserna spännande på ett helt annat sätt. Man inser på ett sätt att Bibeln har hållit som berättelsebok betraktat i så många år. Man inser också varför det alltid har varit så mycket bråk om tolkningarna. Och man börjar tänka mer runt allt kulturellt bagage som boken har gett en. Den förbjudna frukten. Vad var det, egentligen? Vad var det Adam och Eva fick veta den dagen, vad är det de förlorade? Varför var just kunskapen om att nakenhet är skamligt som skulle vaktas under dödshot?

Detta inlägg skrivs för V6-temat "Förbjudet".

Vill du va statist?

2011-10-23T20:48:00.002+02:00

Hej, bloggen! Jag har en kompis som jobbar på ett produktionsbolag och hon behöver fixa statister till en scen. De ska fylla en aula, så det ska vara mycket folk på samma tillfälle. Perfekt tillfälle för morgondejt med en gymaniekompis som fortfarande tror att det är glamoröst att göra film - och föreningar kan få pengar! Ja, jätteskoj! Suit up!

Här är hennes annons.

Hej!

Jag är statistansvarig på produktionsbolaget BOB film som tidigare gjort bl.a. "Bröllopsfotografen", "Kronprinsessan", "Kungamordet" och "Drottningoffret".

Just nu håller vi på att spela in "Coacherna", en dramakomediserie som kommer sändas i SVT till våren. Lena Endre, Vanna Rosenberg och Cecilia Frode spelar huvudrollerna och de titulära coacherna.

Onsdagen den 9e november, äckligt tidigt (7.00 - 10.30), ska vi spela in en scen i en ENORM aula i Nacka. Det är min uppgift att fylla den med folk klädda i kostym/dräkt/kavaj och det är där ni kommer in! (Förhoppningsvis.)

Min budget för att fylla aulan är i princip icke-existerande, men alla som kommer får gratis frukost, gratis kaffe och det stora nöjet att se Lena Endres karaktär föreläsa.

Allt man behöver göra är att anmäla sig till mig på mailadressen nedan, dyka upp i tid den 9e nov klädd i kostym/dräkt/kavaj/liknande och sen följa instruktionerna på plats.

ELLER, så finns det lite roligare alternativet. Det så kallade "gruppalternativet". Lämpligt för föreningar eller folk med stor kompiskrets/familj.

Om en person tar på sig att vara kontaktperson och dra ihop typ 10+ folk samt se till att de dyker upp på dagen så kan jag betala 100 kronor/person i en klumpsumma till kontaktpersonen om vi kan få det att se lite officiellt ut.

Vill ni anmäla er eller ställa frågor så nås jag på josefin.casting@gmail.com.

(Eller på statist@bobfilm.se om ni vill ha den officiella email-adressen, men den kollar jag typ aldrig för den är lite krånglig.)

Behöver verkligen folk så jag är jättetacksam för all hjälp jag kan få!

/Josefin

Billigt och lättlagat

2011-10-21T15:56:00.005+02:00

Detta har hänt:
Student har flyttat hemifrån och till sin förskräckelse insett att mat kostar pengar. I mitten av september blev detta mest påtagligt, men studenten fann till sin glädje ett inlägg om hur man äter billigt. Studenten svor att aldrig mer göra om sina misstag med äcklig och dyr köpemat, från och med nästa CSN skulle studenten investera matkassan klokt. När pengarna dock dimpade in på kontot blev det plötsligt inte lika lockande att koka bönor och baka bröd. När mitten av oktober kom var studenten i precis samma knipa som för en månad sedan. I desperation började studenten försöka följa råden i inlägget och närstudera Billiga Veckan. Och det var då studenten insåg det uppenbart exkluderande inslaget i alla råd - de kräver att man kan och vill laga mat! Vem har tid med sådan lyx när man har ett liv att leva?

Jag lärde mig laga mat tidigt, det blir så om man har ensamstående förälder. När jag sedan levde med mamma och styvpappa förväntades det att jag skulle hjälpa till med matlagning, och dessutom blev jag lämnad ensam hemma en del när päronen reste bort. Jag tänkte aldrig på det så mycket tills jag och mina vänner började flytta hemifrån och jag insåg att det var väldigt många som saknade vanan att laga mat. Visst kunde alla följa recept, men många saknade färdigheten att laga mat till vardags. Att snabbt kunna bestämma vad man skulle laga, att kunna spontankomponera en middag utifrån vad som var på extrapris, eller att veta i vilken ordning man slänger in saker i soppa.

Jag skulle kunna tipsa om linssoppa och kålsoppa, det är både billigt och gott. Men faktum är att det faktiskt är mat man behöver laga. Jag tänker därför tipsa om en grej jag själv slänger ihop när jag inte orkar laga mat. Jag antar att det inte är det nyttigaste som finns att äta varje dag, men ändå fruktansvärt mycket bättre än vad man får för samma pengar om man inte lagar själv.

Bönsallad

Steg 1: bönor
Ta motsvarande en burk bönor - förslagsvis kidneybönor, vita bönor, kikärtor eller bönmix. Om det är burkbönor häller man ut vätskan och sköljer av bönorna.
Pris: 2-15 kr, beroende på om man kokar dem själv

Steg 2: dressing
Jag tycker det blir jättegott med fet tjock yoghurt, sån där i vit hink. Men man kan också ta olja med vinäger eller citron. Och så kryddor - salt och peppar, eller ajvar relish, eller spiskummin och vitlök, eller en bit finhackad lök - vad man gillar, liksom.
Pris: en dl turkisk yoghurt kostar ca 2 kronor.

Steg 3: övrigt
Om man vill lyxa till det kan man slänga in tomat och paprika och allt möjligt i grönsaksväg.
Pris: ensiffrigt utan svårigheter

Steg 4: servera
När jag lagar det här för att jag inte orkar med annat äter jag det med sked ur skålen jag blandat ihop allt i. Blir en lagom middag. Annars funkar det här super till ris eller klyftpotatis. Funkar såväl kall som ljummen.

Det hela tar ca 5 minuter att blanda ihop. Den enda disken man måste ha är tallriken man äter från och en sked - tar man ut svängarna blir det även en skärbräda och en kniv. Det kostar lätt under 15 spänn per middag. Man behöver inte kunna laga mat. Det är gott. Inga ursäkter - bara win.

Tjejen med cellen

2011-10-20T21:54:00.004+02:00

En uppdatering om mina smärtor. TMI, alltså.

Idag, när Fredrik precis skulle gå ut kom han till mig viftandes med ett brev. Brevet kom igår och han hade lagt det i väskan för att ge det till mig när vi skulle ses ute, men han glömde det. "Det är dina provresultat!", sa han, och bad om ursäkt. Jag sa att det var lugnt att han glömde igår, det är ingen brådska. I mitt fall brukar provresultatbrev meddela om att inget hittats. För någon vecka sedan fick jag till exempel ett brev om mitt besök på Danderyds gyn för en månad sedan. Brevet konstaterade att jag var frisk som en nötkärna och skulle på nybesök som vi kom överens om innan.

Av kuveret framgick det att brevet skickades från stället där jag gjorde en cystoskopi i slutet av september. Jag öppnade brevet utan några som helst förhoppningar på annat än att proven på slökjvätskan visade lika lite fynd som själva undersökningen. "Svaret på blåssköljvätskan har kommit och visar inga atypiska celler" stod det. Klart det inte gör, när har jag nånsin visat någonting atypiskt, förutom att jag haft ont? "Men", stod det, "rikligt med inflammatoriska celler som tolkas som någon form av kronisk inflammation".

Det tog min kropp någon kvart att ta till sig informationen, men de senaste fem timmarna har jag tillbringat i lätt chock. Jag har gråtit, jag har stirrat i en punkt, jag har twittrat och skickat SMS med texten "jag har celler, fattar du, celler!!!". Denna lättnad i att bli godkänd som sjuk, att jag inte har ont, utan celler. Någonting de har mätt upp i ett labb och som de nu har målat in sig i ett hörn med - de hittat cellerna, de får ta och se till att cellerna försvinner.

Dessa de. Sjukvården har blivit en fiende under det här året, eller snarare en motståndare. Jag har aldrig tävlat i en sport där man går upp person mot person eller lag mot lag, men jag antar att det är så det känns. Jag känner hur kroppen pumpas full av hormoner när jag sitter i väntrummet, jag gör upp strategi, jag bereder mig på att kämpa mig genom mötet. Jag är slut efteråt. Jag har inte längre utrymme för att tänka att läkare är snälla och vill hjälpa mig, jag kan inte slappna av och lita på att de gör det de ska.

Varför har just det här provet visat positivt, och inte alla de tidigare? För att det här var första gången de testade blåssköljvätska. Och varför kom jag till cystoskopin överhuvudtaget? Jag kom dit för att i augusti gick jag till en gynekolog och sa rakt ut att jag skulle ha remiss till Danderyd, och jag skulleha remiss till urolog. Gynekologen sade att det nog var vettigt att både ta sig till Danderyd och till en cystoskopi.

Jag fick strax ett brev från Danderyds gyn med tid. Jag fick ingen kallelse till cystoskopin. Jag ringde mottagningen, personen som svarade i telefon förstod länge inte varför jag var sur för att jag inte fick en remiss, jag fick ju en. Till slut lyckades jag övertala min samtalspartner att det var fullt rimligt av mig att förvänta mig två remisser, eftersom det var det läkaren lovat. Jag blev lovad att läkaren skulle ringa upp mig.

Läkaren gjorde det dagen efter. Jag påminde om cystoskopiremissen. Hon lät osäker nu. Skulle jag verkligen ha det, man vill ju helst veta vad man letar efter. Jag lyckades dock låta övertygande, och jag fick ett brev, och jag infann mig, och det gjorde fruktansvärt ont, och de hittade inget konstigt under själva undersökningen. Jag gick hem och hade ont. Provsvaren från sköljvätskan kom inte. Jag ringde mottagningen och påminde om att jag behöver svaren. Telefonisten lovade att lägga en lapp på läkarens bord.

Nu har jag fått mitt brev. För första gången har jag fått papper på att jag inte bara hittat på alltihopa. Jag har inte längre ont, jag har celler. Jag är inte längre en hysterisk jobbig patient, jag har celler. Jag har celler, jag har remiss och jag har nytid. Det är först nu jag har insett att jag egentligen hade gett upp på att någonsin bli frisk igen.

...

I december förra året var jag på gynakuten. Jag grät och läkaren lovade mig remiss till Danderyd. Jag fick aldrig kallelse, för det skickades aldrig någon remiss. Jag har inte kunnat sätta press på läkaren eftersom mitt besök aldrig journalfördes. Än mer anledning för äkarens chef att ta ett snack om hur man får göra inom vården, men det hade gått sex veckor sedan besöket när det uppdagades att det saknades anteckning, och jag mindes inte längre läkarens namn. Hade inte läkaren på akuten varit inkompetent fitta hade jag hamnat på Danderyd ett halvår tidigare.

Förra vintern tog jag kontakt med vårdcentralen om mina konstanta smärtor i urinblåsan. De kollade diverse kroppsvätskor och konstaterade att jag hade järnbrist. Det jag faktiskt sökte för glömdes liksom bort, och dessutom skulle läkaren jag gick till från början på långresa. Vikarien ville inte ta tag i en så allvarlig sak som att jag hade ont och tyckte jag skulle vänta på att första läkaren kom tillbaka. Jag orkade inte pusha för urologundersökning. Hade jag orkat hade jag fått positivt för ett halvår sedan.

Jag känner mig ibland besvärlig när jag ringer mottagningar och kollar av hur det går med mina remisser och provresultat. Jag känner att jag ifrågasätter deras kompetens. Men hade jag inte gjort så hade jag inte haft celler idag. Jag tänker fortsätta. Jag ber om ursäkt om de som är bra känner sig gruppbestraffade, men mina erfarenheter av vårdinkompetens är precis lika lite hittepå som att jag konstant har ont.

Smått och gott

2011-10-18T16:28:00.003+02:00

Några saker som har kommit upp på sistone.

Omskärelse

Jag läste en tråd och manlig omskärelse på Flashback häromdagen och dagen efter det kom ämnet kvinnlig könsplastikkirurgi upp, som även ledde till samtal om manlig omskärelse. Jag tycker, bara så att alla är medvetna om det, att det är förkastligt att i onödan operera bort frisk vävnad från barn. Jag tycker också att valet att se en fitta som någonting som tittas på, framför någonting som har känsel, är ett val baserat på osunt samhällsklimat.

Intressant att när man pratar manlig omskärelse kommer det alltid strax en man som i barndomen blev omskuren (ofta av medicinska skäl) och säger att det gått bra för honom. Tycker det är ganska uppenbart en sån där ryggmärgsreaktion folk har när de känner sig utpekade och anklagade när man pratar om ett generellt fenomen. Jag känner en vilja att reagera precis likadant när man pratar polyrelationer eller skilsmässobarn, men jag brukar nuförtiden oftast avstå från att gå in i konversationer och påpeka att jag är poly/skilsmässobarn och det gått bra för mig.

När omskurna män kommer in med egna upplevelser berättar de ofta att sexet fortfarande är skönt och att de nog inte hade önskat att de var känsligare. Man refererar också till tjejer som vittnen - de klagar inte, och de tycker det är snyggt. Utseendet jämförs inte helt sällan med porrpenisar, frånvaro av förhud ger porrfilmskuk. Det är väl en allmänt spridd uppfattning att trenden med kvinnor som plastikopererar könet kommer från ökad porrkonsumtion - porrakning gör att man ser fittan bättre och såväl kvinnor som män har fått andra referensramar för fittutseende. Finns det motsvarande trend för män, att omskära sig för att få porrkuk?

Särbegåvning

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag är väldigt engagerad i frågan om särbegåvade barns skolsituation. De som inte visste kan söka på "elitklasser", så får ni upp mina gamla inlägg. SvD har just en artikelserie om särbegåvning och jag blir riktgit glad över att det lyfts fram, samtidigt som jag blir förbannad på att problemet sällan erkänns.

Jag kom att tänka på när vi läste intelligenstest i skolan när jag såg dagens artikel. Vi fick arbeta med en massa test, såväl på oss själva som på andra. Under en workshop gjorde jag Ravens matriser och fick 58 rätt av 60 på pinsamt kort tid. De två jag hade fel på var de enklaste. Jag testade också tre personer med WAIS - ett omfattande intelligenstest man använder kliniskt. EN av personerna var uppenbart begåvad och hade just det mönstret av svårigheter med enkla frågor som SvD-artikeln beskriver. Vi hade lärt oss lite om olika svarsmönster som människor som presterar under medel uppvisar, men när jag letade efter information om felsvar med högt totalpoäng hittade jag ingenting.

En annan sak. När man pratar om särbegåvande barn finns det någon sorts konsensus över att de är lata och aldrig har lärt sig anstränga sig. Det hör man både från dem som skuldbelägger barnen (eller vuxna som varit sådana barn) för lättjan, och från dem som blir arga på att dessa barn berövas en möjlighet att förbereda sig på vuxenlivet. Det är självbilden jag har haft, det är så mamma pratr om mig, det är så jag har pratat med mina kompisar som könde igen sig i min skolupplevelse. Och så typ för ett halvår sedan insåg jag att väntalite. Jag är ju inte alls anmärkningsvärt lat. Jag är inte alls ovan att kämpa. Jag är dessutom väldigt bra på att hitta sätt att sysselsätta mig på, vilket jag fick lära mig på den tiden inga vuxna ville sysselsätta mig. Det var en väldigt intressant insikt. Väldigt stärkande, faktiskt. Alla som tror att de är lata för att de är särbegåvade borde prova.

Partnerval

Pelle Billing bloggade om en artikel som handlade om att nu när kvinnor skaffat sig utbildning kan de inte längre gifta upp sig som de vill. Då blir högutbildade akademikerkvinnor istället ensamma, medan högutbildade akademikermän kanske aldrig ens stadgar sig för de behöver det inte eftersom det är sådan konkurrens om dem. Billing föreslår fyra åtgärder för att fixa problemet, ochingen av dem är "högutbildade karriärkvinnor kan gifta sig med män med lägre utbildning och lön".

Tanjanytt

Man kan nu skriva om det förbjudna på Vecka 6! Och jag ska föreläsa om Masters & Johnson på Sexdagen på Södertörn imorgon! Därför har jag gått runt med en studentikos version av Master and Servant på hjärnan. Typ såhär:

It's a lot like life
This play between the sheets
With the female on top or underneath
We care about equality

Let's play Masters & Johnson
Let's play Masters & Johnson

Sen fnissar jag. Man hade kunnat skriva värsta roliga låten, och så skulle varannat bord få sjunga "it's a lot" och sen "like life" tillsammans. Och sen skulle man få in sexlabb och de fyra stadierna. Men jag går inte på sexologiska högskolan där man har sittningar med sång, så jag utvecklar aldrig såna impulser. PTP, KBT, PDT.

Jazzmusik och ungdomens förfall (V.41)

2011-10-18T00:00:00.002+02:00

Jag skulle egentligen inte blogga mer på musiktemat, trots alla tankar om "jusstja, den där låten är relevant!". Men sedan läste jag Hannahs inlägg och när jag kom till "Men dessvärre är jag jättedålig på att ha sex till musik. Ja alltså, det är inte som att jag hamnar i fel takt eller så" visste jag att det finns en anekdot jag bara måste blogga.

Som ni som följt bloggen vet dansar jag - lindy, charleston, autentisk jazz. Den typen av dans. Bäst blir det när man har musikalitet, när man känner musiken och kan anpassa dansandet efter hur det låter. Gör någon liten extrafigur. Står still på ett break. Markerar på synkop. Sånt. Har man dansat ett tag känner man sådant i kroppen, man vet hur den typen av musik är uppbyggd, man kan på förhand förutsäga vad som kommer hända. Man blir ett med musiken.

En gång kände jag och manligt sällskap att vi behövde ljudmaskera eftersom det fanns folk i lägenheten, så det verkade rimligt. Vi satte på första bästa playlist, som var en lista på bra låtar att dansa till, och satte igång. Det gick jättebra tills ett av listans mest klassiska spår kom upp - ett sådant riktigt najs stycke med mycket känsla och bluesdansvibbar. Jag provlyssnade på det nu och om man inte vill blunda och digga extra på jämna slag så är det något fel på en. Man behöver inte vara musikskolad för att förstå att just det stycket i just det framförandet är en klassiker.

Allt det där tänkte jag inte på, jag registrerade inte ens att det spåret kom upp, så upptagen var jag med att utföra oralsex. Det var nog ungefär halvvägs in i låten som jag märkte att jag höll jämn takt, som sammanföll med musikens. Jag tänkte att det var fånigt och försökte sluta, men det gick inte alls bra. Jag försökte att inte låta det besvära mig, men märkte då att jag inte bara höll takten, utan även markerade breaks genom att göra specialgrejer. Jag försökte att åtminstone sluta med breaks, men inte heller det lyckades.

Där gick min gräns. Jag kramade om killen och väntade ut låten.

Män är raka, kvinnor är kurviga

2011-10-17T02:33:00.003+02:00

Nu blir det yviga generaliseringar om kön, inspirerade av denna tråd. Innan den urartar i en diskussion om hur man bäst bevarar den vita rasen genom att återgå till naturliga könsroller handlar den om att kvinnor inte alls är några helgon. Trådstartaren berättar givetvis att män kommunicerar rakt och kvinnor snackar skit, han har tjejkompisar som kan bekräfta det.

Här är mina erfarenheter av att män är raka och kvinnor intrigerande. Generaliserat.

Oftast blir det mer tjafs i tjejgrupper än killgrupper. Mer öppna konflikter och offentliga ställningstaganden. Mer bråk bland folk. Lätt att tjejer är mer bitchiga. Men det är inte för att tjejer är särskilt bitchiga, det är bara att de är mer av allt. Det är mer luv tjejer emellan, mer kramar, hjärtan på Facebook, mer komplimanger och engagemang i varandra.

Det är mycket mindre tjafs bland killar. Mindre catfights, mindre offentliga bråk. För att killar kan inte kommunicera. Alls. Är de sura på någon går de och surar i tysthet. Ignorerar personen de är sura på. Pratar bakom ryggen och gnäller för alla utom personen ifråga. Det finns konflikträdda tjejer, men bland killar är konflikträdsla närmare standard. Hellre tiga ihjäl en vänskap än att snacka genom det som skaver. Och inga kärleksförklaringar vänner emellan heller, eller bekräftelse, eller tröst.

Jag har senaste tio åren umgåtts mer med män än med kvinnor. Det finns flera förklaringar bakom. Dels umgås jag mycket med folk jag har eller har haft sex med, och de är män. Dels har jag som många andra kvinnor fått för mig att det är coolt att vara enda tjejen i ett killgäng, jag gillar inte att det är så men dras oreflekterat till killgrupper. Dels har mina huvudsakliga umgängeskretsar varit en mansdominerad manganördsgrupp och ett par sammanhang på KTH.

I min erfarenhet skiljer samtalen sig åt mellan mans- och kvinnodominerade grupper. Åtminstone när man bara ska prata lite som tidsfördriv, utan att säga någonting egentligen. Kvinnors samtal handlar mer om människor, mäns samtal handlar mer om saker. Hur man kan förväxla detta med att killar kommunicerar rakt är ett mysterium. I min erfarenhet tar killar nämligen gärna alla möjliga omvägar för att låta bli att prata om känslor, eller om problem, eller om konflikter. I alla fall med personer som konflikterna faktiskt gäller, mig pratar de gärna konflikter med. Oj vad det snackas skit! Personer och allt personerna gjort fel dissekeras, engagemanget är högt och analysförmåga på topp. När jag föreslår att typ göra någonting av saken blir det tvärnit - nej, inte värt, orka, jobbigt. Påminner om Genusnytt, förresten.

Jag kan köpa att det är mer tjafs mellan kvinnor än mellan män. Men innebär det att män är raka och ärliga? Motsatsen till tjafs behöver inte vara ärlighet, det kan också vara ingenting alls.

Jag på Sexdagen på Södertörn

2011-10-14T15:59:00.002+02:00

Jag ska föreläsa lite på Sexdagen på Södertörns högskola 19 oktober, klockan 15:15! Här är Facebook-eventet och mitt namn står på baksidan av flyern, men inte på hemsidan än.

Jag ska snacka om Masters & Johnsons upphetsningskurva, fyrstegsmodellen som man ofta använder sig av. Vilka ambitioner hade forskarna, hur kom de fram till modellen och vilka alternativa modeller finns det? Sjukt spännande! Kom och lyssna!

Namnski

2011-10-14T12:48:00.002+02:00

DN har en artikelserie om namn nu som jag tycker är intressant (här är en artikel så finns det länkar till fler där). Jag tycker det är ett väldigt intressant ämne, eftersom jag själv sitter på ett invandrarnamn. Jag tänkte skriva lite.

Förnamnet

Jag har sedan flytten till Sverige först mindre och sedan mer medvetet kallat mig Tanja. jag heter ju Tatjana egentligen, såklart. Det är ett fint namn, men inte mitt namn, jag har bloggat om det förut.

(tillagt lite senare) I samband med att jag ger bort ryska böcker fick jag en massa mail från ryssar. Intressant att jag reagerade på att många använder diminutivversioner av sina namn, det kändes i rysk kontext informellt/lillajag när vuxna kvinnor kallade sig typ Sveta istället för Svetlana. Hade vi kommunicerat på svenska hade jag inte alls reagerat så. Och om ryssar kallar mig Tatjana är det också annorlunda från när svenskar gör det.

Jag håller på att söka jobb så det sprängs. Jag funderade att kanske, i alla fall i vissa fall, kalla mig Tatjana istället, så det blir mindre googlekompromat på mig. Men de första sidorna som dyker upp på den namnvarianten är min KTH-sida och en artikel i Metro om hur jag sålde telefonsex. På KTH får alla ett användarnamn när de börjar, det baseras på ens namn och jag tror faktiskt att användarnamnen väljs i alla fall delvis manuellt för att låta trevligt. Att få förnamnet är drömmen. Dock inte för mig som helst undviker att bekanta ska ens börja föreställa sig att jag heter nåt annat än Tanja. Men det var bara att svälja och dras med Tatjana under min KTH-karriär. Och varför Metro valde skriva "Tatjana" i rubriken är ett mysterium - boken skrevs ju av Tanja. Jag mailade med dem som Tanja. De kallade mig Tanja. Jag vet inte var och varför de grävde fram Tatjana. Otrevligt var det.

En del av mina russofila vänner tycker det är kul att kalla mig för olika varianter av namnet. Jag gillar det inte själv, men eftersom det är sällan det händer och de verkar tycka det är roligt så låter jag dem hållas.

Fredrik frågade häromdagen om jag inte ska byta namn på riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det förut. Det borde jag nog göra, så blir det mindre krångel sen.

Efternamnet

Min pappa har aldrig träffat sin pappa och fick vid födseln sin mors efternamn. I tonåren fick pappa rebellryck och bytte efternamn till sin pappas - Suhinin. Min mamma och jag fick namnet i femininum. Mamma bytte till annat (jättecoolt) efternamn när hon gifte sig för några år sedan. Innan dess hette vi båda Сухинина, men med olika latinska transkriberingar. Vi skaffade våra utlandspass vid olika tillfällen, nämligen. I pappas utlandspass står ytterligare en transkribering. Jag är nöjd med min - den stavas som den låter, direkt översatt från kyriller till latinska bokstäver. Att folk har svårt att utläsa "Suhinina" är för mig ett mysterium. Jag tror att de tror att det är svårare än det är, att det måste vara ett gömt sch-ljud nånstans.

Jag önskar jag hade ett coolt ski-namn. Som Andrej Tarkovskij och min kompis Karro Czechowski. Okej att hon säkert måste bokstavera det typ alltid, men det är coolt. Som ryss hade jag ju hetat typ Tarkovskaja, till exempel. Men då hade jag kunnat i Sverige byta till en maskulin/neutral variant utan att det blev konstigt. Hade bara bytt bort ändelsen mot -ski så hade det funkat. Jag har förvisso två könsneutrala efternamn i släkten jag kan ta - mammas flicknamn Žemaituk (avslöjar morfars polsk-litauiska påbrå) och pappas pojknamn Tarasjtjenko. Namn som slutar med -ko är faktiskt minst lika coola som namn som slutar med -ski. Men som ni själva lätt inser är inget av dessa namn bra på att klara av att skrivas och uttalas i Sverige. Dessutom är de inte mina namn, hur mycket släktnamn de än är. Jag trivs ju faktiskt med Suhinina, även om det blir like knepigt om jag får en son.

I Sverige är Suhinina ganska exotiskt, jag är nog enda Suhininan i landet nu när mamma bytt. I Rysland är det ett behändigt efternamn. Väldigt opersonligt och ospännande, ett etymologiskt rimligt efternamn. Väcker circa noll upseende, det finns ingen känd som heter så och det låter purryskt. Men det är också ganska ovanligt, så man blir inte ihopblandad med folk i onödan.

Uttal

Min ryska är nuförtiden sådär, helt ärligt. Jag använder den så sällan att jag är ovan vid grammatiken och har sedan länge magasinerat halva ordförrådet. Att läsa är inget problem, och inte heller att uttala - jag pratar fortfarande riksryska. När jag i somras skulle till läkare i Lettland var språket inget problem. Men när jag skulle tydligt säga mitt namn i receptionen uttalade jag plötsligt namnet på svenska. Jag vet inte ens om receptionisten märkte det, men jag blev så chockad. I ett sammanhang där jag pratade mitt modersmål uttalade jag allt på mitt modersmål, utom mitt namn.

V41 - Erotic

2011-10-12T00:41:00.010+02:00

Veckans tema på Vecka 6 är musik.

Pavlov och annan samtidighet

Min första pojkvän lämnade mig med två fina musikminnen. Det ena var när han deflorerade mig. Vi kom hem från bion, mina päron var hemma så vi skulle ha musik på, jag slängde på första bästa som verkade ha sexytimepotential - en James Bond-samlingsskiva. När vi var klara låg vi i sängen och jag sa att det var synd att jag inte minns vilken låt spelades just precis när det där stora viktiga hände. Snubben blängde på mig och sa "From Russia With Love". Det ni. Det ni.

För övrigt gillade grabben Kent. Det fick man göra då, det var 2001. Detta ledde att jag åtminstone fram till 2006 nångång Pavlovreagerade med att bli fruktansvärt fysiskt upphetsad av de första spåren på Hagnesta Hill. Effekten har dock nästan helt försvunnit nu. Synd, det var både praktiskt och ett fint minne.

Video är en annan dimension [Erotik 1]

Jag antar att skillnaden mellan erotik och porr för mig är att porr framkallar lustkänslor mellan benen, och erotik framkallar en pirrig tomhet i könet, i bröstet, i magen, i hela kroppen. När jag ser på porr vill jag onanera. När jag ser någonting som jag uppfattar som erotiskt vet jag inte vad jag ska ta mig till. Men det är okej, om porrens upphetsning är en "itch I scratch" är erotikens upphetsning någonting jag vill bära på, trots att det distraherar mig från övriga verkligheten. Det är en häpnad som är mycket mindre förutsägbar än porrkåthet. Vill jag ha den upphetsningen som kommer med porren är det enkelt. Att hitta erotik som funkar är betydligt svårare. Och när känslan väl kommer kan ingen onani få den att lätta. Den vill ha kyssar, och inte ens då lättar den, den smälter bara ihop mig och honom och känslan och tomheten i kroppen.

Jag bodde inte ens i Sverige under Take Thats storhetstid och det dröjde länge innan jag såg hur videon till den där sången man ofta hörde på radion såg ut. När jag väl sett videon blev jag helt såld. Den banala texten fick en ny innebörd. Det som händer vid ca 0:50 är ett sådant erotiskt ögonblick som jag försöker förklara ovan. Visserligen tycker jag att hela videon är laddad, men när hon drar tillbaka hans huvud väller det liksom över. Jag blir överväldigad, jag känner "får man ens göra så?!". I Madonnas Erotic (jamenfaktiskt) finns en strof, "I'll give you love, I'll hit you like a truck". Jag tänker ofta just den frasen, "hit you like a truck" när jag tänker hur en erotisk upplevelse känns.

(Kon)text [Erotik 2]

Jag är egentligen ganska lättpåverkad av musik till kropp och sinne. Men jag tror också att det sällan sker utan att musiken har någon kontext eller text. Jag är en väldigt textmässig människa överlag, så det är inte så konstigt. I Sage Francis Agony in her body som jag tycker överlag är ganska träffsäker i sexskildrandet finns följande:

Nothing on me but her, and didn't feel naked at all.

Någonstans i mig träffar detta precis rätt, i all sin enkelhet. Det fångar det jag älskar med partnersex, det jag eftersträvar, det jag vill ge. Och kontextmänniska som jag är får det mig att tänka på konkreta situationer med konkret person, inte för att musiken spelades då utan för att jag är "her" i texten.

Det finns ett musikstycke som försatte mig i chocktillstånd vid första genomlyssningen och som jag fortfarande blir knä- och jagsvag av. Men trots att jag inte förstår texten är musiken inte kontextlös - stycket kommer från ett soundtrack till Utena. Utena är en serie som kan det där med chockerande erotik, sådan där man som åskådare inte vet "what hit you". Man kan se en scen där ingenting uppenbart sexuellt händer och ändå lämnas med kroppen full av pulserande tomhet. Man såg inte bilen, men plötsligt har marken försvunnit från under fötterna. Flera musikstycken från soundtrackskivorna väcker sådana känslor för att man minns scenerna i serien. Det här stycket ligger dock på ett soundtrack med musik som inte används i serien, och associeras inte med någon konkret scen.

Den "oficiella" västerländska titeln på stycket är Absolute Delusion [Das Erotica].

Rensar bokhyllor

2011-10-11T17:09:00.016+02:00

Hej! Stangel och jag rensar våra bokhyllor! Tänkte att en del kan ju gå till Myrorna, men en del kanske lättare hittar sin nya ägare såhär. Bor i Flemingsberg (Stockholm, asså) och allt är gratis. Kommentera här/på twitter/i mail.

Jag hade en period intresse för barnboksillustration. Har därför en del ryska/sovjetiska (barn)böcker med fina bilder. Även en del svenskt från ca första halvan 1900-talet.
Har en massa för barn-/ungdomar på ryska. Se nedan.
Mer allmänna klassiker på ryska, typ Anna Karenina och Shakespeares samlade verk.
(Bortlovad) Hela Deverry-serien i Voyager-pocket och gott skick.
Samtliga "historien om ett brott"-böckerna i varierande upplagor. Sjöwall & Wahlöö, alltså. Alltså, Beckböckerna.
(Bortlovat)Ett gäng Chuck Palahniuk-böcker.
Harry Potter-böcker på olika språk (italienska, tjeckicksa och ryska, och ett tyskt lexikon), samt ett gäng ryska Harry Potter-parodiböcker.
(Bortlovad) Bobo och aristokraterna - svensk roman om olycklig homosexuell kärlek utgiven 1944. Pläderar för att bögar ska få vara öppna så de slipper huvudpersonens tragiska öde.
Feministlitt! En historieresa i feministsverige. Marian Anderssons Det grymma manssamhället (radikal, 70-tal), Bimbobakslaget (90-tal), Bitterfittan. Och Faludis Ställd och Den amerikanska mardrömmen

Det är typ ungefär det just nu. Hör av om ni vill ha nåt!

Ryska böcker i mer detalj

Bilderböcker/tunnare barnböcker

Finns dels allmänna böcker för barn, dels mer Sovjetbetonade av typen "Oktobers viktigaste timmar". De senare mer intressanta för sovjetfetischister. Även bilderböcker på andra språk.

Internationella barn/ungdoms/ungvuxenklassiker på ryska

Två olka samlingar Sherlock Holmes-historier

O Henrys noveller

Tom Sayers och Huck Finns äventyr

Kapten Grants barn

Greven av Monte Cristo

Ursula LeGuins Erthsea-trilogi

Peter Pan

Alice i Underlandet

Shakespeakres samlade verk

Ryska barn-/ungtitlar och så

(Bortlovad) Алые паруса

(Bortlovad) Кортик (Рыбаков)

(Bortlovad) Кондуит и Швамбрания (Кассиль)

(Bortlovad) Маяковский (стихи, и биография написанная Кассилем)

Маяк на дельфиньем (научфантастика)

Приступление и наказание (Достоевский)

(Bortlovad) Доктор Живаго (Пастернак)

Три толстяка

(Bortlovad) Последний из могикан

(Bortlovad) Республика Шкид

(Bortlovad) Девочка с Земли (Булычев)

Одна штука детектива Иоганны Хмелевской

Монстры Привидения НЛО - детская энциклопедия неопознанного, очень любимая мною лет 17 назад

Оксфордская детская энциклопедия кино

SF och sånt

En jävla hög Lukjanenko, sortera själva

Strugatskijtitlar i urval

Ryu Murakami - Oändligt blå och två titlar till

Beljaev

(Bortlovad) Lem

(Bortlovad) Perumov

(Bortlovad) Jefremov

Barnporr- och negerbollsfrågan

2011-10-10T16:00:00.000+02:00

I mina internetkretsar är det självklart att tecknad barnporr borde vara laglig. Man tycker självklart att det är dumt av FN att föreslå att även barnporr i text ska förbjudas. Det handlar ju om fiktion och yttrandefrihet - en större fråga än några mangabilder. Och jag är helt med.

I mina internetkretsar är det också självklart att det inte är ett dumt beslut av Fazer att ta bort kineskarikatyren från godisförpackningen. Och dumt av folk att gnälla på att de inte längre får säga negerboll och ordna o-PK-sittningar på högskolor.

Så ja tänkte bara föreslå för internet att vara tydligare, för jag blir förvirrad. Inte minst förvirrad över vad jag själv tycker. För jag håller med mitt internet, men behöver verkligen tänka genom varför jag tycker att tecknad barnporr, men inte tecknade kineser, ska försvaras. Det här som många, inklusive mig, säger - "alltså, varför finns det människor som bara måste säga neger hela tiden? dör de om de låter bli?". Jamenja. Men jag kan inte heller svara på fråga vad det skulle vara bra till med tecknad barnporr. Jag fick den i radio en gång, "vad ska man ha barnporr till, vem ska det vara bra för?", och jag kunde inte riktigt svara. Det är typ bra med yttrandefrihet, och så får folk runka också.

Så jag tänker att skillnaden nog är mellan vad jag tycker är otrevligt och vad jag tycker bör förbjudas i lag. Jag tycker verkligen inte det bör vara olagligt att inneha eller producera rasistiska nidbilder. Men jag förbehåller mig rätten att slänga ut folk som säger rasistiska saker från mitt kök, eller undvika att umgås med människor som inte kan umgås utan uppenbar sexism.

Men det känns som att både jag och internet i stort borde kanske vara lite tydligare med vad man tycker i barnporr- och negerbollfrågan. För vi, vi vet ju att vi och våra kompisar är förträffliga människor som tycker rätt saker. Men vet vi? Och vet någon som inte på förhand bestämt att vi är duktiga att vi givetvis tycker att det är värre att våldta ett barn än att säga att kineser har snea ögon? Ibland pratar man ju med utomstående, då kan viss tydlighet krävas.

Det virtuella gymmet

2011-10-09T20:57:00.000+02:00

När Kroppsbilder just lanserades användes termen "det virtuella badhuset" mycket. Alltså att det skulle vara ett ställe där man skulle se vanliga oretuscherade kroppar, som omväxling mot medias gallring, posering och retusch.

Jag bidrog, min bild är en av de första. Men jag har samtidigt aldrig riktigt känt att den här typen av sidor hjälper min relation till min kropp. Det här är ju väldigt personligt - en del har aldrig haft komplicerad relation till kroppen, en del hjälps av virtuella badhus. Jag blev till exempel hälpt av en grej i boken Bli vän med kroppen och maten. Där fanns ett kapitel om att olika människor har olika förutsättningar, och de flesta kommer aldrig kunna få "alla rätt" på ideallkroppen oavsett hur mycket de sprattlar. Typ att en del kroppar får för sig att lägga fett på magen och då blir det fruktansvärt svårt att få synliga magmuskler. Framför allt blir det omöjligt att få både synliga magmuskler och fettvadderad booty. Just det kapitlet lyckades ta sig förbi membranet som skiljer på att fatta intellektuellt och att faktiskt fatta.

Det var väl typ tre år sedan jag läste boken, och sedan dess har jag börjat gymma. Det har gjort mirakel för min nöjdhet med min kropp, må jag lova. Och en nyans av det är att se andra kvinnor i träningsmiljö. Där är nån som har gudomligt fast rumpa - men fortfarande lite dallrig mage. Och där är någon annan som har korta ben oavsett hur mycket hon kan lyfta. Och där i spegeln är jag som aldrig kommer få slanka lår. För att våra kroppar har bestämt hur musklerna ska gå, hur skelettet ska vara byggt, var fett ska lagras. På gymmet blir illusionen om att alla kan få "idealkroppen" om de anstränger sig lite krossad.

Samtidigt blir det förstås väldigt uppenbart att man kan förändra sin kropp, och att förändringen inte enbart handlar om centimeter och kilon - vilket man annars lätt kan få intrycket av. Jag lade upp nya bilder på mig i somras, de togs lite drygt ett år efter min Kroppsbild. I och med att det är olika kläder och belysning vet jag inte om det är uppenbart för var och en att det är min kropp har förändrats. Jag vet i alla fall att mina proportioner är annorlunda nu, musklerna finns och syns mer, vissa mått har ökat och andra minskat. Men jag väger lika mycket på båda bilderna.

Jag har någon gång funkderat på att skicka ett nytt foto till Kroppsbilder. Det skulle vara så illustrativt. Titta, det är ju samma kropp, samma vikt. Och en hel del likheter finns det, men mycket ser olika ut. Visst är det spännande! (Det finns väldigt mycket roligt med träna som inte handlar om hur man ser ut, men det här inlägget fokuserar på utseendet)

***

Det här inlägget har varit påtänkt i flera månader, men jag orkade skriva det nu tack vare attNoBoyToy nyligen bloggade om sidan och i kommentarerna framställde mig som projektets svarta får som ser ut att vara redo för BDSM. Intressant att hon gjorde det i ett inlägg om hur kvinnors kroppar i offentliga rummet ständigt objektifieras och sexualiseras. Men det är no bog deal, haters gonna hate.

KBT & poly VI

2011-10-07T17:33:00.002+02:00

Säg "komma ut" och man tänker en förstörd familjemiddag där tonårssonen just berättat att han är gay. Det ska vara en stor dramatisk händelse, med ett "före" och ett "efter", någonting som definierar om livet för alltid. De som kommit ut på riktigt, av gayskäl eller någon annan anledning, vet att det är bara en del av sanningen. Det är bara Hollywoodkändisar som behöver komma ut en gång, resten får komma ut resten av livet. Vissa gånger blir det närmast en presskonferens, andra gånger några ord i förbifarten. Och ibland kan man behöva hjälp med hur man bäst gör det.

Dagens fall

Dorian har inte bara två föräldrar som gillar pretentiösa namn, utan även två flickvänner. Dessutom har Dorian ett nytt jobb. När man dricker kaffe på jobbet pratar alla om sina respektive, men Dorian blir osäker och undviker ämnet. Han tycker faktiskt det är lite jobbigt med sånt socialt småsnack överlag, för förr eller senare så måste man välja mellan att berätta att man lever poly och att småljuga om sitt liv. Dorian har ju vart med om det förut, så han vet precis hur det funkar.

Sara har alltid känt att det är något fel på henne. I ingen av sina relationer har hon varit helt ointresserad av andra än partnern. När hon mötte Abbe för sju år sedan uppstod genast starka känslor och Sara bestämde sig för att hålla inne med det där konstiga. Nu, fyra år efter att de gift sig, vet Sara att det där onormala inte går att ignorera bort. Sara hörde en gång ett radioprogram som handlade om poly och ljuset gick upp. Hon började läsa mer om det på Internet och upptäckte att det finns många som känner som hon. Och det innebär faktiskt inte att hon är trasig och rutten - hon är bara lite ovanlig. Men hur berätta om det för Abbe, som är världens finaste?

Välja tid och plats

Det finns en bild av KBT som en väldigt ytlig terapiform, som aldrig går in på djupa saker, som meningen med livet, personlighet och barndomstrauman. Det är inte sant, en KBT-terapeut är fullt utrustad med färdigheter för djupa gräverier. Men det är inte det som KBT som disciplin skyltar med, det man skyltar med är att KBT är överlägset på att lösa konkreta problem här och nu. Vet inte om överlägset, men terapiformen är ytterst lämpligt för att jobba med det lilla.

Om man tänker tillspetsad humor, är standardfrågan i "vanlig" psykodynamisk terapi "kan du berätta mer om din mamma?". Lika tillspetsat kan man säga att KBT-terapeuten undrar "och vad gjorde du då?". Man tänker att människor väljer att göra olika saker beroende på vilka konsekvenser de tror att beteenden leder till, mer eller mindre genomtänkt. I terapirummet kan man ta upp vilka beteendemönster klienten har och vilka konsekvenser hen väntar sig - och vilka konsekvenserna brukar vara. Man tänker också att olika omständigheter kräver olika beteenden för att få samma resultat.

För Sara kan det innebära att hon får hjälp med att välja en bra situation för att ta upp sina funderingar för sin make. Välja ett tillfälle där de inte har bråttom någonstans, när båda är utsövda och har tid att prata. Hon får också fundera på vad hon vill uppnå - att han ska veta, eller att de ska öppna upp relationen? Hur mycket av Abbes reaktion kan Sara egentligen påverka? Oavsett hur Abbe ställer sig till poly egentligen så lär hans första reaktion vara negativ, ett polybesked om hustrun uppfattas som en stor förändring i tillvaron och människor ryggar gärna tillbaka när sådana kommer. Hur ska Sara hantera denna initiala negativa reaktion och kunna vänta ut Abbe medan han smälter informationen och tar ställning?

I Saras situation finns det väldigt mycket att förlora och hon har ingen tidigare erfarenheter av att komma ut så. Därför kan arbetet i terapirummetkanske inledningsvis fokusera på att Sara själv ska förstå sina polykänslor bättre. Sedan kan man i terapin diskutera hur och när det är lämpligast att ta upp det, och på vilket sätt. Visst kan Sara inte styra över Abbes känslor, men hon knner honom så pass väl att hon vet när han är sårbar och då är det en dålig idé att prata seriösa saker.

Vi kan ta Dorians situation lite senare.

Vad är det värsta som kan hända?

När blir man rädd när man hoppar bungeejump? Knappast i ögonblicket man just börjat falla. Förmodligen har man varit rädd redan på vägen till tornet, hjärtat har kanske bultat hårdare redan i flygplanet när ens gäng bestämde att det ska hoppas på semesterresan. Förväntansångest kallas det. Redan innan det läskiga händer, faktiskt väldigt långt innan, börjar man tänka på det och bli orolig. Man försöker slå bort tankarna och inte tänka på hur illa det kan gå. Man försöker sluta oroa sig. Och om bara själva tanken är så himla obehaglig, då fattar ju vem som helst hur hemskt det kommer vara när man gör det där på riktigt och det värsta tänkbara inträffar.

Den bästa komplimangen en KBT-terapeut kan få är "va elak du är", så i terapirummet kan man behöva presentera värsta tänkbara scenariot utan att blunda och försöka släta över. Såhär kan det se ut när terapeuten pratar med Dorian.

T: Berätta, vad kan hända om du berättar för kollegorna att du har två flickvänner?
D: De kommer tycka att jag är värsta weirdo.
T: Är det det värsta?
D: Asså, och typ at jag är äcklig snubbe som bara playar tjejerna.
T: Så det värsta som kan hända är att dina kollegor tror att du är en otrevlig och konstig människa?
D: Jamen, de kommer ju snacka skit bakom ryggen på mig, och pika mig om jag pratar om mina relationer. Eller typ tvärtom, killar kan va grabbiga och typ "ööh najs med två brudar", jag gillar det inte.
T: Är det det värsta som kan hända?
D: Jag skulle kanske bli utanför på jobbet. Det sociala är viktigt. Så skulle jag bli utfryst och behöva sluta.
T: Är det det värsta som kan hända.
D: Jamen, ja, och jag kanske blir vräkt och har ingenstans att bo... Ja, för att mina flickvänner gör slut med mig för att jag är jobbig för att det är tufft på jobbet. Så jag har inget jobb, ingen bostad, ingen tjej.

Det finns flera poänger med att försöka få fram ett värsta tänkbara fall. För det första kan man i processen inse att det värsta som kan hända inte är så farligt. Ofta slutar det nånstans vid "det blir jobbigt" och det kan de flesta tänka sig att leva med. Även mer otrevliga konsekvenser, som att bli vräkt i Dorians fall, är inte omöjliga att leva med.

För det andra kan man i processen inse att värsta tänkbara scenariot är ganska orealistiskt, och att vara rädd för det är som att vara rädd för att bli påkörd av en bil. Det kan hända, men det är kanske inte tillräckligt sannolikt för att man ska oroa sig så mycket över der som man gör nu. Att Dorians kollegor skulle reagera starkt och säga sårand saker är sannolikt. Att det skulle leda till en så pass otrevlig arbetssituation att han i all hast skulle behöva byta jobb är mindre sannolikt. Att han inte skulle ha någonstans at bo om han inte hade jobb är ännu mindre sannolikt. (jag har hittat på Dorian, så jag bestämmer att han har både föräldrar och vänner som kan hjälpa till när det krisar)

Och så kan man givetvis jämföra med liknande tankar om vad som händer om man inte gör det där farliga. Nu blir det jättepedagogiskt, men inte orimligt.

T: Kan du berätta vad kan hända om du inte berättar?
D: Jag blir inte utstött och sedd som konstigt av arbetskamraterna.
T: Men du är här för att det ändå inte riktigt funkar, eller hur?
D: Ja, jag känner ju att det är obekvämt att sitta och fika med dem, för om de frågar typ "vad gjorde du i helgen?" så måste jag säga halvsanningar. Det blir jobbigt i längden.
T: Vad är det värsta som kan hända om du fortsätter såhär?
D: Att jag känner mig stressad på jobbet, orolig att det kan komma fram. Och blir mer sterssad ju mer tiden går, tänk om jag glömmer vad jag hittat på och försäger mig? Eller om det blir företagsfest jag ska ta med flickvännen på, hur ska jag göra? Och tänk om någon ser mig på stan med "fel" tjej?
T: Att inte berätta kan alltså leda till mycket stress och att du oroar dig för att bli avslöjad?
D: Ja, eller att jag blir avslöjad. Då måste jag ju förklara allt ändå och det blir bara... ja, samma som jag sagt, att folk kommer tycka jag är player eller weird.
T: Är det det värsta? Att du blir stressad eller avslöjad?
D: Jamen, det blir väl samma sak, att det sociala blir konstigt oavsett, och så blir jag arbetslös och bostadslös och allt det där.

Vad vinner man på att måla fan på väggen på det här sättet? Ja, man får en bild på fan. Det man gör annars är att måla en bit, bli rädd och försöka sudda bilden. Målar man upp hela har man en hel bild att beskåda, och man behöver inte vara rädd att det kommer upp obehagliga överraskningar. Man målar ju upp det obehagligaste som finns! Och man inser att man klarar av att leva med fan, och titta på fan och nog har man sett sånt förr och klarat sig. Och målar man upp flera bilder kan man göra en nyktrare jämförelse mellan dem, få enklare bild av konsekvenser på lång- och kort sikt, och får ett bra läge att fatta beslut i.

Rollspel

Säg att Dorian och Sara har bestämt att de ska "komma ut" för sina kollegor respektive Abbe. Alla som bestämt sig för att berätta någonting vet att orden lätt fastnar i halsen när man väl är där. Hur ska man förbereda sig på att inte stamma, tappa tråden och irra bort sig? Man rollspelar! Terapeuten och klienten byter roller, provar olika sätt att berätta på, och övar på hur man bäst får fram det man vill.

Här kommer Dorians erfarenheter till användning. Dorian har ju levt poly ett tag och vet vilka reaktioner han kan vänta sig. Det finns kanske också situationer han vill undvika. Om han nämner att han har två flickvänner bli det exempelvis ofta så att fokuset i samtalet flyttas till Dorians relationer, och det vill Daniel inte. Så kan ett rollspel gå till.

T: Nu ska jag spela dig och du spelar din kollega.
D: Okej.
T: Du kan börja.
D: Men Dorian, vad gjorde du i helgen?
T: Jag gick på bio med.. det kanske jag inte förklarat förut, men jag har två tjejer som jag dejtar, Viktoria och Ellen. De vet om varandra, så det är ingen fara. Och på fredag gick jag på bio med Ellen, vi såg De tre musketörerna, den var rätt kul faktiskt. Har nån annan här sett den?
D: Vänta, sa du att du dejtar två tjejer? Hur funkar det?
T: Funkar jättebra för oss faktiskt. Ellen pluggar förresten till sjuksyrra, precis som Dannes tjej.

Och så kan de byta. Och så kan de testa en annan situation, annan klassisk kommentar (typ "jaha, så du har trekanter jämt?"), annat önskat utfall. På samma sätt kan en terapeut jobba med Sara, även om fokus där inte kommer ligga på situationer Sara har erfarenheter av. Istället får Sara kanske öva i att förklara sina känslor bättre och spela sig själv, medan terapeuten spelar maken och ställer frågor.

Att vara rädd för att bli outad

Som man märker i tidigare resonemang finns det såväl för- com nackdelar i att vara öppen med sitt intresse för polyliv. I en hel situationer är nackdelarna fler - det är påvisat av forskning att det är psykiskt påfrestande att vara i garderoben. Men i vissa lägen överväger nackdelarna. Det kan exempelvis röra sig om att man ligger i vårdnadstvist och riskerar att bedömas som olämplig förälder om det kommer fram att man inte lever/vill leva monogamt. I så fall väljer man kanske att dölja sin läggning, och även om det kan vara rätt och bestämt fattat beslut kan det vara svårt att leva så. Inte minst om man riskerar att "outas". Sådan stress kan påverka många delar av livet. I ett sådant läge kan en psykolog hjälpa genom att helt enkelt vara en person man kan prata öppet med, ett andningshål. Men även genom att hjälpa klinten att hitta ett sätt att hantera stressen som kan lindra symptomen, även om orsaken kommer att finnas kvar.

Bröllopsfesten (V.40)

2011-10-06T13:48:00.005+02:00

Detta inlägg är ett bidrag till Offentligt - veckans tema på Vecka 6.

Den enda bröllopsdrömmen jag haft har varit att när jag vid 13-årsålder hoppades på att jag skulle ha råd med att hyra en nöjespark när jag skulle gifta mig. Sen tar det stopp. Jag älskar balklänningar, och har fler än jag hinner använda, men just bröllopsklänningar tycker jag sällan är särskilt snygga. Jag gillar stora fester till min ära, men bröllop känns mer som en fest där huvudpersonerna är sönderstressade och mest vill sova. Jag gillar överhuvudtaget stora fester och så, men bröllop känns för mig väldigt främmande.

Det är överhuvudtaget hela grejen med traditionellt bröllop, inte bara festen utan vigseln, i kyrkan. Där man bland en massa folk ska visa att man älskar en person så mycket att man nu tänker ha personen i sitt liv forever and ever. Mamma berättade att när hon gifte sig med pappa så vigselförrättaren "de nygifta kan nu gratulera varandra!" till dem, och menade att de ska kyssas. Mamma tyckte det blev genant. Det finns bilder på det hela där min då 14-åriga moster fnissar i bakgrunden.

Det där är ingenting mot hur genant för det skulle vara för mig att stå inför en massa influgen släkt (bara den logistiska biten får ju en att vilja vägra bröllop) och utstråla "titta, jag älskar den här personen så in i...". Tanken känns fruktansvärt fel. Det går över alla mina gränser att exponeras på det sättet. Jag har aldrig haft svårt för att visa mina känslor för den som känslorna berör, men känner sällan behov att att visa känslorna för nån mer. Framför allt vill jag inte bända upp bröstet och visa hjärtat för människor som liksom hör till på ett bröllop (min släkt, partnerns släkt, släktens respektive, vännertillfamiljen). Jag vill inte öppna upp mig så inför en publik som dessutom kommer tycka det är normalt.

Om jag gifter mig kommer det ske av praktiska skäl och i tysthet. Släken kan bli upplysta nån gång senare, kanske. Möjligen. Och det har ingenting med min känsla för romantik att göra, ingenting att göra med min syn på livslånga relationer. Jag är romantisk och livslång verkar asnajs. Men det de flesta som gillar att ha sex känner inför att knulla i teve, det känner jag inför att gifta mig traditionellt. De berörda kommer veta att jag älskar, resten får leva utan fest tillägnad att någon ska få ärva när jag dör.

Pompoko

2011-10-04T20:28:00.004+02:00

Det finns en person som heter Hayao Miyazaki. Han regisserar tecknad film på Studio Ghibli och står upp i halsen på en om man är manganörd med några års erfarenhet av Mangakai på min tid. Sedan Spirited Away har alla personer som är intresserade av film pratat om honom när jag nämnt att jag gillar mangafilm med större pertentioner än Pokémon. Miyazaki är ju sådär kvalitet och hyllad, safe och enkel att gilla. Och bra, för all del. Men om man är intresserad av den typen av film har man sett mer än bara det Levande Slottet, Spirited Away och Totoro. Man har sett typ alla filmer. Och ser man en till Miyazaki-flicka i kombo med flygmaskiner och slemdrypande varelser så... Alltså, man kräks inte. Miyazaki är som sagt bra. Jag rekommenderar gärna hans filmer till filmintresserade personer som vill se på japansk tecknad feelgoodfilm för barn. Men själv är jag väldigt mätt.

Det oprovocerade angreppet på Miyazaki är inte helt oprovocerat. Ibland blir hans namn synonymt med Studio Ghibli, och det är riktigt synd för det finns ett gäng Ghibli-filmer som är gjorda av andra, och som dessutom är riktigt sevärda. Mina två favoritfilmer från studion är faktiskt inte Miyazakigerisserade. En av dem tänker jag tipsa om just nu.

Ni vet att när man introducerar magi i vår värld, så får mans om läsare liksom svälja att magin inte används på det sättet som alla fattar att magin egentligen hade använts? Typ som att alla fattar att det borde finnas polyjuice-bordeller i Harry Potter-världen. Men man sväljer att magi används där JKR tycker den ska användas, och inte annars. Det finns en term för sånt. När jag en gång tipsade en kompis om Mästaren och Margarita sade hon sedan att hon gillade boken just för att den beskrev vad som på riktigt hade hänt om djävulen kom till 30-talets Moskva. Det är samma sak med Pompoko. Den skildrar realistiskt hur japanska mårdhundar som kan byta form hanterar att staden växer och deras naturområde ersätts av en ny förort.

Nu kanske ni tycker att det låter tråkigt. En del som sett filmen tycker det. Jag har extremt svårt att förstå det för jag garvade mig genom filmen båda gångerna jag såg den. Fast jag kan förstå det också, för det roliga i Pompoko faller nog inte alla i smaken - filmens blandning av slapstick och extrem torrhet fick mig att skratta så jag grät, men jag kan tänka mig att en annan människa skulle kunna se hela filmen och sedan undra var den utlovade humorn var.

Filmen är inte vad man skulle kalla som spännande i bemärkelsen att det är förvecklingar som bygger upp till en final där det händer någonting stort och löser alla trådar. Tempot är jämnt och handlingen ser mer ut som livet än som en klassisk dramaturgisk kurva. Mårdhundarna gör någonting, omvärlden bollar tillbaka, så fortsätter det - filmens slut saknar den peaken man brukar vänta sig av berättande, men är fullt tillfredställande för åskådaren. Att filmen lyckas vara bitterljuv utan att vara såsig är förstås bara bra och ytterligare ett tecken på att Pompoko inte är en saga med talande djur som hjälper huvudpersonen att sköta hemsysslor, utan en realistisk skildring av magiska mårdhundars kamp mot 1960-talets samhällsplanering.

Den finns släppt på svensk DVD, så man kan visa filmen för barnen som sannolikt kommer att uppskatta den. Jag rekommenderar dock verkligen att man själv ser den med den ovanligt bra svenska textningen. Dubben är på medioker barndubbnivå, och den jätteroliga sången om pungar är översatt så att den inte innehåller pungar.

Att sudda ut gränserna mellan perrong och blogg

2011-10-02T12:10:00.009+02:00

Fredrik Stangel och jag hade väldigt mycket tid att döda på perrongen i Älvsjö igår. Det enda roliga vi hade med oss var det senaste numret av tidskriften Arkitektur (6-2011). Inlägget kommer alltså att hålla "det var roligt på kollektivtrafiken"-nivå av konstruktivitet. Numret innehöll finalister och vinnaren av debuttävling. Den hålls varannat år. Vad jag har att säga om årets tävling kan ni läsa här (OBS! Viktigt för förståelsen av resten av inlägget)

1) Det första som hände var att Fredrik skrev en dikt:

På omslaget till senaste Arkitektur
står en klossformad byggnad i karg, svensk natur
och suddar ut gränsen mellan varför och hur.
Moderna arkitekter är en sorts skadedjur.

2) Vinnaren var en rostfärgad kloss i karg svensk natur. Dock något coolare än de övriga klossformade naturplacerade bidragen, pga att den innehåller utfällbara terasser och sånt. Det är coolt. Även om man inte tänker att nästa steget är att huser blir en jättestor mecha. Eller, en ganska liten mecha. Som en projects-mecha skulle äta till frukost.

Enligt uppgift är hela interiören vitmålad och golven är målad betong. Jag tänker "enjoy your kamin och smakfulla fäll och jättekalla fötter".

3) Jag har skrivit en dikt om det här bidraget:

En ung ambitiös arkitekt
Tyckte om moiré-effekt
Med utskurna fönster
I ett Modrian-mönster
Blev det nominering direkt!

4) Sen hittade jag och Fredrik följande bild med bildtexten "Robert Petrén har använt handen som en idé för villan"

Jag hann visa högerkoordinatsystem och sen också visa "titta, Södertörns högskola!" innan det blev obscenare.

Samma byggnad har för övrigt lågt sittande fönster i sovrummet. De är placerade i bra strategisk höjd för folk som gillar att blotta sig när de går upp på morgonen.

6) Det här huset var bäst av alla i debuttävlingen på att sudda ut gränser!

Över och ut!

KBT & poly V

2011-09-30T15:22:00.003+02:00

I original-föreläsningen som jag baserar dessa inlägg på gick jag snabbt genom lite konkretare förslag till terapeutisk hantering av vissa problem som kan uppstå i polyrelationer. Jag tänkte smälla ihop allt till ett inlägg nu, men kom nu på att jag kommer nog behöva dela upp. Helt enkelt för jag kom på att inte alla som läser min blogg är steg I-terapeuter som spontant fattar vad jag menar med "kognitiv omstrukturering". Så nu kommer en liten inblick i vad KBT-terapi kan innebära, rent konkret.

Polyproblem - förnuft och känsla

Man vill gärna leva poly. Man tycker det känns rätt, och ens partners är på - men det känns också fel. Det uppstår helt enkelt krockar mellan ens värdegrund som poly och den värdegrunden man växte upp med. Eller så blir det inte som man tänt sig när man väl är i situationen. Här är några fallexempel:

Rickard och Ami lever i öppet förhållande och har båda andra partners. Rickard tycker det är underbart att se Ami lycklig när hon kommer hem från en träff med en annan, men själv får Rickard dåligt samvete när han träffar andra. Han känner att han sviker Ami, att han omöjligen kan älska henne på riktigt om han också träffar andra.

Glenn tyckte det var en superidé att öppna upp relationen med Barbra. Det var faktiskt Glenns idé. Men nu när de har ett öppet förhållande kan Glenn inte låta bli att vara svartsjuk, fast det var Glenn som föreslagit att de skulle öppna upp. Innebär den oväntade svartsjukan att Genn inte är skapt för poly och att det var en dålig idé?

Lite om KBT:s historia

Fokus i kognitiv beteendeterapi ligger, som framgår av namnet, på tankar och beteenden. Man jobbar med dem så att de blir mer funktionella i vardagen och slutar ställa till med otrevligheter. KBT har en historia på ca hundra år, och utvecklingen brukar delas upp i tre vågor.

Första vågens KBT handlar om beteenden, Genom att förändra belöningar, bestraffningar och assosiationer som blivit nästintill reflexer försöker man förändra en persons liv. Dessa metoder är fortfarande aktuella i många sammanhang - fobier är det mest kända, men det funkar även mot depressioner, ångest och att man alltid kommer sent. Precis samma tankar ligger bakom idén att elchocka män när de får stånd när de ser bilder på män. Som en kort illustration av hur vetenskap och medicin välmenande används i sin tids anda.

Andra vågen tar i K:et. Nu börjar man också titta på hur tankar samspelar med beteenden och känslor. I kognitiv terapi kan man arbeta med grundantaganden man har (exempelvis "jag är värdelös") som gör att man sätter upp villkorsantaganden (villkorsantaganden är sådana där man tänker i termer av om/så, exempelvis "om jag presterar jättemycket så kommer jag vara värd nåt") som leder till att man tolkar verkligheten i enighet med sina grundantaganden, även om det inte är den rimligaste tolkningen (nej, att du fick B på en tenta betyder inte att du är sämst på allt). En terapeut kan hjälpa att blottlägga och förändra tankarna man har, som gör ens liv surt.

Tredje vågen är det som anses vara aktuellast och modernast nu. Här har K och B fått sällskap av influenser från österländsk filosofi*. Man har helt enkelt slutat att endast fokusera på att förändra tankar och beteenden, utan börjat satsa på att kunna acceptera och stå ut. Man tänke räven att förändringen ofta kommer när man slutat kämpa emot. Det kan handla om att en fobiker gör saker fast hon är rädd, eller att en person med kronisk smärta är med på roliga aktiviteter fast de gör ont.

Det blir en ganska tydlig krock mellan andra och tredje vågen som under min utbildning mest spelat rollen av den stora glittrande elefanten i rummet. Vi fick aldrig någon riktigt bra vägledning i hur vi ska få ihop dem. Jag väljer att tänka på att allt är bra så länge det funkar -en metod kan vara hur bra som helst i en situation och en annan lämpa sig bättre för en annan.

Kognitiv omstruktrukturering

Jag tycker det låter riktigt brutalt och väldigt passande om man ska ta exempel på hur medicin utövar makt. Men förutom det hårt klingande namnet är det en metod som kan vara rikgti bra i rätt läge. Det är en typisk metod för andra vågen och handlar om att ta upp ens tankar till ytan, och se vilka mönster som finns. Man kanske ser ett mönster i tankarna, ett bakomliggande antagande om världen. Man kan "betygsätta" tankarna i hur rimliga de är, och sedan försöka komma på så många alternativa tankar som möjligt och betygsätta dem på samma sätt.

Ta Rickard och Ami. Om man skulle göra en kognitiv omstrukturering på Rickard skulle man till exempel kunna få fram tankar som "jag sviker Ami när jag kysser Rita" eller "Ami känner sig ledsen fast hon inte visar det". Bakom det ligger kanske en bild av att man ska hålla sig till en person emotionellt och sexuellt, annars är man under alla omständigheter en dålig människa. Rickard kanske även i andra situationer upplever att han är en dålig människa i grunden och måste verkligen följa alla regler för att inte vara en dålig människa.

Då kan man ta och prata om begreppet "dålig människa". Vad är en dålig människa, Rickard? "En som sviker, en som spelar dubbelspel" säger han kanske. Då får man titta närmare på det. Vad är svek, vilka konketa handlingar? Gör Rickard dem? Om man gör en checklista för dålig människa, uppfyller Rickard den?

Man kan också välja en konkret situation, tankarna i den, och fokusera på dem. Rickard fick dåligt samvete när han lämnade Ami hemma och åkte ut till Rita. Han tänkte kanske "nu kommer stackars Ami sitta hemma och känna sig övergiven". Hur trovärdigt är det? Brukar Rickard känna sig övergiven när Ami är borta, eller tycker han det är skönt med en soft hemmakväll, och kul när Ami komer tillbaka och är glad över det trevliga mötet hon just haft? När han besökt Rita, brukar Ami efteråt bete sig som om hon satt hemma och var ledsen? Vilka andra tankar hade Rickard kunnat tänka i situationen? Kanske till exempel "Ami kommer att vara glad för min skull"? Hur trovärdig är den tanken? Hur trovärdig är första tanken på övergiven Ami nu, när man tänkt genom alla omständigheter?

Precis som de flesta andra växte Rickard upp i en miljö där monogami anses vara det enda passande om man ska vara i en relation, annars kan man ju vara singel. Rickards kan innerligt vilja leva i öppet förhållande, samtidigt som det ligger i konflikt med föreställningar om att vara en god partner. En psykolog kan hjälpa honom att jobba med det.

Acceptera och stå ut

Nu ska vi gå tredje vågen på Glenn. Glenn känner svartsjuka, och undrar om det inte betyder att man får ge upp idén på öppen relation. Kanske, det få Glenn själv avgöra, men man kan börja med att försöka se på vad svartsjuka är. Svartsjuka är en känsla. En riktigt jobbig känsla, visst, men ändå en känsla. Den får finnas, men man måste inte låta den styra ens liv om man inte väljer det.

Det finns mycket smärta i livet, och människan gör sitt bästa för att få bort den. Det är ju jobbigt när det gör ont. Många gånger lyckas man få bort det onda, men ett helt smärtfritt liv är en omöjlighet. Människan som misslyckats med att få bort smärtan försöker kanske låtsas om att smärtan inte finns, men det har ofta en omvänd effekt. Ju mer man försöker att inte tänka på någontign desto mer tänker man på det. Återstår då att acceptera.

En terapeut kan hjälpa Glenn att plocka fram svartsjukan, observera den och hälsa den välkommen. Det låter flummigt, men det finns många konkreta övningar man kan göra för att lära sig att umgås med sina negativa känslor. Om man alltid kämpat emot eller skjutit undan jobbiga känslor har man lärt sig att de är farliga, och ju mer man stannar i känslan desto mer lär man sig att känslan kan vara jobbig, men den är inte farlig. Man lär sig att man kan vara medveten om sina känslor utan att behöva agera på dem. Man lär sig att svartsjukan kan finnas med, men man behöver inte ge den all uppmärksamhet.

Glenn kan lära sig att svartsjuka kan komma på besök i en relation utan att relationen behöver vara dödsdömd. Glenn kommer fortfarande kunna välja att avsluta relationen eller stänga den igen, men nu kommer det kommer vara Glenns beslut och inte ett argt litet grönt monsters.

***

I nästa avsnitt - hur kan en terapeut hjälpa en att komma ut?

* Förlåt, det gör ont att skriva så. Jag vet ju att "österländsk filosofi" är ett brett begrepp och att det som heter "mindfulness" en gång kanske varit Buddhism, men numera är ett trendord på engelska. Jag gillar tankarna i sig, men efter fem års psykutbildning är jag urless på den vårdslösa västerländska exotismen. Så.

***

Om någon missat - fram till på tisdag får man hemskt gärna bidra till tema Smärta på Vecka 6 !

Medieklimat

2011-09-28T18:17:00.003+02:00

Minns ni när jag förra sommaren bråkade om analsex med Hanna Fridén? Hon skrev ju också om det, och på hennes blogg var det några som kommenterade om att hon inte skulle bry sig om mig för jag är dum, och skriver alltid gnälligt och negativt. Jag är noll hårdhudad och tänkte på det inte, skrev på Facebook och så. Minns att någon kommenterade att det är så att jag alltid skriver kritiskt, och då framstår man som neggokärring. Kommentatorn föreslog att jag kanske skulle varva med att skriva mer positiva saker.

Såhär senaste halvåret har jag väldigt självmant tappat intresse för att uttala mig ur kritiskt perspektiv på varenda bloggaktuellt ämne. Jag har också känt mer och mer intresse för att skriva konstruktiva populärvetenskapiga inlägg om sådant jag faktiskt har koll på - psykologi och sex. Ibland mangafilm. Jag har mycket sällan känt mig peppad att skriva självklarheter i saker som Happy Happy, BDSM-fallet och genusdagis. Sånt som är veckans inofficiella bloggutmaning. Men ibland får jag för mig att ryta till och tycka saker, som senast med Bang-serien.

Jag kan sådär tyvärr säga att ju mer konstruktivt jag skriver, ju mer vettigt och intressant jag skriver, desto mindre kommentarer får jag. Det är inte så förvånande, förstås. Säger jag "jag tycker si", så kan man svara "jag tycker så". Skriver jag "titta, forskningsrapport!" så blir det svårare att tycka någonting. Och folk länkar inte heller till det, på det sättet man gör när man själv skriver inlägg om BDSM-fallet och vill också hänvisa till vad brighta/puckade Tanja skriver. Så då blir det färre kommentarer, färre besökare, mindre som belönar mig för att jag bloggar.

Jag tycker förstås det är lite synd för egen del. Samtidigt så motiverar det mig att faktiskt verkligen satsa på populärvetenskaplig blogg om mina expertområden. Men förutom följder för just min blogg så får det mig att bli ledsen för bloggande (och andra liknande uttryck) i allmänhet. Man blir mer belönad för att tycka och provocera än för att skriva "objektivt". Man blir mer belönad om man skriver om sådant alla andra skriver om.

Det är förstås inte så att jag är helt ensam och bortglömd. Jag får kommentarer (nästan mer på twitter än i bloggen) för att det jag gör är bra. Jag är väldigt tacksam för det, jag vill vara intressant expertbloggare. Men det är också alldeles uppenbart att det har blivit mindre av den omedelbara belöningen man som bloggare får i form av kommentarer och tweets om att såhär tycker just Tanja om det här som alla tycker om. Tråkigt. Jag gillar ju sånt.

Så, nu när jag skrivit av mig undrar jag lite vad ni tänker. Känns ju relevant att passa på och göra konsumentundersökning. Vad vill läsare ha mer/mindre av? Vad är bra? Dåligt? Varken bra eller dåligt men intressant? Och typ i allmänhet, känner någon annan igen sig i det jag skriver här, om vad som belönas?

V.38 - Artemis och Apollon

2011-09-24T01:38:00.006+02:00

Jag sa ju tidigare att jag ville blogga ställningstips, och det var planen, och så skulle jag till och med rita riktiga illustrationer. Sen kom opponering och så, och nu känns det som att jag inte riktigt kommer hinna blogga det här om jag inte gör det nu. Så vi kör xkcd-stilen.

När man pratar ställningar är det nästan underförstått att man menar penetrationssex mellan benen på en tjej. Det finns en officiell namn(siffer)given oralsexställning. Ställningar för handsex pratar man aldrig om. Handsex är en sexform som jag tycker att det inte talas tillräckligt mycket om. Man kan ha handsex när man ligger, står eller sitter på många olika sätt, så det är inte konstigare att snacka handjobställningar än knullställningar, egentligen. Jag tänkte berätta om två (av många) personliga favoriter, fast generaliserat och utvecklat, så ni behöver inte föreställa er just mig i alla situationer om ni inte vill.

Figur 1

Figur 2

Enligt Flashback-nomenklatur heter väl den första Flip Vertical Cowboy Handjob och den nedersta Cowgirl Handjob. Båda hade också kunnat heta If I Only Had a Dick. För enkelhets skull kan vi döpa dem till Apollon (fig. 1) och Artemis (fig. 2).

De här två ställningarna har en gemensam fördel gentemot många andra sätt att ge kille handsex på - killens penis hamnar ungefär där på tjejen där hennes kuk skulle sitta om hon hade en. Om man som tjej går igång på tanken att runka sin egen kuk är ställningarna super. Om man inte bryr sig om just den biten är det fortfarande väldigt ergonomiskt vettigt jämfört med många andra vinklar man som handarbetare kan hamna i.

Jag har tidigare bloggat om att tjejen får en ruskigt trevlig utsikt när hon rider. Det får man i Artemis med. Kör man Apollon kan man få den hajpade utsikten för killen när tjejen rider - och fatta att hajpen har sin grund. Tycker man att den man ligger med är sexig så får man bra utsiktsplats. Är det hett att se fin snubbe njuta av det man gör med honom? You betcha!

Har man väl hamnat i Apollon är den riktigt lätt att variera. Killen kan luta sig framåt och kyssa eller smeka tjejen. Eller så kan han luta sig bakåt och smeka hennes lår och kön. Han kan sitta ner, eller resa sig lite. Som tjej kommer man i Apollon jättebra åt pungen och rumpan, om de ska ha extra uppmärksamhet. Tjejen kan också hyfsat lätt resa överkroppen så hon kan växla till avsugning.

Båda ställningarna är utmärkta lägen för moneyshots, om man gillar sånt. I Apollon har tjejen bra läge att styra var hon vill ha saten - i munnen, på brösten, i ansiktet, på kudden och hela väggen bakom. Vill tjejen inte få kladd på sig går det också att ordna. Och i Artemis är det liksom payback time, på det bra sättet. Gillar man tanken på sperma mot hud är det här ett bra tillfälle att växla mottagare.

Jag tycker helt enkelt att de här två grundställningarna är super. Båda är väldigt lämpade för den moderna aktiva kvinnan, de är enkla att ta kommandot i (hur dominansladdat det blir är upp till var och en) och man får mycket visuell feedback på att det man gör känns bra. Dessutom får man leka att man har snopp, och att den sitter på ett bekvämt ställe för kroppen. Win!

V.38 - om nya spännande ställningar som heter saker

2011-09-21T10:34:00.003+02:00

Man kan få inspiration till nya saker via porr.

Tex olika ställningar eller användande av sexleksaker medan man knullar.
Upptäckte själv den härliga ställningen reversed cowgirl anal på så vis.
- Flashback

Jag har hängt på sexrådgivningssajter i lätt över tio år. I början var jag aktiv; jag ställde frågor, svarade på frågor och deltog i diskussioner. Numera omgorkar jag inte vara aktiv, men jag läser fortfarande gärna. Över de här åren har ämnen för diskussion knappt förändrats, topp tio ämnen som efterfrågas ser ungefär likadant ut. Och för mig personligen finns det saker som var lika mystiska för tio år sedan som nu. Ett av dessa ämnen är ställningar.

Ett vanligt inslag på sexfrågeforum ser ut ungefär såhär: "hej, jag och min flickvän har varit ihop i ett par år, sexlivet börjar bli lite tråkigt, har ni tips på nya spännande ställningar?".

Jag har inget emot att folk vill liva upp sitt sexliv och frågar om tips på nätet. Det är en bra grej att göra. Och begriplig. Frågorna börjar uppenbara sig när man ser att personen förväntar sig att variation och nytändning uppnås genom att man flyttar på ben och armar. Men okej, det är spännande med nytt. Det här är fortfarande inte det som böjer mig till stort frågetecken. (Mattias skriver bra om det)

Det som gör mig till ett stort frågetecken är hur sjutton man ska, som utomstående, tipsa om nya ställningar. Nya för vem? Hur ska jag veta vilka som är gamla för just personen som frågar? (Jämför "testa om nya spännande ställen", hur ska jag veta var de knullat?) Det känns som att det någonstans finns en lista på ställningar som ingen har informerat mig om. Den innehåller uppdelning i vilka ställningar som räknas som nya, vad ställningar heter och exakt hur stor andel av rörelsen ska utgå från mannen för att "rida" ska få kallas "änglastöten".

För det är ju det här med namn också. En annan vanlig fråga på sexfrågeforum är "vad heter ställningen..." och jag ser ungefär ett användningsområde till sådant - om man söker porr. I övrigt förstår jag inte riktigt vad folk ska ha med alla ställningsnamn till. Ska man prata med partner är det väl bra med lite basics - missionären, rida, skeden, doggy (asså, folk inser väl att doggy betyder inte ens hund, utan vovve?). Utöver det känns det mest som att namn på ställningar försvårar kommunikationen. "Nu kör vi tigermammans stridsrop!", liksom. Jaha? Sen får man ju ändå förklara vart ben och armar ska.

I en längre relation finns det en större poäng med att ha egna namn på ställningsvariationer, men där behöver man inte vända sig till rikstermbanken för att döpa dem. Det blir bara vettigt om parets verbala kommunikation under liggandet består av interna referenser som "kvastförrådet" (ståendes på litet utrymme, så att stötandet får gå mer lodrätt än vågrätt) eller "scoutcamping" (på sidan, mittemot varandra, väldigt väldigt lugnt).

Överlag har jag personligen aldrig behövt så mycket ställningsinspiration. För mig har det funkat bra med en mer organisk approach - han sticker in den, man flyttar runt på resten av kroppen allt eftersom, efter behov. I design och sådant gillar jag tanken på att designen ska lösa problem som den specifika kontexten ställer, det övriga är krusiduller som är kul men betyder ingenting om kärnan saknas. Samma med ställningar - är madrassen mjuk? är killen stor? är vi trötta? har jag träningsvärk? är spisen varm? är livmodertappen öm? är någon fastbunden? är den där väggen av glas? var det här skönt? är det min tur att se på teve?

Och på det sättet dikteras ställningen av omständigheterna. Om jag hade entreprenörsanda skulle jag göra en vuxenleksak som skulle vara två dockor som sitter ihop i skrevet, omen som man kan vrida hur man vill inom anatomisk rimlighet sedan. Eller kanske en datorleksak, så man skulle kunna ändra parametrar (typ att nån är mycket längre än en annan, eller att den ena är gymnast, eller att någon är funktionshindrad på relevant sätt) och sedan ge den till alla som frågar om nya ställningar och ba "titta, ställningsgenerator!". Om det var en datorleksak skulle man kunna få böja dem som man ville och om man råkade konstruera en "riktig" ställning skulle datorn ba "Grattis, du har låst upp missionären!". Genialt.

Alltså, nej, jag tycker inte det är konstigt när man pratar ställningar generellt. Det kan vara kul att utbyta erfarenheter eller be om råd med nåt specifikt. Men när någon ber om nya ställningar, nä, fattar inte.

(Det här var ett inlägg för Vecka 6:s utmaning Sexställningar. Jag ska försöka hinna med ett inlägg med tips och bilder också, innan veckan är slut.)

Äta billigt

2011-09-20T18:14:00.002+02:00

Jag tänkte att nu är det veckan innan CSN i september, och alltså bra tajming att blogga om hur man kan äta billigt, med tanke på alla nybakta studenter som just nu konfronteras med första insikterna om vad det kostar att inte bo hemma. Första året jag bodde själv hade jag mindre pengar att leka med än jag hade sen när jag levde på studiemedel, så jag (för att parafrasera min favorit-arg-kock-utan-pondus) vet vad som funkar, och framför allt VAD SOM INTE FUNKAR.

Varför är maten billig?

Här är några vanliga anledningar till varför mat kan vara billig.

Själva råvaran är billig (ex: potatis)
Du får laga maten själv (ex: hembakt bröd)
Bäst före-datumet är nära (ex: mat med orangea lappar på)
Butiken råkat få in för stort parti (ex: kartonger uppställda i pyramid)
Maten är framställd på tveksamma sätt (ex: kyckling)
Maten är av låg kvalitet (ex: saft med bärkaraktär)
Det är säsong (ex: nektariner förra veckan)
Butiken har bra deal med producenter (ex: vårt eget märke)
Man köper mycket på en gång (ex: fem kilo ris)

Jag tycker att vissa anledningar till att maten är billig är objektivt mer förkastliga än andra, men det är upp till var och en att välja hur de ska spara in. Att fundera på varför maten är billig är dock ett bra sätt att orientera sig i spardjungeln. Framför allt så är de olika anledningarna olika viktiga för olika typer av mat.

Prioritera

När jag och Fredrik var som fattigast hade vi alltid gott lösviktste hemma. Helt enkelt för att det var viktigt och inget vi ville spara på. Som CSN-tagande människa har man inte så mycket pengar, men tillräckligt mycket för att kunna unna sig någonting, genom att spara in på det som inte är lika viktigt. En smart grej att göra är att spara på sådant som man ändå inte får ut så mycket av. Ta det här med att köpa lunch ute. Om man köper billig lunch slipper man ta med matlåda, men man får förmodligen inte så jättegod mat för rätt mycket pengar. Värt? Om pastasalladen ändå är nåt du tuggar på mest för att få i dig kalorier så är det förmodligen bra prio att ta med lunchlåda.

DIY med hög sparpotential

Här är några jättekonkreta tips på hur du kan dra ner dina matkostnader utan att det blir mindre gott.

Bönor är typiskt sånt man tipsar om när man snackar billig mat, men köper man dem på burk blir det inte så billigt att man glömmer vad man heter. Jag jämförde en gång burkkikärtor med såna som jag blötlagt och kokat, och burkärtorna var typ tio gånger dyrare. Möjligt att jag hade tur, förstås, men fem gånger är en rimlig uppskattning. Färdigkokta bönor kan man frysa in, de håller sig super. De håller även ett litet tag i kyl.
Baka eget bröd. Jag vet, so last decade. Men en limpa som i butiken kostar kanske 20 spänn kostar typ 5 om man bakar själv. Dessutom blir det gott nybakt bröd utan konstigheter i.
Grodda. Man vill gärna ha lite fräscht, krispigt och grönt i sin mat. Så man kanske köper isbergssallat eller gurka - och de är dyra och innehåller inget vettigt. Att grodda är superenkelt och typ gratis. Ett halvt kilo mungbönor kostar t ex 25 spänn, om man köper Saltå Kvarn, och kommer lätt räcka en termin om man äter groddar jämt. Närodlat och nyttigt.
Fixa eget fika. Att köpa kaffe ute varje dag är typ 100 spänn i veckan. Och då får man ändå decent kaffe, köper man te ute får man oftast odrickbara saker i påse. Så skaffa termos och baka hemma. Bullar och muffins går utmärkt att frysa in, har man dåligt med frys kan man baka småkakor eller göra chokladbollar.
Iskuber. Lagar man mat av enkla råvaror inser man snart vikten av kryddning, eller vad lite extra grädde kan göra för grytan. Frys in grädde och vin i isform, lägg sedan tärningarna i påse, och använd vid ehov.

Kött

Asså, såhär. Kött görs av döda djur. Billiga köttprodukter typ korv innehåller dessutom väldigt mycket saker som inte är dött djur, som död potatis. Och det skulle förstås vara bra för djuren om det inte var så att de döda djur som ändå finns i billiga köttprodukter hade det oftast inte så bra när de levde. I fallet kött tycker jag man kan tänka lite extra om valuta för pengarna, och kanske införa en köttfri dag i veckan. Eller fem.

Släng inte mat

Bor man i singelhushåll och har inte obegränsat med frysutrymme, vilket ofta är fallet för studenter, är det dumt att storhandla sådant som blir dåligt. Torrvaror är däremot ett vinnande koncept, köper du fem kilo ris kommer du inte behöva köpa ris på ett bra tag till. Torkade bönor håller hur länge som helst nästan, men konserver behöver man ha lite mer koll på. Lär dig att ta tillvara på rester. Gör pyttipanna, gör soppa av en halvportion gryta, det finns massor an kan göra.

___

(alltså, verkligen, från det ena till det andra - nya temat för Vecka 6 är ställningar!)

Mer om serien i Bang

2011-09-18T18:46:00.005+02:00

Två exempel, scannade av Mattias S

För ett par dagar sedan skrev jag ett argt inlägg om en serie av Nanna Johansson och Sara Hansson i senaste Bang (nr 3, 2011). Det blev en diskussion i såväl kommentarerna som i ett Facebook-inlägg av Mikael Sol. Jag känner att diskussionen, och serien, är värd ett ordentligt inlägg.

Mina invändningar

Flera har menat att de inte har förstått min invändning mot serien. Begripligt. Här kommer en välskriven sammanfattning av vad jag inte gillade.

Serien är ett fall av debattinlägg, serien har ett budskap. Budskapet är "antifeminister har alltid funnits och är dumma". Det är okej, även om man kan invända mot anakronismen. Serien preciserar sedan olika sätt som antifeministerna har varit dumma på. I fyra av rutorna kommenterar man specifikt skämtteckningar. Seriens budskap är att det inte är bra debatton att göra humor av trötta karikatyrmässiga bilder av feminister (som att de är oattraktiva, eller har håriga armhålor). Det får man tycka.

Det finns en hel del teckningar på antifeminister i serien. De framställs konsekvent som skrikiga, arga, hysteriska, oattraktiva karlar (samtliga antifeminister i serien är män). Man får göra så.

Men gör man det i samma debattserie där man dissar antifeminister för att de gör skämtteckningar som handlar om att feminister har håriga armhålor, så diskrediterar man sin egen argumentationsteknik. Och gör man det utan att uppenbart visa att man är medveten om det ser det lätt ut som att man saknar självinsikt. Man visar att vissa argumentationsgrepp är okej om man själv använder dem, men inte alls okej om de används mot en.

Nanna Johanssons stil

Jag har fått ett par kommentarer om att antifeministerna i serien framstår som oattraktiva typer eftersom det är så Johannson tecknar, det är hennes stil. Jag är bekant med hennes stil sedan tidigare, och det gör det bara mer uppenbart att antifeministerna i serien just ska föreställa oattraktiva, och framför allt oklädsamt arga. Man behöver inte vara frenolog för att avgöra att en person med ögonbrynen i ett V är arg, likaså person med mungiporna vända neråt. Man behöver inte kunna avancerat bildspråk för att känna av att en person vars ögonvitor blottas över iriset (som självt är halvgömt under ögats nedre kant som solen i skymningen) ska se lite galen ut. Det handlar inte om att jag klagar på att figurerna inte är bildsköna, jag pratar om poserna och ansiktsuttrycken som knappast signalerar någonting positivt.

Det jag framför allt tycker är intressant är att jag är helt säker att ingen av dem som pratar om att det rör sig om stil egentligen tror att tecknaren hade för avsikt att teckna sansade, trevliga, sympatiska och attraktiva män. Det är uppenbart för var och en att figurerna är tecknade på ett visst sätt för att antifeministerna ska framstå som antifeministkarikatyrer.

Målgrupp

I andra kommentarer framkom det att vissa uppfattade det som att jag var orolig för att antifeminister kommer se serien och tro dumma saker om feminismen, och dessutom att serien nog kommer förstås och tas väl emot av seriens målgrupp.

Det är bara det att jag är seriens målgrupp. Jag är feminist, Bangläsare, serievan. Jag finner inte serien rolig eller informativ, vilket jag antar är seriens två målsättningar, men det är inget större problem för min del. Att serien är fördummande och skapad i och för en bubbla där man tillåter sig retorik man fördömer andra för är däremot för mig ett problem. Om jag står i skit behöver jag ingen antifeminist i närheten för att vet att det luktar illa.

Och vad kommer hända om en antifeminist ser serien? Jo, hen kommer tycka att feminister har en standard för sig själva och annan för andra. Och hen kommer ha rätt, angående just de feministerna som skapade serien och godkände den för tryck.

Sammanhang

Jag tycker att sammanhang avgör vad som är acceptabelt. Exempelvis var jag en dem som inte tyckte Sonjas video om Underbara Clara var särskilt rolig eller bra. Jag kommenterade om varför hos Lisa Magnusson. Det finns en standard för humor hemma med kompisar, och på förfest i något kök hade en sådan utläggning om Underbara Clara säkert varit skitrolig. Jag hade nog skrattat. Lägger man upp videon för allmänheten att beskåda får man acceptera andra förväntningar. Att man ska vara betydligt roligare än hemma med kompisar. Att folk som inte känner en kommer att se den. Att personen man driver med kommer att se den. Till exempel.

På samma sätt tycker jag det förhåller sig med serien om antifeminister. Hade Nanna Johansson ritat en antifeministkarikatyr och twittrat de hade jag inte haft nåt emot det. Man behöver ventilera ibland. Hade hon twittrat den karikatyren bredvid en sarkastisk tweet om nobelpris i humor till någon som gjort skämtteckning på temat "feminist har hår under armarna" hade jag tyckt hon var inkonsekvent, jag hade tyckt hon borde skärpa sig lite kanske, men jag skulle inte bli direkt upprörd.

Men det här är en debattserie i Sveriges största (och ungefär enda) tidskrift om feminism. Det är knappast någon stundens ingivelse, det är ett jobb som det lagts ner tid och tankekraft på. Inkonsekvensen i resonemanget borde upptäckts. Om inte av serieskaparna själva, så av redaktionen. Att gladeligen ta in vad som helst som är material är okej beteende för chefredaktör på sektionstidning. Bang är knappast en tidskrift som har problem med att ingen vill skriva åt dem. Chefredaktörerna borde sålla i materialet och inte acceptera debattinlägg av personer som missat Luk 6:40-42 på religionskunskapen.

Regel #1: första mötet ska vara på offentlig plats

2011-09-16T19:17:00.004+02:00

Jag har tidigare klagat på hur många tolkar en studie som ofta refereras till när man pratar skillnader i manlig och kvinnlig sexualitet. Studien handlar om att man på ett universitetsområde kom fram till män och kvinnor och frågade om de ville ligga (tjej till killar, kille till tjejer). Svaret blev att 75% av killar svarade ja, men 0 tjejer gjorde det.

Min invändning har alltid varit att det kan ju röra sig om att man som kille inte är rädd för att bli ensam med en tjej man inte känner. Tjejer tänker oftare i termer av att de inte kan försvara sig om en främling visar sig otrevlig, så bäst att inte hamna i situationer där man inte kan få hjälp om främlingen blir aggressiv. Och visst säger det kanske en del om hur an i slutändan ligger, men det säger inte nödvändigtvis så mycket om hur man vill ligga. Viktigt att tänka på innan man kommer dragandes med studien i ett evopsykologiskt resonemang.

Nu har en läsare rekommenderat en annan studie för mig, där man gjorde två delstudier (1978 resp 1982) med tre olika frågor i båda. Frågorna var "Vill du komma hem till mig ikväll", "Vill du ha sex med mig ikväll" och "Vill du gå ut med mig ikväll". Såhär såg resultaten ut:

Ja till gå ut - 50% män, 56 % kvinnor i första studien (50%/50% i andra)

Ja till gå hem - 69% män, 6% kvinnor i första studien (69% / 0% i andra)

Ja till ha sex - 75% män, 0% kvinnor (69% män / 0% kvinnor)

Man behöver förstås inte se det som att enda möjliga tolkningen är att kvinnor tackar nej för att de är rädda för våld. Men det är en inte helt orimlig delförklaring, asså...

Konstnärlig cred för nyskapande skämt

2011-09-15T22:17:00.008+02:00

Får nya Bang. Där finns serie av Nanna Johansson och Sara Hansson som handlar om antifeminister. Den är tre sidor lång och kritiserar bland annat antifeministisk humor.

Nä, kanske inga humormilstolpar det där. I övrigt framställer serien antifeminister som fula otrevliga, dumma och saligt aggressiva typer.

Och man ba... Får jag snälla, snälla, snälla rara slippa förknippas med sånt här när jag säger att jag är feminist? Hur jäkla mycket självmål är man ute efter om man gör sånt här? Är ens rygg så sönderklappad att man glömt att man inte fått dispens från att använda lite vett? Har Bangs chefredaktörer marinerats i svensk mediekultur så mycket att de glömt att serier kan se ut på annat sätt?

Den här serierutan sammanfattar mina känslor fint. Det här är bara fruktansvärt pinsamt. Snälla, sluta.

PS.

Jag har också nyss skrivit om mina gyn-äventyr, och att jag ska ta examen, och så finns Vecka 6 att skriva på!

Gynakuten monogatari

2011-09-15T13:47:00.005+02:00

Sådär lagom till att jag är klar med exjobbet (mer info här) har jag fått tid på Danderyds gynmottagning. Danderyd är för svenskor med vulvasmärtor ungefär vad SF-bok var för mangakids på min tid, eller vad Rummet är för dem som tar sig till Zonen. Det gemensamma: magiskt skimmer, man vill dit, hyfsat ouppnåerligt. Men så har jag fått tid, och besökt idag. Tänkte blogga lite om mina vårderfarenheter i samband med de hära underlivssmärtorna jag har.

Bakgrund till underlivssmärtor, förresten: fick dem plötsligt, över en natt, förra sommaren. Har sedan dess varierat i olika former - klåda, torrhet, penetrationssmärtor, smärtor i urinblåsan och att det svider som fan att kissa, brännande och svidande känsla typ överallt. Haft svårt att träna och dansa, har knappt haft byxor på mig sedan början av sommaren, ångest, relationstjafs, tappat sexlusten, spänningsproblem, sömnproblem. Kortfattat. Sedan utbrottet har jag varit hos gynvården typ.... ett dussintal gånger? Fem akutbesök hos gyn. Flera besök utomlands, av olika anledningar.

Augusti 2010

Jag skulle ändå till pappa i Ryssland, och han är läkare och dessutom sån där människa som Känner Alla i stan. Därför fick jag komma till bra klinik, där pappas sambo brukade jobba. Det som utspelar sig är en ganska rolig familjefars med läkarfamilj som konstant för alla samtal över huvudet på mig (som är såklart jättesmart, men inte läkare, så då ska man förstås inte försöka förklara nåt utan bara ge piller).

Höjdpunkten, förresten. Det är första dagen jag är där, jag har inte sett pappa på tre år, vi åker till kliniken direkt från flygplatsen. Jag får tack och lov göra själva undersökningen utan pappa och hans sambo i rummet, men pappa ber gynekologen att göra två ex av nåt prov man ska kolla i mikroskop. Sedan tar han ett av glasen, stoppar i bröstfickan, och vi åker till farmor. Henne hade jag inte träffat sedan jag var femton. Pappa överlämnar glaset till henne och ber henne att kolla det på jobbet (hon är labbmänniska) för att se om jag har nå könis.

Min pappas familj är inte sådär härligt öppna med allt. De behärskar bara konsten att prata om elefanter i rummet som om elefanterna inte var i rummet och inte hörde vad som sades.

I slutändan hittades inget ordentligt. Jag fick ändå tre sorts mördarpiller som gjorde att all min bakterieflora var sönderdängd resten av resan.

September 2010

Rent tekniskt borde jag inte flängt utomlands, eller på akuter. Rent tekniskt borde jag haft en egen gyn. Men var hittar man dem? När jag första gången uppsökte en gynekolog i Sverige (ungefär ett år sedan nu) var det en gyn jag fick tips om. Han var för all del trevlig. Tyvärr hörde människan inte så bra, vilket minst sagt försvårade kommunikationen. Jag har ju dessutom gjort psykpraktik på rehab för människor med hörselförändringar, så jag kan en massa knep för hur man pratar med folk med nedsatt hörsel. Han verkade dock vara i det stadiet där man låtsas som att man visst hör, och inte riktigt har lärt sig knepen. Så han försökte konversera med mig medan han gynkollade mig. Nedsatt hörsel-tips: se folk i ansiktet när de pratar. Då får man stöd av läpprörelserna och missar inte var tredje ord personen försöker säga. Då hör man inte att jag har pojkvän i Ryssland, t ex.

Läkaren hittade ingenting men gav mig fyra recept på Flagyl. In case. Utan att förklara vad Flagyl kan vara bra för och att man ska behandla partner. Långt senare insåg jag att jag även hade fått motsvarande Flagyl i Ryssland. Men det hade jag inte koll på då. Då gav pappa mig piller och när jag tvingade honom att förklara vad de var bra för sa han typ "det här är ett antibiotikum, det här är tyyyp antibiotikum fast mot andra småliv som är anaeroba".

Hösten-vintern 2010-11

Tog ut spiralen. Gynakut tre gånger. Andra gången på Huddinge, där läkaren stirrade på mig och sa "vad gör du här?" när jag beskrivit besvären. Enda gången jag gråtit hos läkare. Hon undersökte mig aldrig, men lovade att skriva remiss till Danderyds vulvaklinik.

Jag väntade på remissen. Sex veckor efter besöket ringde jag och kollade upp det. Nej, inget remiss skickats. Nej, mitt besök står inte i journalen.

Samtidigt får jag konstanta smärtor i urinblåsan i typ en månad. Går till vårdcentralen. De gör den där fina dansen när de är asentusiastiska till att börja med, så man vågar hoppas. Sen hittar de ingenting och kommer inte ens på tanken att remittera någon med urinvägsbesvär till typ urolog. Däremot hittar de att jag har järnbrist (som jag haft i minst tio år) och blir jätteintresserade av att behandla det.

Jag säger att det gör ont i urinröret. Läkaren svarar "det är inte cancer". Ja, jo, men det gör fortfarande ont. Läkaren säger att hon inte vet vad det är.

Våren 2011

Deltar i studie om underlivssvamp. Är hyyyfsat frisk. Sätter in spiral eftersom det blev inte ett dyft bättre av att den vart ute.

Sommaren 2011 (Lettland)

Får ont i urinblåsan igen. Ringer privata uroligmottagningar. De har tider i september. Packar väskan och drar till Lettland på obestämd tid eftersom en släkting hade bra urolog där. Kommer sista dagen innan kliniken sommarstänger. Får ingen ordentlig undersökning pga tidsbrist, däremot jättetrevligt bemötande. Urologen ringer direkt från rummet till en gynekolog och förklarar ärendet, så jag kan bli undersökt ett par dagar senare. Han har hypoteser. Han är helt på att urinvägstjafs och fittjafs kan hänga ihop. Undersöks två dagar senare av trevlig gyn, får mediciner. Pajar bakteriefloror härifrån till Kina och kompenserar med yoghurtpiller gjorda på fabrik i min hemstad. Båda läkarna överens om att även min partner ska behandlas. Jag får komma på återbesök.

Sommaren 2011 (Sverige)

Fast gyn i Lettland verkade tycka det var okej känner jag att jag vill ta ut spiralen. Det är lite smärtor i den trakten som gör att jag tänker att det nog är bäst att ta ut eländet och låta allt läka ihop. Går till gynakuten för det var helg typ. Läkaren är jättetrevlig, men säger att hon mest jobbar med förlossningar. Tycker livmodern ser bra ut och jag kan behålla spiralen, det blir mer trassel att ta ut den. Jag ska också lämna urinprov dagen efter.

Går hem nöjd med trevligt bemötande. Dagen efter visar det sig att de skickat remissen till labbet fel.

Två veckor senare krånglar spiralen igen. Tar mig till akuten igen. Manlig gynekolog, enda gången under mina äventyr (senare uppdatering: nej, inte alls, han som inte hörde bra var också man. Det var inget.). Han tycker väl inte heller att spiralen ser dålig ut, men håller med om att det är rationellt att ta ut. Säger också att jag verkligen bör uppsöka gyn om det inte blir bättre inom en menscykel.

Augusti 2011

Känner att nänujävlar ska jag till Danderyd. Måste ha remiss. Vårdcentralen hänvisar till gyn. Får panik eftersom det brukar vara två månaders väntetider såhär års. Alltså, först väntetid till gyn för att få remiss till Danderyd, sedan väntetid för att komma till Danderyd. Hört skräckhistorier om halvårsväntetider. Genom Vårdguidens kölängdsfunktion och en massa tur får tid dagen efter. Mål: få remiss till urolog och till Danderyd.

Träffar trevlig gyn som raskt konstaterar att det inte är nåt fel på mig. Hon lovar remiss till Danderyd. Vi bestämmer också att jag ska få remiss till cystoskopi - om det visar sig att jag inte har nån urinvägsinfektion, vilket ska avgöras med ett prov jag lämnar. Lämnar prov. Får tid på Danderyd. Ringer om remiss på cystoskopi. Har jag fått det? Nej. Förklarar länge för växeln vad dealen gäller, eftersom de verkar tycka jag borde vara nöjd med Danderydsremissen. Får telefontid hos läkaren. Påminner henne. Lyckas få remiss.

Idag 2011

Fin läkare, lyssnar på min osammanhängande historia. Ställer snälla frågor. Böjar fiska efter vestibulit. Ja ba "psykstudent exjobb om vestibulit". Nu trodde jag inte att jag hade just det, och det hade jag inte när vi kollade, men det var första gången någon kollade mig för sådant. Och jag hade nog fortsatt vara okollad om jag inte specifikt hade bett om remiss till vestibulithimlen. Jag känner mig som enda människan i världen som önskar hon hade vestibulit för det vet jag ju vad det är, och det vet jag kan behandlas. Vad sjutton jag har är oklart, men nu är jag i alla fall inne i systemet. Jag ska, till exempel kallas tillbaka.

För övrigt var den här läkaren den första som hittat var det gjort ont. Jag har ju vetat det länge, och försökt förklara för alla som kört upp fingrar i mig. Och det är inte ens svårt att hitta. Men hon var den första som faktiskt verkligen lyssnade och letade, och hittade. Och det var inte direkt skönt, men jag kände sig hörd, onekligen.

Lösa tankar i allmänhet

För det första - asså fatta skriva akademisk uppsats om skumma fittsmärtor när man själv sitter med just såna. Dessutom psykosomatiska, så man får ju ångest av att läsa artiklarna och intervjuerna, och ännu mer ont av ångesten.

För det andra. Asså. Jag vet inte vad man ska säga till gynekologer när de frågar om man har ont. För de gör ju saker som man skulle få ont av även om man var frisk kontroll. Typ en gång blev jag ultraljudad (man blir det med stav inifrån som standard på gynkoll, inte med grej på magen som i film om gravida människor) och sade att nu gjorde det minsann ont. Och gyn ba "ja, men nu trycker jag mot din äggstock, det är typ som att slå en kille på pungen". Jaha. Ja. Men om du petar på mig så det gör ont, varför frågar du dåååå?!

Eller typ idag, när gyn penslade på vinäger och sen gnuggade. Gör det ont? Ja för fan! Är det oväntat? Inte särskilt, va. Jag föreslog för frisk manlig chattkamrat att han skulle tänka sig att nån penslar vinäger på hans ollon och sen gnuggar. Han tyckte visst inte det lät som nåt trevligt. Jag fattar ju att läkaren vill se om det gör alldeles extra ont, men när vet jag att det gör mer ont än normalt om man häller vinäger och sen gnuggar?

Det här har alltså ingenting med dåliga eller bra gynekologer att göra. Även de som bemöter en hur fint som helst gör saker som uppenbart gör ont och sen frågar om det. Konstigt folk, läkarna.

Uppsatsseminarium för mitt exjobb

2011-09-14T23:11:00.003+02:00

Jo, jag tänkte bara säga att min examensuppsats är inskickad till examinator och opponent. Titeln blev "Att leva med vestibulit - en kvalitativ studie".

Seminariet är torsdagen 22 september, klockan 13:15-14:45. Om någon vill komma och lyssna är det i konferensrum 357, Frescati Hagväg 14. Annars kommer jag länka till uppsatsen i bloggen när den finns uppe i uppsatsdatabasen.

Efter seminariet är det kaka och bobbel i Sqrubben, för dem som vill/är PQ:are/ råkar vara där/ bryr sig/ är vänner och bekanta.

V6 - väldigt cerebralt om erektion

2011-09-12T20:26:00.004+02:00

Härifrån.

Veckans utmaning var onekligen en utmaning. Synd, vill ju läsa mer! Men jag ska ändå skriva två inlägg, som jag hade tänkt från början. Jag ville ju dels skriva om min utveckling ifråga om konceptsex, och dels om hur stånd funkar. I alla fall nerverna.

När män får stånd finns det två mekanismer som kan ha orsakat det (ofta i maskopi). Den ena kallas för psykiska (även centrala, cerebrala) erektionen och uppstår (haha) för att man sett, hört eller tänkt nåt hett. Då går signaler från hjärnan genom ryggmärgen och sympatiska nervsystemet. Man har ju en massa nerver i kroppen, och de kan delas upp efter vilka typer av funktioner de styr och var de sitter. Man kan exempelvis dela upp det i centrala och perifiera nervsystemer. Centrala nersystemet är hjärnan och ryggmärgen. Här sorteras exempelvis sinnesintryck och här kan man medvetet bestämma att göra saker med kroppen. Perifiera nervsystemet är nervsystemet som finns ute i kroppen och förmedlar signaler till och från centrala nervsystemet. En del av perifiera nervsytemet är till för att man ska kunna styra det med tankekraft (typ lyfta fingrar), medan en annan del - autonoma nervsystemet, är till för saker som bara händer (typ att hjärtat slår). Det är rätt rimligt att det är där som kroppen kontrollerar erektion, annars hade män kunnat göra fler tricks än helikoptern.

Autonoma nervsystemet delas i två delar som i en evig intressekonflikt skapar en balans i kroppen. Grovt förenklat: parasympatiska nervsystemet vill att man ska vila sova och smälta mat. Sympatiska nervsystemet vill att man ska aktivera sig nuuuu. Så om man sitter helt fredligt och äter en macka kommer resurserna i kroppen omfördelas efter parasympatiska systemets prioriteringar. Kommer det plötsligt in en tiger så skriker sympatiska systemet "fuck skicka blod till tarmar, spring som fan istället". Så om vi tar det en gång till - perifiera nervsystemet innehåller autonoma nervsystemet som innehåller sympatiska nervsystemet. Och det är genom de nerverna som "snygg häck alert, periskopet upp!" skickas. Nerverna lämnar ryggmärgen i övre delen av svanken och tar sig till penis genom några knytpunkter för nerver.

Det här inlägget hade förstått inte vart temaenligt om den andra erektionsmekanismen inte framkallades av att man stimulerade erogena områden, främst yttre könsorgan. Nervimpulserna från könet går in i ryggraden vid svanken, ansökan om att få hälla extra blod i snoppen bifalles (utan särskilt mycket inblandning från hjärnan) och instruktionerna skickas tillbaka med parasympatiska nervsystemet. Desa nerver kommer ut ur ryggraden ungefär där signalerna förut kom in, passerar samma nervknytpunkt som nerverna för tankestånd, går bakom och rumt prostatan och sädesblåsorna, följer blodådrorna och kommer in i svällkropparna.

Det finns en tredje mekanism som går från hjärnan genom ryggraden via sympatiska nervsystemet. Om det här systemet går igång, vilket det gör vid exempelvis akut stress, då avbryts erektionen.

Större delen av inlägget är snott från boken Sexologi (3 uppl) i redaktion av P. O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson. Jättespännande bok, och den som skrev artikeln om nerver tycker, precis som jag, att även om allt är lite mer oklart med kvinnor så borde det finnas en hel del likheter.

Intressant, fuck yesh!

Titta fort!

2011-09-10T21:23:00.002+02:00

Cosmopolitan fortsätter verka populärvetenskapligt inom vågrörelselära och perceptionsforskning. I senaste numret resonerar man kring att färga håret rött i artikeln Redo för rött.

- Rött är ett säkert kort för dig som söker uppmärksamhet och vill dra blickarna till sig, säger färgexperten Dewey Sadka, författaren till boken the Dewey color system. Det beror delvis på att rött faktiskt är den mest sällsynta hårfärgen i naturen. En annan anledning till varför rött får folk att stanna upp är är att färgen har den längsta våglängden i färgspektrat. Det gör att det tar längre tid för ögat att registrera rött, jämfört med andra färger.

Har min text hunnit fram till era ögon och analyserats? Då känner ni er kanske misslyckade och uppmärksamma på detaljer. I artikeln 8 bilder som lyfter ditt liv får man veta följande:

Genom att fästa blicken på ett rött objekt kan du med hjälp av skrämselteknik hitta fokus och bli mer uppmärksam på detaljer. Den röda färgen associeras nämligen med misslyckande, och kommer att få dig att anstränga dig mer för att undvika nederlag, menar forskare på universitetet i British Columbia.

Nu vet ni.

Tankar kring en läsarkommentar om att öppna upp

2011-09-08T21:49:00.002+02:00

Jag fick en kommentar på det senaste av mina inlägg om KBT för polyfolk som jag väljer att svara på i ett inlägg.

haha, de här inläggen passar mig för bra just nu. Lever med en härlig kille sedan 4 år, och har ju en djup kärlek till honom. Samtidigt är jag djupt förälskad i en annan kille som visar intresse för mig med.

När jag först blev kär i den andre killen så blev jag ledsen, -måste jag göra slut med min sambo nu, älskar jag inte längre honom. Men efter ett tag kom andra känslor, trots -vem bestämde att jag måste välja? Är inte all kärlek bra kärlek, som det brukar heta.

Nu är jag i ett tillstånd av förvirring, ena dan är jag glad över min förälskelse och glad över att min kille verkar hyfsat poly-positiv, det lilla jag fiskat efter det. Andra dagar känner jag mig barnslig och knäpp, som tror att någon skulle tycka om mig så mycket att han till och med skulle skulle kunna tänka sig att bara ha halva mig. Sen är det ju rädslan att bli sedd som världens freak om jag skulle ta upp det med någon av de "inblandade".

He. Några tankar?

- E

Hej, E!

Tack för förtroendet och kul att inläggen når ut.

Mina tankar är att det låter på det stora hela lovande. Jag menar, det finns ju hur många som helst par som öppnar upp sina relationer och det går bra. Sedan finns det väl också en del som det inte går så bra för, men jag ser ett par saker i ditt mail som känns som tecken på att er relation har bra odds.

För det första så verkar ju relationen med din nuvarande partner att vara bra. Då tar han sannolikt inte ditt förslag för "jag vill göra slut, men är för feg". För det andra låter det som att du är tillfreds med att du gillar två. Det låter inte som att du tycker att du är en hemsk människa som sviker din partner genom att ens tänka tanken.

Dina tvivel är förståeliga, och tanken på att det krävs mycket kärlek för att tänka sig att dela någon är rimlig. Å andra sidan är det också rimligt att tänka att det kräver helt enorm kärlek för någon att gå med på att bara älska dig, och det har ju din partner gjort. Det finns hur många som helst sätt att tänka runt kärlek så att just man själv blir otillräcklig, barnslig och knäpp. Det leder ingenvart, så även om det är svårt att skaka av sig känslan så behöver du inte låta den styra dina val om hur du ska göra med situationen.

Om du tror att din relation håller tycker jag verkligen att du ska ta upp det med din nuvarande partner. Även om han kanske väljer att inte låta öppna relationen så kommer ni få mer koll på hur just er relation fungerar. Men jag tycker också att du verkligen ska tänka genom din situation så du vet var du står. Jag menar inte att du ska ha klara svar på allt, men så att säga veta vad du vet och vad du inte vet. Vet du om den nya killen kan tänka sig en polyrelation med dig? Tycker du det låter trevligt att din nuvarande partner också blir öppen och träffar andra? Kommer det kännas värt om ni öppnar relationen, och den nya killen inte vill ha dig?

Om du ska ta upp det med din nuvarande partner, våga visa att det här är överrumplande för dig med, att du inte riktigt är beredd på en sådan situation, att du verkligen vill ha honom kvar. Var också beredd (vilket du iofs verkar) att det inte går att fråga ut så mycket om poly utan att man får frågan "vadå, vill du öppna upp vår relation? Finns det någon annan?". Det kanske blir lättare att skriva ett brev som du får tid att formulera, och din partner får tid att tänka genom sin reaktion.

Jag önskar att jag kunde ge dig råd om hur man gör det här så att ingen blir ledsen, men det finns tyvärr inga garantier för att allt kommer att lösa sig helt perfekt. Jag vill i alla fall att du ska veta att det är helt okej att känna som du gör. Det kanske är ovanligt att känna att man vill öppna upp en relation, men det är inte ovanligt på ett dåligt sätt. Du gör ingenting fel när du förälskar dig i en människa utan att sluta älska en annan. Du har förstås ansvaret för att bete dig som en vuxen människa och vara mogen mot dem inblandade, men om deras känslor är viktiga och värda att ta hänsyn till, så är dina känslor också det.

Om du vill ha mer råd, rekommenderar jag sidan Polyheart, samt böckerna the Ethical Slut och Opening Up (har själv inte läst den senare, men sett den rekommenderas). Lycka till, och berätta gärna hur det gick!

V6 - I kroppen, i hjärnan.

2011-09-07T14:36:00.004+02:00

Jag erkänner villigt att jag valde ämnet för veckans utmaning eftersom jag tycker det är fruktansvärt spännande och Johanna Sjödin bloggade om sådant nyligen. Det är verkligen ett ämne som jag skulle vilja läsa andras åsikter om, eftersom jag själv så ofta tänkt på det.

Mer huvud mindre kropp!

Dels väldigt ofta i sammanhang där man motiverar varför man vill göra vissa saker. Läs: snack om analsex och ansiktssprut på Flashback. Jag upplever att man, om möjligheten överhuvudtaget finns, motiverar med att det ger bättre fysisk stimulans. Det funkar ju med analsex, i diskussionerna blir rumpor magiskt trånga och fittor ointressant slappa, för att öka kontrasten, liksom. Den gubben går förstås inte på samma sätt med ansiktssprut, då måste man säga att det sitter i huvudet. Jag tycker mig att många låter mer osäkra då. Att det inte känns lika övertygande att njuta av någonting om man inte kan motivera det med kroppsdelars friktion (kan jag se paralleller till förra inlägget? - jo det kan jag!).

Även om folk inte alltid har trevlig ton blir jag lite glad när jag hör någon vara säker och trygg i att hen gillar en sexuell praktik för att det är upphetsande, att hen finner det porrigt, sexigt och eggande. Utan att försöka motivera med evolution och fysiologi, utan att utstråla ett ängsligt behov av att legitimera att man vill göra nåt för att man gillar det.

För så funkar ju sex. Hade det bara handlat om att gnugga A mot B så hade folk inte varit så jädra petiga med vilka de ligger med. Inte vart så jävla noga med strumpebandhållare, och läder, och att sluta ha sex för den du låg med kallade dig just för Karin istället för "hora" eller typ Rebecka.

Mer kropp mindre huvud!

Ungefär det häftigaste (i betydelsen "stort och spännande") som hänt min sexualitet har med temat att göra. Kortfattat kan man säga att jag blivit vanilj. Den längre förklaringen börjar med att jag, när jag var yngre, hade ett mycket mer utvecklat intresse för koncept i mitt sexliv. Det är inte alls samma sak längre.

Jag har fortfarande lite svårt att förklara det bra, så folk fattar. Men när jag var yngre var jag betydligt mer intresserad av att ha sex i särskilda kläder, under särskilda förutsättningar, rollspel, dominanslekar. Om jag hade lårstrumpor på mig var det en särskild grej med att jag hade sex i lårstrumpor - jag kanske valde ställningar så att strumporna kom fram, blev smekt precis runt kanten där tyget mötte hud, i vilken ordning kläderna åkte av var en ritual.

Nuförtiden har jag ibland sex i lårstrumpor. För att jag råkade ha dem på mig och så var de inte i vägen. Det kan väl vara lite extra sexigt som omväxling, men på det stora hela gör det varken till eller från. Hade en partner bett Tanja, 21, att klä ut sig till kinky librarian hade det blitt av med knutm glasögonbitande och stor entusiasm från min sida. Tanja, 27, skulle göra det och skulle uppskatta om sexet blev hetare för att partnern tände på det, men hade inte fått ut något mervärde av själva utklädningsprocessen. Tanja, 21, tände på att bli sedd som sexig i en sådan situation. Tanja, 27, känner sig inte sexig på det sättet.

Jag pratade om det med en polare när "förvandlingen" fortfarande var ny för mig. Han förstod vad jag menade, men kunde inte riktigt relatera. För honom var allt runtomkring plusminus viktigare än själva sexet.

Det finns fortfarande saker jag tänder på som inte handlar om direkt njutning hos mig eller partnern. Men listan är betydligt kortare än förr (då omfattade den ju plusminus allt) och styrkan i tändningen inte alls lika intensiv. Det är en hel dimension som kanske inte försvunnit helt, men blivit grå och suddig. Jag saknar den ibland.

Vad som tillkommit är större fokus på partner och den fysiska upplevelsen. Jag har blivit bättre på att förlora mig i partnern, i doften och smaken och känseln och ljudet och synen, här och nu. I min "nya" sexualitet har jag nog oftare upplevt känslan av att totalt släppa loss och glömma var upp och ner ligger, tappa greppet om tiden, tappa greppet om gränserna mellan partnern och mig. Givetvis är det fortfarande så att den psykiska upplevelsen är viktig, jag har fortfarande inte utvecklat klitoris i halsen, men jag upplever det här som mer köttslig, kroppslig sexualitet än vad jag hade som ung.

Det känns ibland som att jag har gått från den "onda, skadade, artificiella" till den "goda, naturliga, hääärliga" sexualiteten. Jag har själv upplevt att det nya har känts mer avskalat och "äkta". Men jag kan inte säga att den är bättre. Att förlora en hel dimension av vem man är sexuellt är tråkigt. Om inte annat har det blivit svårare att onanera, vad jag tänt på förut funkar inte nödvändigtvis längre och min nya läggning åt kött och potatis underlättar inte skapande av nya.

Samtidigt har det varit en fruktansvärt spännande resa. Kunde detta hänt, vad mer kommer då hända i mitt liv? På vilka andra sätt kommer jag att utvecklas? Jag är glad att det har varit en positiv resa för mig, för nu är jag verkligen inte rädd för fler förändringar, om de dyker upp.

Hur skiljer vi ut kvinnor som säger sig kunna få vaginala orgasmer från oss andra?

2011-09-07T12:49:00.006+02:00

Bra att jag aldrig säger aldrig, för nu ska jag kommentera på ett inlägg av NoBoyToy (även kommenterad på Like A Bad Girl Should, där jag fick tipset). Inlägget börjar med att handla om att penetrationssex är normen, och sedan svävar ut i märkliga resonemang om våldtäkt, och sedan i kommentarerna gå in på tveksamt logiska åsikter om prostata och den vaginala orgasmens existens. Jag tänkte kommentera lite.

Så hur skiljer vi ut kvinnor som säger sig kunna få vaginala orgasmer från oss andra? Kan kvinnor, som får orgasm av att en penis förs fram och tillbaka i deras vagina, bli våldtagna och faktiskt njuta av det? De blir ju penetrerade?

Den första frågan är viktig, men jag återkommer till den senare, när jag diskuterar vaginalorgasm som fenomen. Jag tänkte dock belysa lite det här med njutning vid våldtäkt eftersom frågan ju ställs och är intressant.

Orgasm är en reflex. En kroppsreaktion som utlöses av viss stimulans, under vissa omständigheter. Stimulansen och omständigheterna varierar, men att man får orgasm innebär inte att man har njutit, eller uppfattar orgasmen som njutningsfull.

En vanlig förutsättning för att få orgasm är att man är upphetsad (psykiskt och/eller fysiskt) och att man stimuleras fysiskt på ett särskilt sätt. Jag tror vi alla kan förutsätta att våldtäkt mycket sällan är psykiskt upphetsande, däremot reagerar kvinnokroppen ofta genom att bli fysiskt upphetsad (läs mer om det här). Det är därför inte orimligt att bli våt, att få orgasm, eller till och med att uppleva njutning som våldtäktsoffer. En kvinna som får vaginala orgasmer vid vanligt sex skulle kanske kunna komma vid en våldtäkt. Det gör inte våldtäkten till något annat än våldtäkt. Och eftersom våldtäkt är en psykiskt påfrestande situation är stimulans på rätt ställe, vare sig det är vagina eller klitoris, knappast någon garanti för att man kommer njuta eller komma. NBT som själv får klitorisorgasmer kan nog relatera om hon tänker på en våldtäktssituation där hon blir klitorissmekt.

Så vad det klart.

Jag har skrivit, i tidigare inlägg, om hur män ofta njuter av att "mjölka" prostatan. Det stämmer som du säger, att många män njuter av anal penetration.

Jag har i många diskussioner om analsex hört att det borde vara så att män, inte kvinnor, penetreras, eftersom män, inte kvinnor, har prostata. Det är sant att män har prostata (kvinnor har visserligen typ liknande vävnad som jag förstått, men vi ignorerar det just nu). Vad som är mer intressant i sammanhanget är med vilket självklarhet det framställs att män njuter av att prostata stimuleras. Ja, en del gör ju det, på samma sätt som att många kvinnor njuter av vaginal penetration, och på samma sätt som många människor njuter av att bli nafsade i örat. Men prostatan är ingen självklar njutningsknapp.

NBT talar varmt om att män borde testa att bli penetrerade analt, med prostatan som argument. Det kommer alltså från samma person som talar skeptiskt om kvinnor som "säger sig komma av enbart penetration" och antar att man pratar om orgasm när mankommer om njutning. Det är förstås bra att lyssna på olika personers erfarenhet av njutningsfullt sex, men det gäller att lyssna på såväl män som gillar prostatasex som kvinnor som gillar vaginala samlag.

Det finns forskare som skulle hävda att du [kvinna som njuter av vaginala samlag] är ovanlig, eftersom det inte är klarlagt att den vaginala orgasmen ens existerar.

Ja, hur ska man då skilja kvinnor som får vaginala orgasmer från de andra? Och vilket forskningsstöd vill man ha för att visa att en viss typ av stimulans leder till orgasm? Till att börja med måste man då definiera orgasm och det är inte helt enkelt. Om man menar kontraktioner i vissa muskler som dessutom hänger ihop med intensiv njutningskänsla så existerar vaginala orgasmer.

Om man med vaginala orgasmer menar orgasmer som kommer från att man stimulerar slidan. Jag vet att det är vanligt att argumentera att vaginala orgasmer inte finns eftersom de kvinnor som kommer av att knulla utan att pilla på klitorisollon egentligen kommer av att yttre delarna av klitoris gnids mot partnern, eller av att inre delarna av klitoris stimuleras. Men här gäller ju diskussionen om en kvinna kan komma (eller uppleva njutning) av att bli penetrerad vaginalt, utan uppenbar stimulans av yttre klitorisdelar. Och ja, det kan vissa kvinnor. Och vissa kvinnor kan komma av anal penetration, av att ge oralsex och av att åka buss i tighta jeans. Alla de existerar. Deras orgasmer existerar. Det innebär inte att man ska sluta anpassa sexet efter vilka som är inblandade, men det innebär verkligen heller inte att man ska avfärda olika människors erfarenheter bara för att klitoris funkar för de flesta med klitoris.

KBT & poly IV

2011-09-06T12:20:00.004+02:00

Idag tänkte jag skriva en kort fortsättning på de tidigare inläggen om KBT och poly. Jag ska gå genom några teman som en terapeut kan hjälpa polyperson(er) med, och sedan någon annan gång går jag lite mer på djupet på några av dem. Då blir det mer KBT.

Att fatta beslutet att leva poly

Eftersom beslutet kan bero på så mycket kan den här processen se väldigt olika ut. Det kan vara en individ man jobbar med, eller ett par. Eller kanske en individ som lever i ett par men känner att det inte längre går, och måste nu fatta ett beslut som skakar om hela tillvaron. Det kan vara en individ som tycker det låter som en bra idé, men är orolig över konsekvenserna - eller någon som blivit kär i en polyperson och funderar på hur det kan gå.

Att lära sig förhandla om öppenhet

Man kanske vet precis hur poly man vill leva och tvivlar inte ett ögonblick. Det gäller bara att förmedla det till dem man vill vara poly med. Och det är inte alltid så enkelt om man träffat nån underbar som bara antar att nu är man ihop med allting på. Eller att man redan är med någon underbar sedan tjutre år, men vill ändra i relationen lite. Eller att man brukar hamna i relationer där partnern från början är het på om att det ska vara öppet, men sedan anser att man ska bli mer monogam ju med seriös relationen är.

Att komma ut

Att komma ut den där allra första gången. Och sedan att komma ut alla de andra gångerna, för resten av sitt liv.

Att arbeta med konflikten mellan två värdesystem

Man glömmer lätt att polypersoner växte upp på samma planet som alla andra. Man har sedan barnsben fått höra om sagoprinser- och prinsessor, och att otrohet är förkastligt. Så oavsett hur utanför man känner sig i den världen, oavsett hur rätt poly känns för en, så kan man fortfarande ha svårt att skaka av känslan av att man gör någonting fel. Eller så behöver man lite gammal hederlig sorghantering för att man bearbetar att det aldrig kommer bli the one and only glänsande prins i tajts för ens egen del. Det blir kanske nåt oändligt bättre, men man kan behöva sörja förlusten av någonting man under hela ens liv fått höra är ett viktigt ideal.

Att dela upp resurserna och funktionerna partners emellan

Låter lite torrt, ja. Men det handlar helt enkelt om att man kan gå vilse i förväntningar på varandra, och sådana saker som att man inte kan fira julafton på två ställen samtidigt.

Att hjälpa klienten ta hand med likasinnade

Finns det fler som jag? Var finns de? Hur träffar man dem (ja, på polyheart, det står om polyfikor där) Hur ska jag våga? Hur gör man? Hur besöker man swingersklubb? Som terapeut eller annan variant av proffs som pratar kan man både hjälpa till med att hitta ställen/sammanhang/nätforum/klubbar och att våga ta sig dit.

Att jobba med svartsjuka och känslor av otillräcklighet

När man på förhand gissar vilka känslor polypersoner kan ha problem med så är det de här två man gissar på. Så bara det kan behöva bearbetas, att man med en klient som inte riktigt tagit steget till praktik än pratar genom farhågor och på förhand förbereder sig. Eller att man jobbar det med redan erfarna klienter.

Kommunikationsträning

Anna är konflikträdd, Noa flammar upp lika fort som han lugnar ner sig, och Jaroslav tycker om ordning och regler. Tillsammans bor de i en liten villa och det börjar märkas lite att deras personliga kommunikationstilar inte riktigt går ihop. Terapeuten kommer in och lär ut jag-budskap, schemalagda hushållssamtal och att man ska prata om sina primärkänslor. Alla gör det och blir glada. Eftertexterna rullar.

Att göra slut

Att kunna hjälpa folk att göra slut ingår i arbetsbeskrivningen för alla terapeuter som jobbar med par och sånt, lovar. Just i fallet poly kan det vara lite speciellt för att om en relation kraschar så finns det kanske en annan som just funkar jättebra, det kan bli annan dynamik än kraschad relation-äter glass i sängen-börjar leva singellivet på krogen-träffar en ny. Eller så kan det vara extra knepigt att göra slut för man blev aldrig riktigt ihop heller, att ens relationer är lite flytande och det blir knepigt med hur slut ska göras, om man bryter helt eller om relationen bara förändras, och i så fall till vad.

...

I nästa avsnitt: Kognitiv omstrukturering! Worst case scenarios! Time management! Värderad riktning! Och vad är "öppet", egentligen?

...

Oförskämd smygreklam: Det här veckan handlar Vecka6 om sex i kroppen och i hjärnan. Skriv gärna någontiing, eller läs förra veckans bidrag om hur man lär sig.

KBT & poly III

2011-09-05T15:04:00.002+02:00

Tidigare delar: KBT och poly I, KBT & poly II.

Polyfolk verkar vara ungefär som alla andra på de flesta sätt. Det finns dock lite riskfaktorer med att leva poly idag. Riskfaktor innebär inte att alla som är poly får problem med just detta, men är man lite ängslig av sig till att börja med är det inte orimligt att man oroar sig mycket när det dessutom finns någonting att oroa sig över.

Förhöjd risk för social fobi

Många av tankarna i den här inläggsserien kommer från en bok som handlar om KBT för HBT-personer. Jag tror att det finns en del likheter. En tanke jag tyckte var bra är att vissa egenheter som i populationen i stort är symptom kan för vissa personer vara väldigt befogade. Ett exempel var att personer med social fobi ofta oroar sig för att bli utstirrade, att folk diskuterar en bakom ryggen på en. Ett lite elakt sätt att uttrycka det på är att man inbillar sig att folk bryr sig om en betydligt mer än vad folk i allmänhet gör. I meningen att folk som i kollegor inte bryr sig om att analysera varje liten detalj på en för att märka att ens händer skakar när man redovisar avdelningens kvartalsresultat. Kollegorna tittar nog mest på powerpointen, dricker kaffe och längtar hem.

De flesta som tänker "alla stirrar när jag går i korridoren" överdriver. Är man enda gayeleven i sin high school så är det väldigt möjligt att tanken speglar verkligheten. Och är man öppet poly i ett sammanhang där det ses som väldigt avvikande är det realistiskt att tro att omgivningen skvallrar om en. Hånglar man med någon på en fest fast folk vet att man har sambo hemma är det rimligt att tro att det blir fler reaktioner än om folk visste att man är singel. Om man jobbar med behandling är det viktigt att inte glömma att samma handling kan i olika situationer vara funktionell och helt fel, samma farhågor vara realistiska för en person och fullständigt överdrivna för en annan. Så skulle en polyperson kunna uppvisa symptom för social fobi, men symptomen skulle kunna vara en adekvat reaktion på verkligheten.

Sen är det ju så att mycket socialt smörjmedel människor emellan handlar om relationer. Man pratar lite om familjen, hur det går för barnen, vad man gjorde i helgen. Vill man inte klättra upp på barrikaderna och dra uppmärksamhet till sig kan det vara knepigt läge om man inte lever i monogam tvåsamhet. Även om reaktionerna är positiva så sticker man ut. Det vill inte alla göra alltid. Så man undviker vissa ämne, formulerar om, drar vita lögner... och i värsta fall får sån ångest av att ständigt vara på sin vakt att man helt börjar undvika sådana situationer.

Förhöjd risk för oro

Många människor känner att det är viktigt att hitta kärleken, ha partner, bilda familj. Personer som vill leva poly är inget undantag där, samtidigt som de är relativt ovanliga. Därför är det inte så konstigt om man oroar sig över att personer man förälskar sig i inte kommer vilja ha relationer med en då de sannolikt vill vara monogama.

Hur kommer en familj ta det? Eller ens vänner? Eller de på jobbet? Tänk om grannarna misstänker något? Det är ju inte så att dessa orospunkter är helt obefogade, en hel del sociala relationer kan drabbas negativt när det uppdagas att någon är avvikande. Vissa har man kanske råd att förlora, andra vill man behålla nästan till vilket pris som helst.

Att ses som dålig förälder är minst sagt otrevligt. Vad värre är kan det kosta en barnet, om man anses vara dålig förälder i en vårdnadstvist. Och även utan vårdnadsvist kan man oroa sig för att någon omtänksam granne får för sig att småbarn inte ska leva mitt i en orgie och skickar socialen på familjen. Man vill kunna leva som man vill, samtidigt som man inte vill att det ska få konsekvenser för ens rätt till sina barn. Självklart kan det vara ett orosmoment.

När homoäktenskap blev lagliga i Sverige stod det "nu är all kärlek laglig, nu får alla gifta sig" i tidningarna, och polykretsarna suckade. Man får bara vara gift med en person åt gången. Man får ha romantiska trolovningsceremonier med hur många som helst, men de juridiska ramarna kan bara gälla par. Det kan finnas en hel del att oroa sig över där.

Garderoben

Det finns forskning som pekar på negativa konsekvenser av att sitta i garderoben. Kanske föga förvånande att man mår psykiskt dålig av att vara rädd att bli outad, behöva ljuga för människor man bryr sig om och inte kunna leva livet som man vill.

Terapeutens bemötande

Kan man som polyperson känna sig trygg med att ens terapeut kommer kunna hantera ens relationssyn väl? Många polypersoner undviker att berätta om sina relationsformer för terapeuten. Inte obefogat - många terapeuter har fördomar om poly och ser själva flersamheten som ett problem att arbeta med. I en studie jag sett har en tredjedel av terapeuterna ansett att personer som lever poly har personlighetsstörningar, och 9-17% av terapeuterna skulle använda sina terapeutiska förmågor till att få klienterna att stänga sina öppna äktenskap. Det finns fler studier med liknande resultat. Även om de är från 1970-80-talet finns det fog att tro att även terapeuter i dagens Sverige kan bära på negativa uppfattningar om poly.

Det kan leda till sämre vård på flera sätt. Samtalsterapi är i hlg grad beroende av öppenhet och ärlighet - om terapeuten uttalar sig negativt om ens kärleksliv blir man kanske inte så pigg på att avslöja mer. Och om klienten söker för depression kommer depressionen sannolikt inte botas av att terapeuten flyttar fokus till att bekämpa närhetsfobin som klienten ju uppenbarligen måste bära på.

...

I nästa avsnitt: Vad kan terapeuten hjälpa med? Var hittar man andra prickiga kaniner? Polymänniskor växte upp med samma prinsessagor som alla andra! Tankeläsning! Annat!

Hade hon bara vetat!

2011-09-03T12:01:00.005+02:00

Ni kanske har märkt att jag inte skrivit om feminism på ett tag. Eller inte. Men jag har tänkt på det. Och det beror på att jag är döuttråkad över hur feminism talas om på i Sverige nuförtin. Det är typ samma omtugg, ämnen som dyker fram är tråkiga, även intressanta skribenter skriver om samma typ giftas och städning och skiljas. Ofta viktiga ämnen, men jag har sett diskussionen förut och jag har tråkigt. Plus att jag snart blir galen på att att så fort nånting händer så är det kvinnor som är drabbade. Det är iofs oftast inte feministskribenter som skriver utan typ helt vanliga journalister som nånstans lärt sig att om man jämför kön i en studie så är det kvinnorna som det är synd om oavsett utfall. Så jag pallar inte med skriva om feminism just nu. Boooring.

Men jag ska skriva om en grej i en text av Pelle "han är som Pär Ström fast vettigare" Billing. Jag vet att en del kan bli väldigt besvikna på Billing när de haft den här bilden av honom och sedan inser att han faktiskt tycker som Ström, ish. Men vettighetsskillnaden ligger inte så mycket i åsikterna som i sättet de framförs. Ström tycker ju en del vettiga saker, men lycka till att se det när hans standardinlägg är en sammanfattning av en tidningsartikel (som Antila kommenterade angående "För övrigt 1" här, " Man kan ju hoppas att Pär kommer bojkotta att citera Aftonbladet också!?:D") med inslängda spekulationer och skämt om Amazonia. Sedan lämnar Ström inlägget åt ett hyfsat otrevligt kommentarsfält, och är själv hal som en ål om man vill diskutera hans åsikter. Jag har inte följt Billings blogg lika mycket, men han verkar i alla fall ha en vilja att formulera vad han tycker och ta ansvar för saker han skrivit. Så på det sättet är han lätt den vettigare.

Men nu ska jag alltså komma fram till själva ämnet. Inlägget handlar om fördelning mellan hushålls- och förvärvsarbete. Det står bland annat följande:

Fenomenet som kom upp i kommentarerna till gårdagens inlägg – att män och kvinnor har olika vision om hur rent det måste vara – får en viss bekräftelse i artikeln:
– [...] Jag kan fråga att ”hur tänker du när du ställer ner skitig disk i diskhon och sedan inte tar hand om den?” och jag går och blir förbannad och gör ett sådant där experiment hur länge den får stå där. Tror han att den försvinner av sig själv? Att jag älskar att diska? Eller skiter han i att jag får diska?
Kvinnan här tar det personligt att mannen inte diskar, när den mest rimliga förklaringen är att de har olika smärtgräns för när det måste städas och diskas. Tänk om hon vetat att det ofta är så? Men då skulle vi så klart behöva vara öppna med att könen inte är identiska.

Mycket att diskutera här. Som att det inte är en smärtgränsfråga ifall disk som bara ställts i diskhon är ren eller ej. Eller att stereotypen att män är hopplösa städanalfabeter inte är sådär manspositiv, direkt. Eller att om mannen vet att kvinnan kommer diska förr eller senare så lär han sig att inte diska.

Men det jag vill prata om mest är det här med att det skulle vara lättare för kvinnan om hon bara vetat att män och kvinnor har olika smärtgränser för städning.

Jag tror att kvinnan i exemplet är mycket medveten om att hennes man har högre städtröskel än hon. Jag har svårare att förstå hur disken skulle bli diskad av någon annan än kvinnan om hon bara insåg att det ofta händer att män och kvinnor har olika smärtgräns. Kvinnan lever inte med män som ofta har annan smärtgräns, hon lever med sin man, som har en annan smärtgräns än hon, och disken blir inte ren av att hon vet att att det finns fler som han.

Man pratar gärna om killar är så och tjejer är så i relationsrådgivning. Gärna med källor som befäster skillnader på grundnivå, då blir det inte bara tyckerier utan objektiv och vetenskaplig rådgivning. Men hur mycket hjälp har man av sådant, egentligen? Man är ju inte ihop med tjejer, man är ihop med Mirjam, 36. Visst, det kan ge tröst och normalisera, men det får inte disken diskad.

Så tänk om kvinnan i exemplet visste att det ofta är så att män och kvinnor ofta har olika smärttröskel för städning? (Två personer som bor ihop tycker oftats inte exakt lika i en fråga, wow!) Vad hade hänt då? Hade kvinnan glatt diskat upp och tänkt "boys will be boys"? Eller hade kvinnan sänkt sin nivå så att hushållets hygiennivå skulle sjunka? Eller hade kvinnan fortsatt med uppfostringsexperiment och lämna disk framme tills mannen skulle inse att den inte diskar sig själv? Vad är det som skulle hända om hon bara visste att det ofta är så att män och kvinnor har olika städtrösklar, och inte bara att hon och hennes man uppenbarligen har det?

***

I ETC och Corren skrivs det om att unga män också kan bli våldtagna. Bra!